Del 807: Mångtusenårigt…knäckebröd

Redan under seneftermiddagen tänkte jag skriva några notiser med anledning av den samling av retrogardistiska teoristycken som David Almer hade vänligheten att ställa samman i en av kommentarerna. Emellertid inkom plötsligt ett samtal från BBC. Det handlade om Gormleys plintverk, alltså den tomma plinten på Trafalgar Square som var dag fylls med människor som står, talar, agerar där under ett antal timmar. Idag har det varit en toppless sjöjungfru som gjort reklam för vegetarianer. Så skall det komma en konstnär som med ett antal stenar skall beskriva Englands historia. Första stenen kommer tydligen från Hadrianus mur.

Nå, min fåfänga blev smickrad när BBC-reportern sade att de önskade att några ”internationellt kända” konstnärer skulle föreslå parallella historier från andra länder. Kunde jag beskriva Sveriges historia med ett antal föremål? Jovisst, jag fick en hel timme på mig att tänka ut något. Något obetänksamt, men jag fick väl ihop det någorlunda med Sveriges historia framlagd som maträtter med Gustav Vasa som inledande knäckebröd.

Men det var en bisak. När jag läser genom riktlinjerna för retrogardet stannar jag fascinerad inför:

“kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande.”

Dessa mångtusenåriga traditionella verkningsmedel är sannolikt inte äldre än 1800-talet. Den romantiska konstsyn som retrogardisterna okritiskt låter sig hänföras av är inte äldre. Att få ut det intrikata budskapet till ”alla människor” är att antingen hålla sig med en naiv romantisk tro eller att vägra inse den omsorg och fördjupning som finns bakom konstnärliga försök att behärska ett svårt, för att inte säga omöjligt, språkproblem. Autenticitet tycks här ha hamnat på en nivå som innebär att när man känner att något är autentiskt är det autentiskt. Hela den stora autenticitetsdiskussionen som postmodernismen förde med sig och som illa drabbade modernismen tycks vara helt bortglömd.

Johan Lundberg citeras (2005) också: ”I en tid när det konstnärligt sensibla betraktandet rent generellt satts på undantag”

En grov retorisk manöver eftersom ingenting är lättare än att finna hur många exempel man önskar på konstnärligt sensibelt betraktande i samtidskonsten.

Som situationen i konsten ter sig är retrogardet inget alternativ eller hot. Den är så obetydlig att den inte behöver diskuteras. Modernisterna – som utgör större delen av konstvärlden – är inte heller något hot även om det finns många som från det håller strävar efter en comeback. Reglerna är för övrigt enkla: Alla som skall bli giltiga som intressanta måste visas på en eller annan seriös samtidskonstbiennal. Retrogardisternas strategi måste alltså vara: Hur skall vi ta oss in på en biennal? Det gäller för alla, också för modernisterna.

Situationen i samtidskonsten är inte överväldigande positiv. Det finns liksom inget som framträder mer än något annat. Men det är inte heller någon kritisk punkt. Med glatt mod kastar sig den symboliska maktens utövare in i seminarier som t ex på konstmässan i Shanghai i september när man diskuterar den övergripande frågan ”What Is Contemporary Art?”

Svaret som dessa seminarier aldrig kommer att komma fram till är mer än enkelt: Håll upp en spegel och spegla seminariediskursen.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

39 svar på Del 807: Mångtusenårigt…knäckebröd

  1. Carl skriver:

    För att vara en helt obetydlig idé så tycker jag att vi har diskuterat den ganska mycket, eller hur Lars?

  2. Lars skriver:

    Carl. Vi har diskuterat den här. I den internationella samtidskonstens diskussioner desto mindre.

  3. D. Almer skriver:

    Men Lars, du kan väl inte på allvar mena att exempelvis metrik, emblematik och figuration i konsten uppfanns på 1800-talet.

    När det gäller den internationella arenan så ligger NSK, som diskussionen tangerade tidigare, före när det gäller en typ av retrogardism – inte minst på musikfronten med Laibach. Annars vet jag att retrogardism diskuterats internationellt, i Tyskland och USA, fast i litterärt avseende – och tillsammans med rörelsen som kallas New Formalism. Detta föranledde Lars Gustafsson att uppmärksamma retrogardism i Expressen 2006. Se http://www.expressen.se/1.391095 .

  4. pontus raud skriver:

    Prerafaeliterna som verkade på ca 1850-talet såg sin samtidskonst som ytlig och falsk och tog några steg tillbaka. Finns det en liknelse med retrogardisterna?

  5. Mon skriver:

    Prerafaeliterna var väl ett sorts retrogardister – okritiskt upphöjande av forna ideal utan att nå dessa ideal annat än upp till fotknölarna.

  6. Lars skriver:

    D. Almer. Det är naturligtvis inte fråga om vilka tekniker man använder sig av utan vilken verkan de skall ha. Å ena sidan har vi det att göra bilder, å den andra att göra bilder som konst, alltså att upphöja ett antal tekniker till konst. Då kommer den stora ambitionen som har sitt ursprung i 1800-talets romantik med Schlegel et consortes.

