Del 792: Figurationer och damm

Återigen gnyr det i figurationen. I centrum står som vanligt Nerdrum med elever och efterföljare, händelsen är en utställning på Edsviks konsthall som kompletteras av ännu en på Krapperups konsthall (som ligger ett par km norr om min vistelseort). Och en nyutkommen bok (Figurationer) av Johan Lundberg och Christopher Rådlund.

Kritiken är, i vanlig ordning, något avmätt, försvaret, som, även det enligt hur det brukar vara, betraktar sig förfördelat på orättfärdiga grunder och har sitt fäste i Axess och Johan Lundberg.

Var klämmer egentligen skon? Figurativt måleri i samtidskonsten är ju inget som skapar indignation, samtidskonsten har t ex hela Leipzigskolan och ett icke oväsentligt inslag är t ex Nathalie Djurberg. Lite värre är det med det klassiskt akademiska vilket som sådant inte finns med på samtidskonsten agenda. Dock i marginalerna; för den intresserade är en lång artikel om skulptören Robert Graham av Donald Kuspit att rekommendera.

Samtidskonsten ställer sig tvivlande till återkomster vilket är fullt förståeligt. Entusiaster för måleriets och modernismens rehabilitering väcker dock inte längre någon större uppmärksamhet.

Problemet med den Nerdrumska återkomsten är att den är så ambitiös. Det handlar inte bara om att ta plats i den outsinliga mångfald som konsten i stort utgör. Tänk bara på alla utställningar som ständigt pågår i otaliga gallerier landet runt. Men den klassiska akademismen vill vara ett verkligt alternativ. Nerdrum har alltid trott på de gamla mästarnas djupa översinnlighet och när han numera kallar sig för kitschmålare är det bara ett ordbyte för att komma undan det i hans ögon fullständigt förfallna ordet konst.

Nerdrums naiva romantik är inte mycket att hänga i en julgran och de bland hans elever som har anammat tankar om den sanna estetikens återkomst hamnar i samma svårigheter. Emellertid är det intressanta med Nerdrums arbete att de trots den vingliga teorin är väl värda att beakta. Inget ovanligt med det, konstnärer är ofta bättre som konstnärer än som teoretiker.

Konstkritikerna är som sagt inte överväldigade men de har ingen enkel resa när de skall tillbakavisa de klassiska figurationerna. Exempelvis skriver Nils Forsberg i Expressen:

”stor konst talar tvärs över seklerna. Det är därför den är stor.”

Forsberg tror sålunda på konsten i sig. Som jag ofta har påtalat håller sig dagens konstvärld med en essentiell konstuppfattning. Alltså precis densamma som Nerdrum & Co lutar sig emot. Forsbergs kritik blir därför inte särdeles övertygande, han undrar varför den klassiska figurationen skulle vara bättre på att hantera de stora livsfrågorna än de samtida konstformerna. Men så kan man ju tycka, varje konstriktning brukar favorisera sig själv.

Inte heller Anna Brodow Inzaina i SvD lyckas få hål på problemet, hon associerar till ideologiskt styrd konst och saknar intelligenta analyser av konstens innehåll. Man kan undra varför dessa krav plötsligt skall ställas. Den teoribildning som Nerdrum företräder är den enklaste av de enklaste: den traditionella estetiken som vi känner den från Kant och romantikerna.

Det finns ingen orsak att göra någon affär av den klassiska figurationen och dess krav på den spekulativa estetikens återkomst. Konstens kvantitativa mångfald är ett faktum. Något större intresse för den internationella samtidskonsten kan figurationen inte räkna med. Den ligger långt ifrån dagens agenda. Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad upplever och har sig med utställningen på Krapperups konsthall. Det är väl det enda rätta, så brukar skribenterna göra med utställningar, titta och tyck i parti och minut. Utan några konsekvenser.

