Del 761: Ännu en filosof trasslar in sig i konstteorin

Filosoferna tycks stå i kö för att leverera sina ståndpunkter i konstdramatiken. Det senaste tillskottet är Roland Poirier Martinsson, Expressen, som rumsterar i konstteorin. Hans nyckelord är ”syfte”: ”syftet med verket måste vara konstnärligt”. Jag har försökt läsa ut vad ”konstnärligt” innebär för Martinsson men inte lyckats. Kanske menar estetiskt i största allmänhet vad nu det skulle betyda. Hans famlande tankegods summeras i en liten filosofisk konklusion utifrån frågan ”Vilket var Anna Odells syfte?”:

”Om man söker svar i de ledtrådar som står till buds – Odells eget svar på frågan och (ja, nu är det dags för citattecken) i ”konstverket” – då får man det distinkta intrycket att Odells odelade syfte är att fästa uppmärksamheten på brister i psykvården med det förlängda målet att få till stånd politiska eller terapeutiska förändringar. I sådana fall var det inte konst hon ägnade sig åt utan opinionsbildning i form av en demonstration. Aktionen var konstnärlig i samma mån som en husockupation eller att någon häller klister på trottoaren utanför en pälsbutik.
För mig har den observationen avgörande betydelse för huruvida hennes handlingar var moraliskt godtagbara. Det är konsten som bör tillåtas ett friare förhållande till moralen, inte de politiska aktionerna. Det finns ett viktigt demokratiskt ställningstagande i den distinktionen.”

Som sagt är problemet med filosoferna att de inte följer med i samtidskonsten och i konstteorin. Därför blir också slutledningarna underliga. Det syfte som Odell anger, att diskutera psykvården, är helt legitimt inom ramen för socialkritiken. Det är inte ens nödvändigt att lägga till något utöver en rättfram och målinriktad handling. Konstinstitutionen kommer att göra projektet konstnärligt. Men konstnärerna brukar inte nöja sig med en alldeles enkel form och så inte heller Odell som sedan länge vet att hon bör skruva till saken. Skruvningen finns på flera sätt och inte minst i hennes fakehandling som i videoformat blir överlämnad till betraktaren. Videoupptagningen ger en rad möjligheter att betrakta händelseförloppet utifrån konstens aspekter, alltså att se något annat än ett helt målinriktat förlopp. Så blev det också vilket man kan följa i kritikernas recensioner. En ytterligare sak som Martinsson inte beaktar är att Odells uppgifter om sitt syfte inte är avgörande. Till slut är det alltid konstvärlden som bestämmer vilket syfte det skall vara.

Martinsson slutledning att det inte var bra för att syftet inte skulle vara konstnärligt är en hemmasnickrande filosofs betraktelser och kan ännu en gång bekräfta min tes om filosofernas svårigheter att säga något vettigt om konsten.