Del 803: Kvaliteten medhårs

Ett meningsutbyte mellan Johan Lundberg och signaturen 12.24 lämnar några intressanta synpunkter på kvalitetsbegreppet. Lundberg skriver:

”Natalie Djurberg går inte att anklaga för att ha ett enkelt politiskt socialt budskap men att hon höjs till skyarna visar knappast på ngn som helst vidsynthet i konstkretsar utan hon faller ju väldigt väl in i de trender som har rått sedan 60-talet: alla figurer ska se crazy ut, utforskande (= halvtaffligt tekniskt kunnande) utforskande av “nya medier”, utforskande av “dolda sidor” (=våld, sexualitet). Jag har väldigt svårt förstå på vilka grunder man kan argumentera för att hon är en bättre “konstnär” än, låt oss säga Tim Burton. Eller jag förstår att man då argumenterar för att han inte värjer för det banala och sentimentala, men då undrar jag varför banalitet och sentimentalitet till varje pris ska undvikas i konsten idag. Stor konst har aldrig räds det banala och sentimentala.”

Att anklaga Djurberg för bristande teknik är komplicerat. Hennes installation hanterar ett antal tekniker och man kan undra om det skulle vara fel på hennes arbete med lera, klippningen av videon, brister i installationsskulpturerna eller om musiken inte höll måttet. Och om det vore så att hon ytterligare förfinade sina tekniker skulle det då bli ett bättre projekt? Jag har svårt att tro det.

För att banalitet och sentimentalitet skall fungera i en högdiskursmiljö måste värdet av dem inverteras. Popkonsten och minimalismen visade banaliteter men i ett nytt sammanhang. Sentimentalitet innebär att man vänder sig till det välkända och önskade för att få bekräftelse. Stor konst kommer aldrig ifrån att dessa företeelser är en seglats mellan Skylla och Karybdis.

Signaturen 12.24 menar att ”Tim Burton smeker medhårs, det gör inte Djurberg”. Och Lundberg replikerar: ”Min poäng är just den motsatta – att Djurberg i allra högsta grad smeker medhårs – just genom att hon ger EXAKT det som konstpubliken förväntar sig få sig till dels…”

Tim Burton är filmare och han har en bred publik. Hans position i konstvärlden är marginell. På så sätt kan man förstå att 12.24 har rätt. Man förväntar sig inte att Djurberg skall vara lika publikanpassad. Vi kommer med största sannolikhet inte att få se någon Djurbergfilm i TV på bästa sändningstid. De hör hemma i konstvärlden.

Men inom ramen för själva konstvärlden har Lundberg rätt för sig. Djurberg möter inget motstånd, det handlar inte om något överskridande. Under sin karriär har hon haft kritikerna med sig. Den förnyelse som hon representerar är en aspektförskjutning från den uttalade socialkritiken till den inlindade.

Kvalitetsfrågan är givetvis komplicerad. Kvalitet måste bekräftas av konstvärlden. Den fastlagda ordningen för genuin kvalitet brukar vara att först skall konstvärlden avvisa eller åtminstone ställa sig tveksam till något för att senare ändra uppfattning.

burton-vinc-mind.JPG
Tim Burton: Vincent 1982

djurbert-the-experiment-09.jpg
Nathalie Djurberg: The Experiment 2009

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

10 svar på Del 803: Kvaliteten medhårs

  1. Jacob C skriver:

    Går månne en urgammal konflikt (tänk Platon) mellan diskurs (=filosofi) och poesi/gestaltning/konst igen här?

  2. TJ skriver:

    Jag tycker det är befriande att läsa den här texten av Vilks. Jag tycker likadant och håller med i allt – men skulle inte ha kunnat uttrycka det lika väl själv. Vilks får stå ut med att jag stryker medhårs, får vara motsträvig vid annat tillfälle.

  3. Johan Lundberg skriver:

    Jag vet ärligt talat inte i vilken mån som Djurberg gör sina filmer själv – eller man kanske ska uttrtycka det som att jag inte vet till vilken grad som hon gör dem själv. Det jag menar är förutsägbart är just taffligheten i kvaliteten. Lars skriver: “Och om det vore så att hon ytterligare förfinade sina tekniker skulle det då bli ett bättre projekt?”

    Mitt svar är då följaktligen att det från “konstvärldens” perspektiv skulle sänka hennes aktier, och projektet skulle med de måtten mätt bli sämre. Vilket naturligtvis är ett problem om man som jag tror att det i längden måste finnas en materiell bas för att “konstvärlden” ska fortleva.

    Någon måste helt enkelt investera i konsten och de som betalar de stora beloppen kommer sannlikt inte att nöja sig med att på affärskollegernas fråga om varför det eller det verket är bra, svara:
    – Därför att “konstvärlden” bestämt att det är bra…

    Det måste finnas ngt annat i ett konstverk för att det ska bli bra: det måste finnas ngt att fascineras av, att häpna av… där måste kanske – i ärlighetens namn – finnas ett visst mått av coolhet och sexighet? Svensk konst 2009 är verkligen inte vare sig cool eller sexig…

  4. Lars skriver:

    Johan. Det är välkänt att Djurberg är arbetsnarkoman och att animeringstekniken hon använder, lera och enbildstagningar, är ytterst mödosam. Att resultatet skulle vara taffligt kan jag inte hålla med om. Inte för att jag kan göra en strikt teknisk bedömning men filmning och klippning har komplexa sekvenser, t ex hur hon går från översiktsbild till närbild, byter synvinkel etc.