Utställningen och boken är självfallet ett konservativt konstpolitiskt inlägg. Där är det sannolikt ett hopplöst företag. Paul Grötvedt framträdde på vernissagen i Edsvik och han är en teoretiker som endast i Norge kan bli tagen på visst allvar. För övrigt är hela historien om Norge som figurationens förlovade land en mytisk berättelse. Försöket att på 90-talet införa två professurer i figurativa tekniker blev ett stort fiasko. Att det överhuvudtaget skedde berodde på att den dåvarande kyrkoministern Gudmund Hernes mot Kunstakademiets vilja utövade ett osannolikt ministerstyre.

Den stora frågan finns naturligtvis kvar: När skall konstvärldens samtidsföreträdare bestämma sig för om det skall vara essentialism eller institutionell teori? Som det är nu delar man faktiskt bo med den gode Nerdrum och hans figuranter.

Text, länkar med mera finner man på Axess.

Stora ämnen, klassiska grepp, opera, ja där har vi ännu ett par dagar Anselm Kiefer på Bastilleoperan med sin opera In the Beginning. Jag ställer mig något avvaktande, men mycket damm, ruiner och Gamla Testamentet. Klipp på YouTube.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Del 792: Figurationer och damm

  1. Johan Lundberg skriver:

    Jag vill återigen citera Borges: “En sann gentleman engagerar sig bara i förlorarnas projekt”.

    Icke desto mindre är det min uppfattning att konstens essans kommer att förbli det som varit konstens essans under tusentals år och att 1900-talet kommer att framstå som en kuriös parentes i framtida konsthistorieböcker. I den mån som det kommer att finnas konsthistorieböcker i framtiden, naturligtvis…

  2. Lars skriver:

    Hej Johan. Jag undrar vilken undermening som finns i Borgescitatet. Det handlar ju om att satsa på rätt förlorare. Inte menar han väl sitt samröre med juntan?

    Extrem historieskrivning om 1900-talet som parentesen. På 1800-talet fick man för sig att konstens essens hade funnits i tusentals år. Frågan är om det är tillräckligt för att det verkligen skall bli tusentals år. Och vem är förstöraren. På konstvet i Lund hade jag docent Ossian Lindberg som ibland höll en föreläsning om hur Cézanne förstörde konsten.

  3. Jacob C skriver:

    Fråga till Lars Vilks:

    Menar du alltså att det är meningslöst att tala om “konst” annat än för perioden efter år 1800 och i Västerlandet? Menar du att inget av det som utfördes före är 1800 eller i andra civilisationer och kulturer är “konst”?

    Själv får jag intrycket att mycket av 1900-talets avantgardism och modernism snarast befinner sig i gränslandet till vad som överhuvudtaget är att betrakta som konst i ett historiskt perspektiv. Jag påstår inte att det inte är konst; däremot är jag tveksam till att låta avantgardismen definiera konstbegreppet. Ty åtminstone en del av dessa verk förefaller mig utgöra föga prototypiska exempel på konst ur ett universellt mänskligt perspektiv.

  4. Håkan Sandell skriver:

    Försöket att i Norge införa undervisning i figurativa tekniker vid Oslos konstakademi blev ett stort fiasko, hävdar Lars Vilks. Inte så många här i Norge skulle instämma i den beskrivningen. Den figurativa klassen var under några år en häxgryta av diskussion och nya idéer. Mer än halvdelen av eleverna under de 6-7 åren äventyret varade har fortsatt att lämna starka avtryck i den norska konstvärlden, ett helt annat resultat än Oslos konstakademi i stort kan framvisa. Professor Jan Sæther kom att lämna akademin för att ägna mer tid åt sitt eget skapande. Intrigerna från neoavantgardistiskt/institutionellt håll för att få klassen nerlagd var otaliga, Vilks egna tonfall här på sidan får mig att minnas hur det kunde låta.
    Mvh Håkan Sandell

  5. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Jag tolkar det naturligtvis som så att han menar att man bör utveckla en egen smak oberoende av vad man själv och andra uppfattar som det mest taktiska för dagen. Att Borges sedan hamnade snett politiskt är en helt annan fråga, och att blåsa upp den är egentligen bara fånigt – i synnerhet med tanke på det överseende som man visar med en rad andra 1900-talsförfattares (av nobelprisvinnare kan man ju peka på exempelvis Sartre) politiska snedseglingar. Att Borges inte fick Nobelpriset i litteratur är bara pinsamt.