    Konstens ordning centreras i att skapa något nytt och att det finns ett arkiv som inte blir bortglömt. Det som är gjort är gjort – fast i sitt sammanhang. Förnyelsen är alltså ofrånkomlig men kan skapas på många sätt. På 1980-talet dök de italienska transavantgardisterna upp skapade av kritikern Bonito Oliva som angav den diskursiva riktlinjen, att göra något nytt genom att inte göra något nytt, låna fritt från det konsthistoriska arkivet.

  7. Lars skriver:

    Pontus. Prerafaeliterna är en komplicerad företeelse. En sak är att den tidens konst dominerades av salongsmåleriet där de stora mästarna var förebilder. Prerafaeliterna vände sig till den tidiga renässansen för att finna nya utgångspunkter, men samtidigt deklarerades också att det var en naturalistisk skola med sinne för realism. Ruskin angav att man skulle lära sig av Turners sätt att använda färg. Reaktionen mot samtiden handlade främst om det förfall som man menade att maskinkulturen hade åstadkommit. Varför Ruskin och William Morris ville återgå till konsthantverket.

    Ser man på hela företaget är det inte fråga om något återtåg utan om en egen gestaltning inspirerad av diverse delar av konsthistorien. Den lyckades väl eftersom den blev en legitim del av konsthistorien.

  8. pontus raud skriver:

    Ja , de lyckade väldigt bra får man väl säga. Retrogardisternas ide att söka inspiration i den äldre skolan (en av skolorna,kanske) blir kanske inte ett så misslyckat projekt i slutändan?

  9. D. Almer skriver:

    Inte för att provocera, men nu tänkte jag hedra sällskapet med att citera Sven Stolpe: “I en mogen kultur samlas alla erfarenheter; den ena generationen tar arv efter den andra. Ingenting av värde förspills. I svensk kultur kämpar varje ny diktare sin egen kamp, ovetande om att andra kämpat den före honom, utan kontakt med deras resultat, avskuren från mänsklighetens samlande, kvalfullt lagrade, orubbliga erfarenhet och visdom. Därav denna förvirring, denna desorientering, dessa vilda skrin mot en ofattbar himmel.”

  10. Jacob C skriver:

    En sak som gör det svårt att debattera med Lars Vilks är att han inte intar någon annan positiv ståndpunkt än “bra konst = det som konstvärlden tycker är bra konst”. Varför detta är bra verkar inte gå att precisera och förklara på ett begripligt vis utan hänvisningar till “konsvärldens diskurs”. Varför det skulle vara mera naivt att hänvisa till “autenticitet” och mångtusenåriga verkningsmedel än till vilka filosofer som råkar vara inne i konstvärlden “just nu” har jag lite svårt att förstå.

    I ett historiskt perspektiv är det snarare avantgardismen och dess avläggare i form av samtidskonsten som har bevisbördan på sin sida, än klassiskt figurativt måleri utfört av hantverksskickliga, bildade och inlevelsefulla individer som gestaltar mänsklig erfarenhet och existentiella problem.

    Dessutom är Vilks påstående att retrogardisterna “okritskt låter sig hänföras av en romantisk konstsyn” kanske väl så problematiskt för honom själv som för retrogardisterna. Nu är jag ingalunda någon företrädare för retrogardisterna. Men jag kan inte se att retrogardism nödvändigtvis måste vara just romantisk. Naturligtvis kan man använda figurativt måleri för att spegla romantikens uppfattningar, precis som man kan använda måleri inom ramen för renässansens och barockens/klassicismens världsförståelse, och vår egen! Men – och här kommer min poäng – är det inte DU, Vilks, som är upphängd på det specifikt romantiska konstbegreppet? Det är ju du som hävdar att “konst” inte fanns före Kant med påföljande romantiska filosofer. En filosofi som du dock (märkligt nog) inte tror på, eftersom dess objekt “överhuvudtaget inte finns”: https://www.vilks.net/?p=1679.

    Det hela är lite paradoxalt. Min uppfattning om Kant och romantikerna är att de talar om saker som finns i någon mening, även om objekten för deras teorier kanske inte ser ut exakt så som de påstår, och även om jag kanske skulle föredra att formulera mig på annat sätt. Men trots att jag alltså erkänner den relativa framgången hos filosofers kunskapssträvan (eller kanske just därför), så håller jag dem faktiskt för mindre nödvändiga än Vilks för att förstå konsten.

    Hursomhelst. Vi kan nu förstå varför det är så svårt att diskutera konst med dig: Det är för att du talar om något som du inte tror existerar. För det enda som du tror existerar verkar vara “diskurser”. Du antyder att retrogardisterna är naiva. Men hur vet du att det inte är du som har en naiv postmodern tro på diskursens betydelse, att det inte är du som låter dig “okritiskt hänföras”, fast av din samtids filosofi?

  11. Karin skriver:

    Jacob och Lars,

    Den här diskussionen liknar i stor utsträckning en som förs under två inlägg hos Håkan Lindgren.
    http://www.agamemnon.se/loser.html
    Man får scrolla, det handlar om de två inlägg som handlar om Guds (eventuella) existens.
    Lindgren förfäktar att Gud inte finns och det VET han.
    Svårt att säga emot, eller snarare, diskussionen går rätt snart i stå.