    Det är bara dumheter att påstå att en bättre teknik skulle sänka en konstnärs aktier i konstvärlden. T ex inom video, film och fotografi finns det gott om pedanter och tekniskt avancerade konstnärer.

    Jeff Koons teknik är bländande. Han gör visserligen inte något själv men det spelar väl ingen roll. En filmregissör gör inte heller mycket annat än att regissera.

    Investerarna köper oftast in sig i det kulturella kapitalet som äger en given status, alltså är bekräftat av konstvärlden. Protesterande kollegor är inte något man behöver oroa sig för. Om de har egna synpunkter är de amatörer som uttalar sig. Bekräftad status är bekräftad status.

    “Cool och sexig”, ja det är inte alltför kontroversiellt. Men fyller inte alla tänkbara behov. Jag skall fundera på hur den svenska konsten 2009 har att komma med i det hänseendet.

  5. Johan Lundberg skriver:

    Alltså med tafflighet menar jag inte att hon skulle slarva utan att det ger ett rätt orått och oborstat intryck. Sedan – utan att vara förtrogen med omfattningen av Djurbergs stab – är det onekligen en lång väg att gå till det detaljarbete som man kan se i Burtons nyromantiska filmer. Men han har ju Hollywoodkapital bakom sig. Och jag tror att om Djurberg skulle göra avkall på det oborstade så skulle “konstvärlden” betrakta det med skepsis. Men det är ju bara vad jag tror.

    Jeff Koons är ju ett bra exempel på motsatsen, det har du rätt i, men där handlar det ju om ngt helt annat än hos Djurberg, nämligen om att just ifrågasätta idéer om autenticitet, originalitet och så vidare…

    Sedan tror jag att du har fel angående status. Det du skriver gäller sannolikt för de samlare som är just samlare och inte så mycket mer. Men för dess undervegetation av mycket rika människor som pryder sina kontor och sina hem med konst så gäller statusen mer i förhållande till kolleger, grannar, släktingar etcetera. Och samma sak kan noteras i relation till kommunalt och statligt finansierad utställningsverksamhet. Folk i gemen går inte och tittar på konst därför att “konstvärlden” har bestämt att det de ser är bra utan de rekommenderar utställningar till koleger och bekanta därför att de själva upplever sig få en viss (gärna estetisk) upplevelse. De skiter ju fullständigt i insikterna om att denna upplevelse möjligen har sitt ursprung hos Kant…

    Och kommer det inte folk så minskar kommunernas intresse för finansiering… och så vidare…

  6. Johan Lundberg skriver:

    Lite bränsle på brasan – en lång intervju med mig i norska Morgenbladet idag där jag diskuterar konst, estetik och där vi även tar upp Lars Vilks (i förhållandevis positiva ordalag; och dessvärre strök de knorren på det resonemanget, nämligen att rondellhundarna i mina ögon ställer betydligt mer samtidsrelevanta frågor än Ecce Homo-utställningen):

    http://www.morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?AID=/20090724/OBOKER/856105623

  7. pontus raud skriver:

    Efter ett antal år av crossover mellan tekniker och konstnärliga områden så är det faktiskt förvånande att vi fortfarande håller benhårt på uppdelningen konst,film,serier osv… vi använder alla uttrycken men blir inglasade i ett wittgenstinskt språksystem.

  8. Lars skriver:

    Pontus. Cross over är en sak, men faktiskt är inte alla cross over. Teknikerna finns också var och en för sig. Den som ger sig in i cross over kommer alltid att brottas med problemet att behärska flera tekniker samtidigt.

  9. Johan Lundberg skriver:

    Gamla Uppsalaspöken dyker upp när man minst av allt anar det… Wittgeinstein och Wttgenstein? Det är lustigt att konstbegreppet på en och samma gång vidgas och avsmalnas. Att pröva nya uttryvcksformer premieras, men kriterierna för att avfärda det ena verket som icke-konst medan det andra upphöjs till väldigt fin konst, blir mer och mer kategoriska (och esoteriska).

  10. BB skriver:

    Det är bara en tankens begränsning att haka upp sig på tekniker och material. För att det ska bli bra konst krävs det någonting mer, och det behöver inte vara detsamma för alla människor.

    Det där “någonting mer” är så svårt att sätta ord på och bestämma. Å ena sidan finns det i verket – eller rättare sagt, verket ger betraktaren möjlighet att se det – å andra sidan styrs det av vad som är “rätt just nu”.

    “Allting är inte möjligt i alla tider”, jag tror det var Gombrich som sa så. Eller kanske Gregor Paulsson. Eller båda två. Det gäller såväl för det banbrytande nya som för återkomster.

    En återkomst kan vara aktuell och kännas fräsch, men inte som princip. Jag förstår inte traditionalisternas krav på att få sätta den estetiska normen utifrån skicklighet i diverse oljemålningstekniker. Där fastnar de i sin argumentation.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.