  6. Lars skriver:

    Jacob. Min utgångspunkt är det moderna konstbegreppet som skapas under 1800-talet, alltså konst i “vår” bemärkelse. Den grundläggande faktor för det moderna konstbegreppet är konstens överskridande vilket för med sig en expansion som under 1900-talet har gett oss en konst som starkt avviker från den traditionella konsthistoriens objekt.

    Frågan om vem som skall ha definitionsrätten är en fråga för den avancerade delen av konstvärlden: Där den symboliska makten finns, finns den definitionsrätten. Vad än den enskilde tycker, eller för den delen publiken i stort.

  7. Lars skriver:

    Håkan. Jag håller fast vid att de figurativa professurerna var ett fiasko. De infördes med ett ministerstyre och jag vill också mena att det är en allmän uppfattning. Du inser säkert att det som styr samtidskonsten och utbildningen av samtidskonstnärer är den internationella samtidskonstens agenda. En figurativ inriktning med traditionell estetikideologi är inte något realistiskt alternativ.

  8. Lars skriver:

    Johan. Jo, det var också vad jag tänkte. Men detta med att följa sin egen övertygelse bygger ofta på tanken att tiden skall visa att det var ett riktigt val. Modernismen utvecklades helt på den basis. Förlorarna, alltså de experimenterade och förhånade avantgardisterna var initialt förlorarna. Systemet förlorade sin kraft på 1960-talet när överskridandet blev norm. Idag är det svårare att finna verkliga alternativ som en gentleman kan betrakta som tillfällig förlorare.

  9. Håkan Sandell skriver:

    Ministerstyre eller rektorsstyre – som problemställning kring demokrati är detta inte mer än formalia.
    De figurativa klasserna vid Oslo Kunstakademi fortsätter flere år efter att de “omorganiserades” bort att berika norskt konstliv, och det är den närmast dagliga realiteten här.
    Filistrar i kulturlivet känner inte igen ett alternativ om det så sticks under näsan på dem, men finner alltid några världsvisa och världströtta ord. Man kan kolla DN idag, Jessica Kempe talar om den klassiskt figurativa subkulturen, gärna det, bara att hon glömmer självfallet att känna igen sin egen subkultur, bland stålmöblerna uppe på DN-redaktionen, om man nu inte ställt fram arvegodset i besöksrummet.
    Vänligen, H. S.

  10. TJ skriver:

    Håkan, Jessica Kempes subkultur är framförallt Alexandra Kollontaj och jämställda fabriksskorstenar.

  11. Jacob C skriver:

    Tack för ditt svar, Lars. Det är alltid intressant att ta del av vad du skriver. Ditt svar föranleder flera frågor:

    1) Varför man ska man rakt av acceptera vad den “symboliska makten” anser om konsten, när denna definitionsmakt på ett cirkulärt vis utgörs av just “konstvärlden”. Vad är det egentligen som ger just konstvärlden denna auktoritet och makt över språket? Jag kan förstå att en institutionell definition i ett visst lägga kan vara praktisk, men om människor skall finna konst intressant krävs nog mer än så… Och här är jag inte säker på att endast en hänvisning till “makt” är tillräcklig.

    2) Speciellt besvärlig blir nog hänvisningen till makt om man betänker att konstvärlden snarast verkar vilja framställa sig som “alternativ”, slående ur underläge (utövar inte populärkulturen större symbolisk makt?). Men, ok låt oss för sakens skull säga att konstvärlden trots allt besitter en viss symbolisk makt. Frågan blir då hur denna makt påverkas när folk inser att det ständiga överskridandet till slut just självt blir just kitsch. Vårens uppmärksammade konsthändelser (det fejkade psykfallet och vandaliseringen av tunnelbanevagnar) skulle kunna utgöra exempel på att konstvärlden, genom att försvara dessa verk, idag snarast framstår som löjlig och ointressant. I frågor som rör konst har åtminstone jag större förtroende för personer utanför den etablerade konstvärlden, människor som t.ex. Johan Lundberg och Håkan Sandell och de konstnärskap som de uppmärksammar (=de som framtiden förstås kommer att kora till “vinnare”! 😉 ).