    Här stöter vi på något liknande. Konst är det konstvärlden anser vara konst. Och det VET Vilks,

    Trots det (eller möjligen tack vare detta) lär jag mig mycket av Vilks, så jag vill ändå passa på att liksom tacka för det.

  12. pontus raud skriver:

    Jag anser att Vilks är mer kommunicerbar än gud och hans förespråkare.

  13. Lars skriver:

    Jacob C. Du menar alltså att jag är naiv för att jag inte tror på jultomten. Men trots att jag inte gör det går det nästan lika bra med jultomteriet ändå.

    Jag har vid ett antal tillfällen specificerat konstvärldens kvalitetsuppfattning. Grundbulten är det barska konstaterandet att det som k-världen anser vara bra konst är bra konst. Vad som sedan är bra får man plocka samman från de större utställningarna, från vad man kan finna för utläggningar och agendor i tidskrifter etc. Det är inte så svårt. Men, det räcker ändå inte att säga något om att det skall vara en viss del av en viss sorts socialkritisk positionering, att det idag skall vara lite utsvävande och oklart, det finns också nätverkskvaliteterna. De konstnärer som redan har vunnit framgång som antingen etablerade bra eller på gång som bra blir plockade till nya utställningar. En kvalitet är också att de som inte är etablerade men som har rönt en viss uppmärksamhet också får mer uppmärksamhet – vilket i sin tur hänger samman med hur de bygger sina nätverk. I sista hand är en god kontakt med en curator en konstnärlig kvalitet. Kommer en konstnär med på t ex Venedigbiennalen är detta i sig en kvalitet som leder till ytterligre förstärkningar. Du ser säkert att man kan penetrera det här området intill vilken precision man önskar.

    Sedan undrar jag vilken samtidsfilosofi som jag skulle ha blivit så hänförd av.

  14. Lars skriver:

    Karin. Om du gör en liten ansträngning bör du kunna inse att detta med att vad konstvärlden anser vara konst är konst – det är en beskrivning och den är som beskrivning inte kontroversiell. Det som ställs ut på konsthallar och på andra platser som konst är naturligtvis konst. Det är en praxis. Visserligen kan du gå in på en konsthall och vända dig till ledningen och säga att objektet X, som ni ställer ut som konst, är inte konst, det anser jag. Men som jag brukar säga: Vem bryr sig om det?

  15. Lars skriver:

    D. Almer. Om man vill se Stolpecitatet som en kommentar till referenssystemet får man ha klart för sig att i dagens konst är referenssituationen annorlunda än tidigare. Förr hoppade man hage i konsthistorien idag hoppar man i många riktningar: Film, liksom popmusik, spelar en stor roll, litteratur och filosofi, samhälle, politik och historia. Komplexet är stort men kan ändå sägas bygga på en gemensam grund. Därför är det idag snarare fråga om kulturhistoria än ren konsthistoria som referens för dagens konstvärld.

  16. Karin skriver:

    Lars,
    Det är naturligtvis som du säger. Men ingenting säger att just det som nu anses vara konst kommer anses vara konst i evinnerlig tid.
    Och det är där vi andra försöker finna något. Vad är konst, vad överlever, när sker förändringar i värderingarna som styr vad som anses vara konst etc.
    Och som jag ser det är det där det aldrig blir möjligt att nå konsensus.
    Men jag ser inte det som något negativt. Tvärtom.

  17. Lars skriver:

    Karin. Jag har varit inne på det vid flera tillfällen. Det som är kvalitet just nu kommer att förändras eftersom det måste ske en drastisk förminskning av allt det som är gångbart nu. Konsensus uppnås ändå fortlöpande. Går vi tillbaka till 80-talet kan man se hur konsensus ser ut just nu med avseende på 80-talet. Cindy Sherman och den kvinnligt dominerade fotokonceptualisten är t ex en god kandidat för en konsthistorisk placering även i framtiden. På 90-talet har vi Jeff Koons och Damien Hirst etc. När något skrivs in i konsthistorien är det detsamma som att en konsensus har uppnåtts. Ingenting är naturligtvis absolut säkert, men ändringarna brukar inte vara så omfattande när tiden har gått.

  18. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars och ni andra

    När jag i 1991 flyttade från Göteborg till Oslo så var det pga. Odd Nerdrum och ryktet om hans ateljèskola. Jag studerade på en grafikverkstad där också Odd Nerdrum och hans elev Trine Folmoe arbetade. Snart hade jag lärt känna flera likasinnade målare. Detta ingav mod att själv arbeta klassiskt figurativt.
    Betraktningarna av samtidskonsten och analyserna av modernistiska hierarkier blev viktiga. Kritiken mot modernismen uppfattade jeg som både intressant och sporrande. Postmodernismens s.k. pluralism sattes i ett intressant ljus. det modernistiska arvet satte gränser för öppenheten. Tidsandan var inte så inkluderande som många inbillade sig. Festung Modernismus stod fast mot, postmodernismen var ett annex (kluddigt men imponerande)…

    I denna situation upplevde vi “retrofigurativa” oss som en miljö av anarkistiska renässansmänniskor utanför en i många aspekter totalitär konstinsitution.

