Konstvärlden regeras fortfarande av idéer om rasism och andra berättelser från marginella kulturer. Det kan verka som om man är på väg någonstans. Jag skulle tro att man visserligen uppmärksammar en hel del intressant material men att det snart visar sig att det har ett begränsat intresse. För trots allt har vi kvar konsten och den har än så länge överlevt. I konsten skall man göra upp med konventionerna och det är inte svårt att inse att den ständiga idén om representation och rättvisa också blir en konvention. I slutändan får man fundera på vad man skall ha konsten till.
Picasso i museerna t ex, som Aaron Ambroso har kritiserat (artnet):
”Largely, these works are displayed uncritically: expertly lit against white backgrounds, the only thing coming between the viewer and direct contemplation of the art object is a discretely placed wall label. Thus, critical discussions of racism and sexism are all but banished from relevance.”
En evig rundgång för rasism och sexism (och i övrigt vilken politisk faktor som helst) går att återfinna i vilket objekt som helst. Och på ett sådant sätt som kan tillfredsställa den som kritiserar. Samma resultat varje gång.