    Med detta menar jag inte att överskridande nödvändigtvis är ointressant. Originalitet och förnyelse är förvisso ett av flera möjliga kriterier för (god) konst. Jag tror dock att överskridandet måste balanseras av:

    a) Inre komplexitet hos konstverket samt hantverksmässig skicklighet. För att verket skall stå emot tidens test och vara intressant även för framtidens människor måste det äga inre kvalitéer.

    b) Gestaltande uppriktighet i förhållande till livet, en attityd som för övrigt bör leda till konstverk som äger den inre komplexitet jag nyss talade om.

    c) Distans. Att ärligt betrakta och gestalta livet i all dess motsägelsefullhet och från olika perspektiv kräver också en viss kyla. Konsten bygger på balans mellan identifikation och distans.

    Jag har svårt att godta den nutida konstvärldens anspråk på att kunna bestämma över ett ords mening på detta sätt. Dels av rent semantiska skäl: Ordet ”konst” har en lång historia som inte kan raderas ut ur människors medvetande genom ett godtyckligt stipulationsförfarande, som förefaller tjäna konstetablissemangets intressen snarare än konstens. Dels av mer faktiska skäl: Människan är förvisso en varelse som formas av kultur och uppfostran. Men föreställningen att människan kan bli vad som helst måste balanseras av föreställningar om eviga, universella sanningar och värden. Dessa behöver inte förstås på ett absolut eller andligt sätt (även om jag anser att man kan ge dem en sådan tolkning). De kan t.ex. även ges evolutionspsykologiska förklaringar. Detta tror jag gäller även konsten.

    Vänligen, i all hast.

  12. Lars skriver:

    Hej Jacob.

    Naturligtvis behöver man inte godta vad konstvärlden med sin symboliska makt ger företräde. Men som jag brukar säga: Vem bryr sig om det? Att skapa ett alternativ och att få gehör för detta är oerhört svårt – eftersom det måste bekräftas av konstvärlden.

    När du nämner fallet Odell får man komma ihåg att det är en perifer händelse i den internationella konstvärlden. En lokal företeelse som inte påverkar något särskilt utanför Sverige. Och den svenska konstvärlden är inte heller någon stark spelare i internationella sammanhang.

    Den symboliska makten hos den internationella samtidskonsten är uppenbar och inte på minsta sätt ställt i tvivel. Den manifesterar sig t ex genom de stora biennalerna. Vill man rikta en kritik mot den skall man inte gå på fallet Odell utan t ex på Birnbaums Venedigbiennal samt den mångfald av konstevenemang som ingår i denna utställning. Du kan nog se att de kriterier som du ställer upp är uppfyllda av åtskilliga projekt i Venedig. Det är svårt att påstå att det är dåligt eller fel. Att ställa upp t ex den figurativa klassicismen som alternativ till biennalerna är hopplöst.

    Om du vill ge konsten en evig tillvaro, se den som en universell sanning, hamnar du i många svårigheter. En sak är hur man skall återfinna konsten under äldre tider. Konst innebar tidigare alla sorters tekniska verksamheter och det är först under 1800-talet som man skapar en specificerad gruppering med litteratur, bildkonst och musik som huvudnummer. Dessa ges samtidigt identiteten särskild estetik något som inleds med Kant. Hur man skall få detta att bli en evig sanning som funnits alltid framstår för mig som en absurditet.

  13. Pingback: Låt oss tala om föreställande konst | Jenny Maria

  14. Lars skriver:

    Jenny Maria. Vad jag menade var att du tog dig an utställningen på samma sätt som kritikerna gör med de flesta utställningar. Sådana som inte har några märkbara konsekvenser. Figurationsklassikerna vill se sig som ett undantag, att de faktiskt skulle vara ett allvarligt alternativ. Om man möter detta, och så har andra kritiker gjort, blir behandlingen långt mera komplicerad.