    Den klassiska figurationen i Norge bröt tidigt med föreställngar om en framstegsriktad och modernitetsbejakande konstutveckling. Att nyromantikerna fått så mycket uppmärksamhet i norska medier har varit en nagel i öget på den självgoda konsteliten.

    Man kände till faran för att bli anklagade för nazi-estetik eller kryptofascisme. Nerdrum hade redan upplevt insinuationer. Några hade därför sett närmare på totalitärideologiskt missbruk av klassisk estetikk, som förberedelse inför eventuella ”guilty by association”-angrepp. Det man upptäckte då var å ena sidan: modernismens nära släktskap med de totalitära ideologierna, å andra sidan: att klassiskt måleri (och arkitektur) var vanligt över hela västvärlden oavsett politiskt system.

    Under åren 1995 – 96 var det strider om den figurativa utbildning, som Utbildningsdepartementet ville upprätta på Kunstakademiet i Oslo. Majoriteten av studenter, lärare och professorer protesterade mot detta. Studenter som ställde sig positiva vågade inte yttra sig i den hätska stämningen. Under ett halvt år argumenterade jag ensam bland studenterna för upprättandet. För mig var det självklart att uppträda artigt och sakligt.
    Jag framhöll att traditionella figurativa tekniker är verktyg för visuell kommunikasjon (till sin natur fullständigt apolitiska) som förtjänar en egen utbildning på högskolenivå.
    Att hävda detta på Kunstakademiet i Oslo våren 1996 var inte lätt. Visserligen fanns sakliga röster, men det var också en del mobning og smutskastning. Löpsedlar med nazianklagelser upphängdes upp. Vänner tog avstånd och lärare blev kyliga. Omständigheterna bidrog dock med erfarenheter att ta med sig vidare.

    Som tur var blev den figurativa utbildningen upprättad. Det visade sig snart att de nya studenterna, under professor Jan Sæther, inte var så hopplöst bakåtsträvande som motståndarna antagit. Tvärtom: teoretisk reflektion och stilmässig pluralism rådde. En del lärare på skolan, som Ingrid Bok, Vilks, Grøgaard m.fl. var fortfarande negativa: Men inte värre än vad man kan förvänta på en konstakademi, där livliga åsikter om konst är nödvändiga.

    Generationen av utexaminerade från den figurativa linjen har i hög grad bidragit till en stegrad nivå inom den norska föreställande måleriet. En succe kunde man säga.
    Flera av dessa målare finns repressenterade i bok och utställning “Figurationer”.

    Efter några år försvann dock den figurativa utbildningen pga. en “omorganisering”. “Pluralismen” hade segrat igen…

    Idag finns ingen figurationsfokuserad pedagogik representerad på konsthögskolor i nordvästeuropa.

    Vilks bryr sig inte om detta. Det gör jag.

    Högaktningsfullt – Christopher

  19. Jacob C skriver:

    Karin, Vilks m.fl.

    Tack till Karin för länk – verkar också vara en intressant blogg… Jag hinner inte riktigt läsa igenom hela den diskussionen nu, tyvärr. Men rent allmänt kan jag tänka mig att det finns intressanta likheter, även om jag upplever “Gud” som såväl svårare att begreppsligt omfatta som – om han/hon/det finns – större än “konst”.

    Någonstans kan jag tycka att om man, som Vilks, är “konstateist” eller kanske “konstagnostiker” så vore det logiskt att återgå till den äldre, mindre metafysiskt laddade förståelsen av ordet “konst”, den som rådde före 1700-talet. Då skilde man tydligare på konst i betydelsen vissa intellektuella och praktiska färdigheter och dessa färdigheters mål (som kan vara metafysiska och andliga). Men det verkar han inte riktigt vilja. Jag får intrycket att han tror/hoppas att konstvärlden snart skall välsignas med en ny uppenbarelse (den som ska komma efter “socialkritiken”), ja att detta skall ske inom den allmänneliga kyrkan (=konstvärlden), trots att den (enligt honom) grundades av överspända romantiska “profeter” och på en totalt falsk metafysik.

    Min poäng är att intressant nog så borde nog “konstateismen” ett mindre problem för retrogardisterna, eftersom de håller hantverket högt, än för Vilks och konstvärlden. För vad blir kvar för dem om de överger den romantisk-modernistiska “konstreligionen”? Skicklig figuration, till skillnad från Urinoarer, kan nog finna sin plats också inom andra paradigm.

