Vad har man för konstteorier på Konstfack? Kanske skulle man tro att man där håller sig till den institutionella teorin men så är det uppenbart inte. I dagens Expressen lägger Magnus Bärtås ut texten. Vi kan där igen se att konstvärlden ägnar sig åt mångfald även vad gäller konstteori. Att man erkänner den institutionella teorin är självklart. Konstvärldens företrädare brukar i trängda lägen enstavigt upprepa att det som kallas för konst är konst. Men se det räcker inte. Man vill ha en teori till och då är valet enkelt: Den antropologiska. Som sagt, konsten är en social konstruktion och samtidigt är den inte det.
Orsaken till Bärtås utläggning är en del av diskussionen kring Odells projekt. Han går i svaromål mot ett inlägg av Jesus Alcalá. Men det är i sammanhanget mindre intressant. För att underbygga sina funderingar drar Bärtås fram Arnold Hauser vars arbete från 1951 Konstarternas sociala historia en gång togs på fullt allvar. Hauser börjar gräva i det han kallar för konst nere i grottmålningarna och fortsätter sedan genom hela historien. Vad han försöker göra är att skriva om bilden och formgivningens historia och med möjliga relationer till den sociala och politiska utvecklingen.
Bärtås skriver:
”Arnold Hauser föreslår i The social history of art det exakta genombrottet för den romantiska konstnärsrollen. Året var 1548. Den tysk-romerske kejsaren Karl V besökte Tizians ateljé. Han ville se hur arbetet med hans porträtt framskred. Tizian tappade sin pensel på golvet och kejsaren drog sig inte för att böja sig ner för att ta upp den.
Den knäböjande renässanskejsaren fann det plötsligt naturligt att passa upp på en konstnär. Det är alltså inte längre konstnären som prisar härskaren utan härskaren som prisar konstnären, säger Hauser.
Långt tidigare, under antiken och i de gamla högkulturerna, hade inte sådana omflöden mellan konst och makt varit tänkbara. I det antika Grekland var det dödsstraff på att spela falskt. I Kina bytte man längden på flöjterna när en ny kejsare installerades. Det ljudande materialet måste vara i resonans med makten. Makten var gudomlig och dissonanser ett brott mot gudarna.”
Bärtås menar att konstnärsrollen på Konstfack inte längre är sådan. Men den har alltså varit sådan. Historien om Tizian och Karl V är en praktfull skröna återgiven i Carlo Ridolfis bok om Tizian 1648, alltså hundra år efter att den skulle ha inträffat.
Vad man så lätt rör ihop är att de enskilda målarnas och arkitekternas framgångar kunde medföra ett visst mått av socialt erkännande. En hel del av dem var eftersökta eftersom de kunde förse de härskande klasserna med åtråvärda lyxprodukter som skänkte status. Mest manifesteras det här i penningsummor. I Vasaris bok om renässanskonstnärernas liv excelleras i vilka belopp som betalades. Någon konst i modern bemärkelse existerade inte. Vid den här tiden fanns enskilda tekniker men inget sammanhållande konstbegrepp med en estetiskt andlig identitet. Den tidpunkt då härskaren prisade konstnären får nog skjutas åtskilligt framåt i tiden. För det krävdes en fransk revolution och ett stycke in på 1800-talet.
Konstvärlden älskar dock att ha sin mäktiga historia intakt och för att få det att gå ihop håller man sig med två konstbegrepp som motsäger varandra.
Som sagt, Magnus Bärtås vill understryka att man inte längre har den romantiska konstsynen och inte kräver någon särbehandling av konstnären. Så brukar det låta. Saken är naturligtvis att den status som konsten uppnått, vilket så lätt känns igen när den deklarerar sina gränslösa ambitioner, finns med per automatik. Det romantiska geniet blir löjligt, den allvarsamme konstnären som vill påverka samhället, ja, den vill konstvärlden gärna att samhället skall ta på största allvar.