Återigen gnyr det i figurationen. I centrum står som vanligt Nerdrum med elever och efterföljare, händelsen är en utställning på Edsviks konsthall som kompletteras av ännu en på Krapperups konsthall (som ligger ett par km norr om min vistelseort). Och en nyutkommen bok (Figurationer) av Johan Lundberg och Christopher Rådlund.
Kritiken är, i vanlig ordning, något avmätt, försvaret, som, även det enligt hur det brukar vara, betraktar sig förfördelat på orättfärdiga grunder och har sitt fäste i Axess och Johan Lundberg.
Var klämmer egentligen skon? Figurativt måleri i samtidskonsten är ju inget som skapar indignation, samtidskonsten har t ex hela Leipzigskolan och ett icke oväsentligt inslag är t ex Nathalie Djurberg. Lite värre är det med det klassiskt akademiska vilket som sådant inte finns med på samtidskonsten agenda. Dock i marginalerna; för den intresserade är en lång artikel om skulptören Robert Graham av Donald Kuspit att rekommendera.
Samtidskonsten ställer sig tvivlande till återkomster vilket är fullt förståeligt. Entusiaster för måleriets och modernismens rehabilitering väcker dock inte längre någon större uppmärksamhet.
Problemet med den Nerdrumska återkomsten är att den är så ambitiös. Det handlar inte bara om att ta plats i den outsinliga mångfald som konsten i stort utgör. Tänk bara på alla utställningar som ständigt pågår i otaliga gallerier landet runt. Men den klassiska akademismen vill vara ett verkligt alternativ. Nerdrum har alltid trott på de gamla mästarnas djupa översinnlighet och när han numera kallar sig för kitschmålare är det bara ett ordbyte för att komma undan det i hans ögon fullständigt förfallna ordet konst.
Nerdrums naiva romantik är inte mycket att hänga i en julgran och de bland hans elever som har anammat tankar om den sanna estetikens återkomst hamnar i samma svårigheter. Emellertid är det intressanta med Nerdrums arbete att de trots den vingliga teorin är väl värda att beakta. Inget ovanligt med det, konstnärer är ofta bättre som konstnärer än som teoretiker.
Konstkritikerna är som sagt inte överväldigade men de har ingen enkel resa när de skall tillbakavisa de klassiska figurationerna. Exempelvis skriver Nils Forsberg i Expressen:
”stor konst talar tvärs över seklerna. Det är därför den är stor.”
Forsberg tror sålunda på konsten i sig. Som jag ofta har påtalat håller sig dagens konstvärld med en essentiell konstuppfattning. Alltså precis densamma som Nerdrum & Co lutar sig emot. Forsbergs kritik blir därför inte särdeles övertygande, han undrar varför den klassiska figurationen skulle vara bättre på att hantera de stora livsfrågorna än de samtida konstformerna. Men så kan man ju tycka, varje konstriktning brukar favorisera sig själv.
Inte heller Anna Brodow Inzaina i SvD lyckas få hål på problemet, hon associerar till ideologiskt styrd konst och saknar intelligenta analyser av konstens innehåll. Man kan undra varför dessa krav plötsligt skall ställas. Den teoribildning som Nerdrum företräder är den enklaste av de enklaste: den traditionella estetiken som vi känner den från Kant och romantikerna.
Det finns ingen orsak att göra någon affär av den klassiska figurationen och dess krav på den spekulativa estetikens återkomst. Konstens kvantitativa mångfald är ett faktum. Något större intresse för den internationella samtidskonsten kan figurationen inte räkna med. Den ligger långt ifrån dagens agenda. Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad upplever och har sig med utställningen på Krapperups konsthall. Det är väl det enda rätta, så brukar skribenterna göra med utställningar, titta och tyck i parti och minut. Utan några konsekvenser.
Utställningen och boken är självfallet ett konservativt konstpolitiskt inlägg. Där är det sannolikt ett hopplöst företag. Paul Grötvedt framträdde på vernissagen i Edsvik och han är en teoretiker som endast i Norge kan bli tagen på visst allvar. För övrigt är hela historien om Norge som figurationens förlovade land en mytisk berättelse. Försöket att på 90-talet införa två professurer i figurativa tekniker blev ett stort fiasko. Att det överhuvudtaget skedde berodde på att den dåvarande kyrkoministern Gudmund Hernes mot Kunstakademiets vilja utövade ett osannolikt ministerstyre.
Den stora frågan finns naturligtvis kvar: När skall konstvärldens samtidsföreträdare bestämma sig för om det skall vara essentialism eller institutionell teori? Som det är nu delar man faktiskt bo med den gode Nerdrum och hans figuranter.
Text, länkar med mera finner man på Axess.
Stora ämnen, klassiska grepp, opera, ja där har vi ännu ett par dagar Anselm Kiefer på Bastilleoperan med sin opera In the Beginning. Jag ställer mig något avvaktande, men mycket damm, ruiner och Gamla Testamentet. Klipp på YouTube.