    En annan sak jag tänker, är att detta med vilka centrala filosofiska begrepp som verkligen har en motsvarighet i verkligheten är en fråga som berör väldigt mycket mer än konst. Finns t.ex. sådant som mänskliga rättigheter (annat än som en västerländsk, diskursivt genererad uppfinning)? Finns kärlek? Listan kan bli lång…

    Nå. Sedan skriver Vilks såhär: “Du menar alltså att jag är naiv för att jag inte tror på jultomten. Men trots att jag inte gör det går det nästan lika bra med jultomteriet ändå.” Naturligtvis är du inte naiv för att du inte tror på jultomten. Men jag tror att du får precisera analogin lite. För tydligen så tror du ändå på Jultomteriet. Går det inte att säga något om Jultomteriet mer än “det är något som familjer gör på Julafton”. Du flyttar ju bara problemet. Varför är Jultomteriet viktigt? Och tycker du inte att du reducerar konstens värde genom att jämföra den med Jultomten? Jag menar, hur trevlig denna tradition än är, så är den knappast ett uttryck för ambitioner av samma slag som dem konstnärer vanligen har.

    Angående hänförelse: Det var du som började tala om hänförelse. Du använde termen ironiskt mot retrogardisterna. Du påstod att de okritiskt låter sig hänföras av en romantisk konstsyn. Då tillät jag mig att ställa frågan varför din konstsyn är så mycket mindre okritisk. Det är klart att har man liknat konsten vid “Jultometeri” så har man kanske inte så mycket att försvara längre, men du har i alla fall tidigare hänvisat exempelvis till termer som “diskurs” och “konstruktion” på ett sätt som kan föra tankarna till poststrukturalistisk teoribildning. Jag ställde frågan om du möjligen inte lät dig hänföras. Men ok, nu vet vi att du inte är speciellt hänförd av det.

    Jag skulle dock vilja avsluta med en fråga: Kan man åstadkomma riktigt stor konst utan ett element av naivitet (som iofs kan balanseras av hur mycket ironi och humor som helst, min poäng är bara att den positiva polen också måste finnas och kunna formuleras, och då kanske ändå i lite mer övertygande termer än “Jultomteri”… “intressant i konstvärlden just nu” samt “högdiskurs”, men jag kanske bara inte har den rätta sensibiliteten, den rätta känslan för “just nu” och för “konstvärlden”??)?

  20. Christopher Rådlund skriver:

    Just det Jacob. Tack för dina insiktsfulla reflektioner.

    Vad jag nämnt tidigare är att konstnären Vilks drar växlar på (eller kanske omedvetet medvetet?) den romantiska inlevelsen, inte som ett paradigme, utan som lätt tillgänglig fascination i turisternas möte med hans verk Nimis. Den monumentalsurrealistiska dekonstruktionen av kojjan (pinnabyggeismen) undviker han noggrant att förhålla sig till. Vi vet varför… Den konceptualistiska mondäniteten höjjer sig över romantisk affektion. Aborten är mer intressant än födelsen, hustrumisshandel är mer “provokativt” än omfamnandet, kampen mot naturreservatet är coolare än “pinnabygget”.

    Högaktningsfullt – Christopher

  21. Lars skriver:

    Jacob C. Du skriver”…vore det logiskt att återgå till den äldre, mindre metafysiskt laddade förståelsen av ordet “konst”, den som rådde före 1700-talet. Då skilde man tydligare på konst i betydelsen vissa intellektuella och praktiska färdigheter och dessa färdigheters mål (som kan vara metafysiska och andliga). Men det verkar han inte riktigt vilja.”

    Mycket gärna skulle jag diskutera detta omfattande ämne om det fanns särskilt mycket att hämta. Jag tar det igen, vilken “konst” kan man hämta från tiden före 1700-talet? De grupperingar av tekniker som fanns då (och jag har ägnat mycken kraft åt att studera dem) är huvudsakligen två, de äldre “artes liberales” och de senare “sköna konsterna”. Om artes liberales kan man först säga att det huvudsakligen rör sig om de 7 teoretiska studiefälten som hamnar inom universitetens ram, och att det för övrigt handlar om vad en adelsman kan ägna sig åt utan att förlora i anseende.

    Som jag redan har nämnt är de sköna konsterna också en intressesfär för adeln som söker avkoppling i att ta del av produktionen från diverse tekniker. Det finns ett antal kombinationer av tekniker. Vi befinner oss långt ifrån det specialiserade område som vi har kommit att kalla för konst. Konst finns bara när de metafysiska ambitionerna går i taket, det är dess förutsättning. Har du en särskild önskan att vidare utreda teknikbegreppet före 1700 står jag gärna till tjänst.

    Jag tror inte att samtidskonsten kommer med någon ny uppenbarelse men det dyker säkert upp nyorienteringar. Det brukar som bekant göra det med jämna mellanrum.

    Du behöver inte vara oroliga för följderna av en utbredd “konstateism”. Det tycks vara samma oro som ibland dyker upp när man oroar sig över att Gud eventuellt inte finns. Hur skall det då gå med moralen?

    Som en social konstruktion klarar sig naturligtvis konsten alldeles utmärkt, den har sina fasta traditioner och värderingar som inte påverkas av detta. Konsten behöver inte tron på en evig ande som rör sig genom historien. För övrigt tycker jag att konsten är en utmärkt uppfinning. I princip kan man utföra vilken handling som helst och skapa ett reflektionsrum på hög nivå av den. I praktiken är det självklart svårare än så eftersom det alltid dyker upp en styrande och dominerande agenda. Likafullt är möjligheterna många och intressanta.