  15. Johan Lundberg skriver:

    Lars, Du stångar dig verkligen blodig i ditt eviga försvar för dem som har makten. Med ditt resonemang skulle givetvis hela den modernistiska rörelsen ha varit en omöjlighet. De som satt på makten år 1870 hade ju definitionsmässigt RÄTT. Med den logiken är all form av någotsånär drastisk förändring egentligen en omöjlighet.

    Ja, kanske är Jenny Maria Sveriges minst naiva konstkritiker. Hon har åtminstone vänt det kritiska seendet mot sig själv och mot den världsbild som förmedlas av konsteteblissemanget, vilket är mer än vad man kan säga om konstkritiker som Kempe, Stahre, Ravini, Brodow och allt vad de heter…

  16. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Håkan Sandell hävdar att den figurativa linjen på Statens Kunstakademi alstrat ett antal konstnärskap som berikat den norska konstscenen, vilket du betvivlar. Det är klart att om man helst intresserar sig för de “stora” sammanhangen som Venedigbienalen, så framstår i huvudsak allt som sker i Skandinavien futtigt och regionalistiskt inskränkt. Om nu det norska konstlivet ändå förtjänar en smula uppmärksamhet, så har jag lust att ge mig på lite namedropping för att understryka Håkans poäng.
    Nämner härunder ett urval (ur minnet, glömmer säkert några…) studenter från de figurativa linjerna i måleri och skulptur – de som tog del av undervisningen under längre eller kortare perioder (1.), samt några akademistudenter som under perioden ingick i det “figurativa” umgänget (2.). Alla med aktiva och markerade konstnärskap:
    1. Sverre Bjertnæs, Christer Karlstad, Hans Askheim, Lage Opedahl, Veslemøy Hansen, Øystein Tømmerås, Sigmud da Silva, Jon Bakken, Marius Moe, Thomas Knarvik, Crispin Gurholt, Håkon Fagerås, Christina Aspelund.
    2. Sverre Malling, Marianne Wiig Storaas, Frank Brunner, Petter Hepsø, Fredrik Raddum, Kira Wager, Anders Eiebakke, Astrid Johannesen.

    Raden av Nerdrumelever som utvecklat profilerade konstnärskap i högst olikartade rikningar är imponerande. Några av dem som gick vidare till kunstakademiet: Trine Folme, Even Richardson, Anine Müller, Ole Jørgen Næss, Thomas Sæverud (verksam som lärare på linjen för figurativt maleri).

    De två figurativa utbildningarna (och Nerdrumskolan) har förvisso fungerat som katalysatorer för ett konstnärligt vitalt och uttrycksmässigt breddat norskt konstliv. Också motreaktionerna kan räknas som intäckt för detta (närmast tänkbara: Stian Grøgaard, Mari Slaatelid, Vibeke Slyngstad, Steinar Jacobsen, Anne Karin Furunes osv.). De vidsträckta effekterna av den säregna figurativa konstnärsmiljön i Norge väntar på en mer ingående konstvetenskaplig forskning och presentation, än vi dessvärre hade möjlighet till i boken “Figurationer”.
    När jag vid ett tillfälle mötte Bjørn Ransve på gatan och lade fram min argumentation för detta perspektiv och vikten av att inkludera Nerdrumskolan och den traditionsbejakande figurationen i projektet “Figurationer” (istället för ett politiskt korrekt fokus på idè- och fotobaserad figuration) var hans spontana kommentar: “Noe annet hade vært en løgn!”
    Jämfört med Venedigbienaler och konstinstutiotionella maktkoncentrationer verkar en sådan sanning ganska hopplös. Makten sår lögner… Men snöbollen har börjat rulla.

    Högaktningsfullt – Christopher

  17. Pingback: Konstdebatt i juli | Jenny Maria

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.