Vilks.net

Redan under seneftermiddagen tänkte jag skriva några notiser med anledning av den samling av retrogardistiska teoristycken som David Almer hade vänligheten att ställa samman i en av kommentarerna. Emellertid inkom plötsligt ett samtal från BBC. Det handlade om Gormleys plintverk, alltså den tomma plinten på Trafalgar Square som var dag fylls med människor som står, talar, agerar där under ett antal timmar. Idag har det varit en toppless sjöjungfru som gjort reklam för vegetarianer. Så skall det komma en konstnär som med ett antal stenar skall beskriva Englands historia. Första stenen kommer tydligen från Hadrianus mur.

Nå, min fåfänga blev smickrad när BBC-reportern sade att de önskade att några ”internationellt kända” konstnärer skulle föreslå parallella historier från andra länder. Kunde jag beskriva Sveriges historia med ett antal föremål? Jovisst, jag fick en hel timme på mig att tänka ut något. Något obetänksamt, men jag fick väl ihop det någorlunda med Sveriges historia framlagd som maträtter med Gustav Vasa som inledande knäckebröd.

Men det var en bisak. När jag läser genom riktlinjerna för retrogardet stannar jag fascinerad inför:

”kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande.”

Dessa mångtusenåriga traditionella verkningsmedel är sannolikt inte äldre än 1800-talet. Den romantiska konstsyn som retrogardisterna okritiskt låter sig hänföras av är inte äldre. Att få ut det intrikata budskapet till ”alla människor” är att antingen hålla sig med en naiv romantisk tro eller att vägra inse den omsorg och fördjupning som finns bakom konstnärliga försök att behärska ett svårt, för att inte säga omöjligt, språkproblem. Autenticitet tycks här ha hamnat på en nivå som innebär att när man känner att något är autentiskt är det autentiskt. Hela den stora autenticitetsdiskussionen som postmodernismen förde med sig och som illa drabbade modernismen tycks vara helt bortglömd.

Johan Lundberg citeras (2005) också: ”I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag”

En grov retorisk manöver eftersom ingenting är lättare än att finna hur många exempel man önskar på konstnärligt sensibelt betraktande i samtidskonsten.

Som situationen i konsten ter sig är retrogardet inget alternativ eller hot. Den är så obetydlig att den inte behöver diskuteras. Modernisterna – som utgör större delen av konstvärlden – är inte heller något hot även om det finns många som från det håller strävar efter en comeback. Reglerna är för övrigt enkla: Alla som skall bli giltiga som intressanta måste visas på en eller annan seriös samtidskonstbiennal. Retrogardisternas strategi måste alltså vara: Hur skall vi ta oss in på en biennal? Det gäller för alla, också för modernisterna.

Situationen i samtidskonsten är inte överväldigande positiv. Det finns liksom inget som framträder mer än något annat. Men det är inte heller någon kritisk punkt. Med glatt mod kastar sig den symboliska maktens utövare in i seminarier som t ex på konstmässan i Shanghai i september när man diskuterar den övergripande frågan ”What Is Contemporary Art?”

Svaret som dessa seminarier aldrig kommer att komma fram till är mer än enkelt: Håll upp en spegel och spegla seminariediskursen.

Vad jag finner mest intressant i den retrogardistiska diskussionen är hur den symboliska maktens företrädare lägger fram sin kritik och sina argument. Här kommer alltså något som säger sig vara ett alternativ. Vad detta alternativ utgör är inte kristallklart men det handlar om figurationer, om skönhet och om något ”egentligt”. Håkan Sandell håller nivån vid liv eftersom han är spirituell och retoriskt driven.

Som vi har sett har några av kritikerna begagnat sig av nazikonstargumentet. Eftersom stilen företer vissa likheter med den klassicism som frodades i totalitära stater väcker den hos somliga obehagliga associationer. Det minsta man kan begära är en klar annonsering om att dessa retrogardister å det strängaste tar avstånd från denna del av vår historia. Den kritiken säger mer om samtidskonstens behov av att bevaka sina politiskt korrekta gränser – tänk om det kommer en högerextremist. Andra har klagat på rörelsens längtan efter skönhet, en chimär säger Ulrika Stahre. På det kan man säga att den moderna skönheten, skapad av Kant och utbroderad av hans efterföljare, aldrig har övergivits. Kant är en säregen gengångare som konstvärlden inte vill överge.

Om man vill överväga retrogardismen som alternativ kan man följa de konsthistoriska utvecklingsleden. Romantiken och modernismen delar uppfattningen om konstens genuina autenticitet, postmodernismen avvisade den framgångsrikt. Med socialkritiken skapades en ny form av autenticitet, realism i verket vilket också var ledstjärnan för den relationella estetiken. Också det är förbrukat. Jag antar att retrogardismen vill återinföra autenticitet och skönhet men det är svårt att se hur man skulle kunna få framgång utan att ta hänsyn till vad som ägt rum under de senare decennierna.

Försök att på senare tid få med åtminstone Nerdrum i ett samtidsperspektiv saknas inte helt. För två år sedan kastade den norske teoretikern Dag Solhjell (Kunstkritikk) glatt fram följande mening:

”Den institusjonelle kunstteorien ble født i New York og døde i Oslo. Den ble døpt i et pissoar og ble drept av kitsch. Dette drapet er det viktigste norske bidrag til kunsthistorien siden Syk pike av Edvard Munch.”

Ja, det var alltså Nerdrum som gavs den läsningen, alltså att hans kitsch ställde sig utanför konsten. Men det var en hopplös idé som snabbt kunde glömmas. Det är svårt att se några ytterligare förslag. Väl är det nog så sant att den irritation som skapas av retrogardismen gentemot konstvärldens företrädare åstadkommer något. Som kritik av en alltmer förutsägbar värld – en sådan som Tommy Olsson karakteriserar (Morgenbladet): ”Samtidskunsten har lenge hatt et pålagt krav at den både skal utfordre og samtidig være politisk korrekt” – är den inte ointressant. Däremot är det ytterst svårt att tro på något konstruktivt alternativ från det hållet.

Retrogardismen har sin hörna i konstvärlden. Den kan säkert växa till sig något om man kan skapa en strategi och ta sig in i ytterligare några nätverk. För en sak kan man nog vara överens om: Inte heller här kommer konsten i sig att göra jobbet.

Per Palle Storm: Drikkende gut, 1960. (den anses allmänt som han bästa arbete) Storm var professor på Kunstakademiet i Oslo fram till 1980. Han är en väsentlig del av den norska figurativa traditionen.