    Alla må bli saliga på sin tro. Retrogardisterna får självklart göra vad de önskar. Önskar de att få större uppmärksamhet än de hittills fått i konstvärlden måste de emellertid följa samma spelregler som alla andra: Att ta sig in bland konstvärldens köttgrytor och göra sig intressanta på rätt sätt.

  22. Lars skriver:

    Christopher. Du vet likaväl som jag att konsthögskolorna har gett upp sin tidigare idé om att representera den rätta konsten oberoende av tidens konsttrender. Detta skedde i det tidiga 90-talet när man förstod att man inte hade något att sätta emot det som försiggår i konstvärlden utanför skolorna. Och vid den här tiden kom också teknikernas mångfald. Vilka tekniker skall man undervisa i på en konsthögskola? Det blir relaterat till vad man har nytta av i den samtidskonst studenten omedelbart hamnar i. Figurationspedagogik kommer långt ner på listan. Så är det bara.

  23. Jacob C skriver:

    Ok Lars. Jag tycker att du i din senaste kommentar redogör för din syn på konstbegreppet på ett koherent och begripligt sätt.

    Kärnmeningen i din redogörelse är för mig: “I princip kan man utföra vilken handling som helst och skapa ett reflektionsrum på hög nivå av den.”. Jag accepterar existensen av en sådan verksamhet, och jag tror till och med att det många gånger kan bli mycket intressant. Som jag tidigare har varit inne på, så påminner en del av det som samtidskontnärer ägnar sig åt, om vad jag tror mig ha begripit av de antika kynikernas smak för upptåg. Faktum är att så som du beskriver konsten, så skulle jag vilja fortsätta att analysera dess förutsättningar utifrån andra perspektiv än de rent socialkonstruktiva, och utifrån en annan och bredare historieskrivning än den kantiansk-romantiska. Som jag tidigare har varit inne på så anser jag inte att det du beskriver utgör särskilt prototypiska exempel på konst, och jag menar mig nog ha visst stöd för den uppfattningen. Men det är såklart i viss mån en definitionsfråga. Hursomhelst: det du beskriver finns och jag tycker inte att det är ointressant.

    En sak som slår mig, är att om vi antar att det moderna konstbegreppet har ett samband med de sköna konsterna (de fria konsterna kan vi nog lägga åt sidan så länge), alltså med arkitektur, måleri, skulptur, poesi och musik, så förefaller poesin (litteraturen) och musiken stå kvar på egna ben och åtnjuta ett visst erkännande, utan att det måste göras installationer och konceptupptåg av det hela. De visuella konstarterna, målerikonsten och skulpturkonsten, verkar dock har förlorat sin plats till den typ av konst som du beskriver. Man kan fundera över orsakerna till detta. Eftersom jag även uppskattar måleri och skulptur tycker jag att det är synd. (Jag utelämnar här arkitekturen eftersom den utgör ett specialfall såtillvida att dess skapelser också är nyttoföremål).

    En fråga: Anser du att litteratur också bör betraktas främst som en sorts handlingar avsedda att skapa ett reflektionsrum på hög nivå? Eller är du av uppfattningen att litterär kvalitet finns (också?) i texten?

  24. Carl skriver:

    Ja, vem är det egentligen som är hänförd? Du verkar väldigt auktoritetstroende, Lars. Jag vill ju mena att vårt samtal är intressant, även om “den internationella samtidskonstens diskussioner” inte berör ämnet – vilket de gör, som David Almer påpekat. Men även om de inte hade gjort det, så måste man väl ha tillräckligt mycket självförtroende i sitt skapande för att fortsätta även om man inte blir utvald till biennal eller publicerad på Bonniers? Det finns många olika anledningar att ägna sig åt konst och kultur, en av dem kan förstås vara att man vill ingå i nätverket, att man vill bli sedd och omskriven. Jag är dock inte säker på att det framför allt är Baudelaires starka nätverksskills, eller för delen Rumis, som fått dem att överleva tidens tand. Caravaggio var väl heller ingen större nätverkare?

    Och historien skrivs om, gång på gång. För dig är det självklart att Cindy Sherman och Damien Hirst kommer finnas med i historieböckerna. Det är mycket möjligt, men varför vill man sia om det? Framtidens konstnärer och författare kommer att framhäva sina inspirationskällor ur historiens rika skattkammare, alldeles oavsett vad vi tycker känns spännande nu. Och jag tycker att vi gång på gång genom historien sett konstnärliga institutioner upprättas, omprövas och falla. Ibland faller de skoningslöst hårt och från hög höjd, som den franska nyklassicismen. Den är ett bra exempel eftersom den påminner så mycket om vår egen tids konstnärliga system.

    Ezra Pound skrev i en essä om en möjlig nyrenässans för den amerikanska poesin (i översättning av Åke Nylinder): “Det första steget i en renässans eller ett uppvaknande är att man importerar modeller i måleri, skulptur eller dikt.” Jag tror att Pound som vanligt skrev lite för fort här. Snarare menade han förmodligen något i stil med vad Håkan Sandell skrev, nästan exakt 80 år senare i Om retrogardism: “…att gå tillbaka till de friska källorna, och börja om.” Det är nämligen ordet “importerar” som är svagt i citatet av Pound. Varje omprövning av estetiska preferenser som vi känner till i västvärlden före modernismen (ja, det klassiska arvet är mycket starkt även inom den tidiga modernismen) återvände, oftast till antiken men ibland också till medeltiden, för att finna ny inspiration. Men man valde omsorgsfullt ut de verktyg som passade, och modifierade dem vid behov.

