Vilks.net

Håkan Sandell har skrivit en intressant kommentar (gårdagens text) om sin egen upplevelse av modernismen i museerna. Poängen i hans berättelse är när han återser modernismen efter att han inträtt i en smakförskjutning från 1992. Mycket av modernismen såg ut som hötorg, annat som humbug eller taffligt målat, skriver han. Med det renässans- och barockmåleri som fångades hans intresse förhöll det sig inte så.

Finns det ett sådant förfall? Jag har funderat i liknande banor när jag har sett utställningar med t ex Fluxusobjekt och äldre konceptuell konst. Dessa arrangemang och objekt (som t ex högtalare, en radio, plast, kastruller och allt som kan ingå) var en gång fräscha men hade nu blivit antikt och solkigt. Det som fanns kvar var en kvarleva, ett dokument av en händelse i en tid när objekten sågs på ett helt annat sätt. De representerade överskridandet, deras funktion var att vara konst och efter det kan de inte övergå till att vara något annat än resterna av en tidigare aktiv konst. Annat kan klara sig bättre. Matisse målningar var också överskridande men kan idag ses som dekoration och design (med bibehållet konsthistoriskt värde). Men det bildmässiga och visuella värdet i den modernistiska konsten har i flera avseenden förlorat sitt direkta värde. Ändå klarar den sig hyggligt eftersom den ingår i en seriös historia skriven med en högdiskurs.

Äldre konst som inte har haft uppgiften att drastiskt expandera estetiken och därigenom signalera sitt konstvärde, klarar sig bättre som återanvändningsprodukter. De har inkluderats i konsten av en ivrig konstvärld. De flesta av de äldre konsthistoriska verken kan ses som bilder ur skilda aspekter och inte enbart som en del av en konsthistorisk utvecklingslinje. Eftersom de skapades utanför det moderna konstbegreppet fanns det inget skäl att visuellt annonsera en synlig överskridande konsthandling.
Håkan Sandell skriver att ”retrogardismen hade förklarat med att överenskommelsen mellan publik och konstnär blivit borta.” Jag tror inte att det är någon bra beskrivning. Relationen mellan publik och konstnär skrivs fortlöpande om liksom publiken och konstnären omdefinieras. Den tidsaxel som konsten skapar åstadkommer en ständig förändring av det tidigare materialet. Dessutom är det svårt att komma åt relationen mellan publik och konstnär i en konst som är överskridande och provocerande. I modernismen fanns en liten grupp (som blev allt större) som hyllade överskridandet medan en större grupp ljudligt förkastade den. Dessa relationer försvinner visserligen med tiden men det är svårt att se dem som överenskommelser.

För i modernismens historia skall konsten som överskridande och expansiv visa sig. Och framvisandet har främst skett genom nedbrytandet av den traditionella estetiken mot en allt högre grad av upplösning eller förenkling, konsten som estetikens utmaning.
Det mesta har kunnat räddas genom att bilda stabila estetiska ordningar enligt det system som skapades genom modernismens alla ismer. Dekorativt nog eller nog försett med fängslande historier från den tid då det begav sig.

I en av kommentarerna har signaturen Gunnar framfört sina tvivel på att det skulle vara möjligt att bestämma vad konstvärlden står för och då naturligtvis också att ställa prognoser för den.
Jag tror inte han har rätt, de tendenser och förändringslinjer som jag genom åren har redovisat här har nog visat sig relevanta. Men så är det också relativt lätt att fånga upp vad som rör sig och även när saker börjar röra sig i nya riktningar. Dessutom har de senaste åren inför inte visat några drastiska svängningar.

Konstvärlden är det intressanta i konsten. Från den utgår allting och självfallet också konsten. Ja, alla håller inte med om det eftersom det finns rätt gott om essentialister som tror på en självuppstånden konst utanför konstvärlden. Under alla omständigheter är konstvärlden värt ett noggrant studium. Man skall ha klart för sig att det finns ett antal avdelningar. Vi har i den pågående diskussionen talat en del om konstvärlden med avseende på den som besitter symboliska makten. Signaturen Gunnar ville gärna ha några namn som skulle visa vilka dessa är. Det görs ofta upp listor på de mest inflytelserika personerna i konstvärlden men faktiskt har man inte så stor nytta av det. Den symboliska makten är ett kollektiv som tillsammans skapar en dominerande ordning. Väljer man ut enskilda individer kommer dessa inte att vara typiska. Det typiska är ett genomsnitt av värderingar som utgör fundamentet för den symboliska makten. Stora biennaler är utmärkta studieobjekt eftersom man där kan räkna med tydliga markeringar av vad som gäller och framför allt kommer hela svärmen av internationella konstkritiker att meddela sina uppfattningar. Graden av konsensus är påfallande.
Men även i den retrogardistiska debatten kommer det fram en del intressanta detaljer. Helt uppenbart passar den retrogardistiska inställningen med en seriös klassicistisk figuration inte in i den rådande ordningen. Den ligger i själva verket så långt bort att det förefaller enkelt att avvisa den. Men som ofta sker när en sak verkar enkel kan man ta i på fel sätt utan att tänka sig för. Nazistargumentet visade sig vara en katastrofal avvisningsmetod. Den enklaste vägen är istället att framhålla att det inte finns något särskilt intressant i retrogardismen sett ur den symboliska maktens perspektiv. Det bör taktiskt ske utan visa någon irritation. Visserligen menar sig dess anhängare besitta precis vad den symboliska maktens utövare eftersträvar: en seriös kärna. Men konstvärlden menar förstås (och jag är enig med dem) att det retrogardistiska kärnfältet är en alltför enkel återgång till tidigare och nu övergivna romantiska konstteorier. En debatt på sådana premisser gynnar självfallet inte konstvärlden. Den symboliska maktens seriösa kärnfält har varit – i bred bemärkelse – det sociala och politiska, en strävan för konsten att närma sig den sociala verkligheten. Eftersom det projektet inte har renderat några framgångar söker man alltså nu vidare i något mera traditionella konstnärliga ramar, att bejaka fantasi och illusion. För den sakens skull är inte det socialkritiska utraderat, det finns kvar men på lite längre avstånd. Retrogardisterna svaghet ur denna synpunkt är att de har en lösning att komma med, en form och tekniklösning: klassicistisk figuration.

De dumheter som ledaren i SvD drog fram, att figurationen visar sig alltmer på några Berlingallerier säger ingenting. Vilka gallerier det skulle röra sig om fick vi inte veta. Och dessutom är det så att Berlingallerierna är, som alla andra gallerier, uppdelade i dem som gäller och ett antal special- och mainstreams.

Den del av konstvärlden som ”gäller”, alltså den som besitter den symboliska makten vill inte se sig själv i denna maktroll. Den symboliska makten har några återkommande slagord om att den konst de representerar är inkluderande och icke-hierarkisk. Men det skall man förstås inte ett ögonblick tro på

Om man tar steget ner i den del av konstvärlden som representerar mainstream kan man försöka få en bild av vilka trender som gäller där. Är det där mera inne med föreställande måleri än abstrakt? Men det är mest en marknadsaspekt som i och för sig kan vara intressant: Är det lättare i en lågkonjunktur att sälja föreställande målningar än abstrakta och minimalistiska?