Konstforskning, alltså konst-som-forskning, är föremål för intresse i två artiklar i Aftonbladet. Sinziana Ravini skriver om Mike Bodes och Staffan Schmidts avhandlingsarbete Off the Grid. Hon är inte särskilt övertygad och ställer sig kritisk till övertron på projektets betydelse.
Avhandlingen har en slutsats: ”Den ekologiska krisen bygger på en social kris. Att bo kollektivt är ett mycket bättre miljöalternativ än individualistiskt off the grid boende.”
Sedan konst-som-forskning infördes under 2000-talet har det tillkommit en del avhandlingar och konstnärliga doktorer. Men det är komplicerat. Fortfarande vet man inte riktigt vad det går ut på. Sedan har vi det tvivelaktiga överskridandet av gällande regler. I konstforskningen vill man ha resultat. Som bekant är konsten inte benägen att ge svar utan är främst ett sätt att på ett subjektivt sätt ställa frågor och lämna möjligheter för tolkningar. Någon vinst hämtar man inte hem genom att överträda den regeln.
En sak man så lätt glömmer i det här sammanhanget är den institutionella konstteorin: Det som konstvärlden kallar för bra konst är bra konst. Och vad säger konstvärlden om konstforskningen? I stort sett ingenting. Hittills är det en intern verksamhet vars främsta uppgift tycks vara att finansiera konstprojekt som för ändamålet får skrivas om för att passa konstforskningsmodellen. På den samtida konstscenen finns inga tecken på något uttalat intresse för denna verksamhet. Vi får istället föreställa oss att vi för första gången får se en verklig ansträngning från konsthögskolorna att producera en ny trend vilken på något sätt får lanseras i konstvärlden. Så här långt har det varit tvärtom. De senaste trenderna är numera omedelbart ett måste för konsthögskolorna. Förr hade man tanken att konsthögskolorna skulle arbeta med långsiktighet och fördjupning av konstens grunder och stå fri från de senaste händelserna på den internationella arenan. Emellertid visade det sig svårt att få fram vad denna långsiktighet och fördjupning skulle vara för något alternativ. Den institutionella konstteorin är obönhörlig: Det som gäller, gäller. Så också för konsthögskolorna.
Nu har vi således en produkt som är skapad av konsthögskolorna men som inte har fått någon respons på konstscenen. Jag har svårt att se att det finns något att hämta.
Martin Aagård som skriver utförligt om saken tillåter sig följande kommentar:
”Det är möjligt att vetenskapen blir lidande av den konstnärliga forskningen. Att vetenskapsbegreppet urholkas.”
Som sagt brukar det finnas en hejdlös övertro på vad konsten kan åstadkomma. Konstforskningen kommer inte att urholka något vetenskapsbegrepp. Den är alldeles för obetydlig för att få till något sådant. Om det sker något med vetenskapsbegreppet bör man hellre studera hela fältet där många sorters vetenskap samsas om utrymmet och där åsikterna också går isär om vad forskning skall vara. Men även där är det lång väg fram. Vill man veta vad som faktiskt gäller är det bara att gå till handbokslitteraturen. Det finns gott om böcker för dem som utbildar sig till forskare. De läser ungefär samma slags texter. Jag har gått genom ett antal sådana skrifter och de är i det stora hela rörande eniga om hur forskning skall bedrivas.
Ingen skall få mig att tro att man kommer att skriva om den litteraturen för att konsthögskolorna bedriver konst-som-forskning – utan att ens vara överens om vad det är.