    Du säger att dessa återvändanden byggde på missuppfattningar, Lars. Och det är väl möjligt att man skapade sig en bild av tidigare epoker som våra dagars historiker skulle protestera mot. Men vilken konst man skapade! Varför skulle ett nytt projekt byggt på en återinventering av vår kulturhistoria, parat med en dynamisk traditionsuppfattning, vara dömt att misslyckas?

  25. Är det inte bra torftigt att betrakta som konstutbildningarnas enda syfte att göra studenterna “anställningsbara” (för att använda ett populärt begrepp från den övriga utbildningsvärlden)? Och blir inte konsekvensen av att låta rådande trender i konstvärlden styra utbildningarnas innehåll att dessa trender cementeras, i och med att de präglar återväxten?

  26. Rasmus skriver:

    Nyckelharpan är det bästa instrumentet. Det användes redan på antiken. Låtom oss alla spela nyckelharpa och mindre på synth och elgitarr. Vad är cubase för något?

  27. Yngve Rådberg skriver:

    Hej Lars och alla andra

    Rolig diskussion! Men ovanlig. Jag känner mig överraskande manad att rycka in till ditt försvar, Lars. Inte för att du behöver det… men med åren har jag allt mer kommit att sympatisera med din inställning. Inte för att jag tycker att din beskrivning är helt igenom sann, men för att du har ett ärligt uppsåt. På något underligt sätt bevisas det för mig av diskrepansen mellan din teori och din praktik. Du förespråkar ett förhållningssätt som du själv medvetet avviker ifrån. Det öppnar en distans – kalla det ett tolkningsutrymme – till teorin.

    En fråga till alla som deltar i detta samtal: Varför är konstmänniskor i allmänhet så dåliga på att tala om sin verksamhets premisser? Jag syftar kanske inte främst på oss som är med och satsar en eventuell prestige i diskussioner som denna (även jag har vid ett flertal tillfällen ropat ut pinsamma frågor), men vad tänker alla andra – konstnärer, kritiker, konstvetare? Det kan jag fundera länge och intensivt på. Anses frågan löst? Är den ointressant? Ligger det i sakens natur att den aldrig går att reda ut? Eller kan det vara skräcken för att Lars egentligen har rätt, att alltihop bara är en gigantisk sufflé, som får strupen att snöras samman?

    Samtidskonstens officiella utspel brukar vara utformade som mångordiga, djupsinniga förslag på ämnen för konsten att på sitt speciella, ospecifika sätt syssla med, men själva grunden, varför man ska syssla med konst överhuvudtaget, är alltid outtalad, underförstådd, borta.

    /Yngve

  28. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars, Lars Anders och ni andra

    Varför är inte “anställningsbara konstnärer” en god sak? De “goda” argumenteten mot slikt härör ur Romantikens genikult. Ganska bra den. Men en annan Romantik månar om den konstnärligt blygsamme hantverkaren.

    Om det idag finns en marknad för porträtt-målningar och -byster, så finns det inga hållbara argument mot en konstutbildning (finansierad med statliga medel) som utbildar porträttörer.
    Det ligger i samhällets intresse att det utbildas korgbindare, krukmakare, mattvävare, finsnickare, rimsmeder, porträtt- och landskapsmålare osv.
    Man kan ge sig attans på att det inte blir mycket ointressant “konst” av det, Men man vet ju aldrig om/när något unikt plötsligt ger sig tillkänna… Under tiden får det hålla till duga med duktiga hantverkare, som gör sina medmänniskor nöjda och glada.

    Inte många intressanta konceptualister blir det för skattepengarna. Men det utbildades inte så många brukbara porträttörer och landskapsmålare för hundratjugo år sedan heller. Det får man infinna sig med.

    De livgivande impulserna kommer någon annanstans ifrån. John Bauer studerade först på Kungliga Konstakademin, det var inte så lätt. Tomtar och troll fick honom på rätt kjöl.

    Högaktningsfullt – Christopher

  29. Christopher: Jag använde möjligen anställningsbarhetsbegreppet lite otydligt. Inom den övriga universitetsvärlden används det för att motivera en utslätande anpassning av utbildningarnas innehåll till arbetsmarknadens villkor för stunden, vilket dels dränerat utbildningarna på djup och innehåll, dels gjort dem väldigt känsliga för konjunkturer. Det som gör en student “anställningsbar” när han pbörjar utbildningen är inte med nödvändighet samma saker som gör henne anställningsbar när hon avslutar den. På samma sätt förespråkar Vilks att konjunkturerna inom samtidskonsten ska styra innehållet på konstutbildningarna. Naturligtvis vore det, för de flesta konstnärer (de som inte lyckas etablera sig på biennalerna) bättre om utbildningarna tillhandahöll färdigheter oberoende av trenderna. Då skulle studenten själv kunna välja vilken “marknad” hon ville slå sig in på efter studierna. Nu styr man in alla mot de rådande trenderna och cementerar därmed dessa.

  30. Lars skriver:

    Carl. Självklart var Baudelaire i praktiken en nätverkare. Det var enklare på den tiden när hela nätverket fanns i Paris. Att göra sig hörd och synlig, knyta förbindelser med inflytelserika personer är inget som är nypåkommet.

    Det verkar som om det konstant uppstår ett missförstånd när jag BESKRIVER hur konstvärlden fungerar och när jag ibland säger vad jag själv tycker. Beskriver man är auktoriteter självklart huvudsaken, skall man ge en bild av hur det fungerar handlar det mycket om auktoriteter.

    Det är bara så att konsthögskolorna är inriktade på vad som sker i samtidskonsten. Och märk väl att förebilden är den internationella samtidskonsten, alltså den symboliska makten. Jag menar att det är ett faktum att konsthögskolorna har bestämt sig för den inriktningen. Dock driver man en egen linje som inte har någon direkt motsvarighet i samtidskonsten, konstforskningen. Men man kan ju alltid säga att den har förbindelse med den research som de flesta samtidskonstnärer genomför i sina projekt. Och att skolorna får statliga medel för att hålla på med det.

  31. Lars skriver:

    Jacob C. Mitt uttalande är inte någon definition av konst utan ett sätt att beskriva en väsentlig (och som jag ser det, sympatisk) egenskap. Inte alls ovanlig, den dyker ständigt upp när konst diskuteras. Att den används hänger inte minst samman med att den också kan inkludera den estetiska attityden och skapa en förbindelse mellan den tid då konstens egenart sågs i det estetiska och i samtidskonsten där reflektionen har fått en allmän karaktär. Jag kan inte föreställa mig att det går att återfinna den någon annanstans än i den moderna konstens historia.

    Jag tjatar igen: När man talar om de sköna konsterna under 1600-talet bör man vara försiktig med att plocka ut just de sköna konster som passar vår tid. Jag har tidigare nämnt att t ex mekanik och optik betraktades som sköna konster.

    Bildkonsten har gått sin egen väg och gjort sig till en konst i allmänhet. Det gäller inte för litteratur och inte heller för musik – även om John Cage är ett gränsfall.

  32. Lars skriver:

    Lars Anders Johansson. Du frågar dig om det är torftigt att låta de samtida trenderna styra konstutbildningen. Det är fritt fram att tycka vad man vill men konsthögskolorna (och numera även de förberedande skolorna) har fastnat för det. Svårigheten att komma med något annat är hur man skall finna fram till vad som skulle kunna vara konstens grundläggande egenskaper, vad det skulle vara som står över alla trender. Tidigare tänkte man sig att modellstudiet var en sådan fast instans, men det tror man inte längre. Om man skall tala om en fast förutsättning är det väl närmast teoristudiet som har kommit att bli den gemensamma nämnaren för konstutbildningen.

    Det handlar inte om “anställningsbarhet”. Konstnärer är ytterst sällan anställda. Vad det rör sig om är att delta i det som faktiskt försiggår. Inte heller är “cementering” särskilt korrekt, trenderna ändras och inriktningar skiftar.

  33. Lars skriver:

    Lars Anders Johansson. För en student på en konsthögskola kan man välja att sikta på något annat än internationell samtidskonst. Många väljer att bli målare utan att sikta på biennaler. Där finns en marknad och ett intresse.

  34. Jacob C skriver:

    Lars. Det där med skillnaden mellan definition och beskrivning. Börjar man tala om väsentliga egenskaper hos något är man kanske inte så långt från att definiera. Jag roade mig med att slå upp orden “väsentlig” i den gamla klassikern “Svensk etymologisk ordbok”, finns på nätet. Där står:

    “väsentlig, 1542,1600-t.: verklig,
    egentlig; (t. ex.) Serenius 1741 osv. med
    modern betyd.: som utgör ett tings
    väsende, huvudsaklig […]”

    Jag tror att du behöver denna väsensegenskap för att komma ur cirkulariteten i din definition “konst = det konstvärlden anser är konst”.

    Annars håller jag med dig om att det är en intressant egenskap.

    Varför har just bildkonsten muterat på detta sätt?

    Jag har inget emot att bildkonsten fött en ny, annan sorts konst. Men kan inte moderdisciplinen få finnas kvar? Jag tycker mycket om figurationer. Jag har läst boken nu och hoppas att vi lär av norrmännen, så det uppstår en liknande konstnärlig miljö i Sverige.

    Angående vilka konster som skall räknas som sköna: Jag tror absolut att man kan tänka sig fler än de jag nämnde! Ja varför inte optik… vackra ljusförvrängningar…

  35. Lars skriver:

    Jacob C. Reflektionsrummet är en kvalitativ egenskap. Hötorgsmålningar är också konst men knappast rum för reflektion.

    Igen: Den inst teorin är (som jag presenterar den) inte cirkulär. Det konstvärlden kallar för konst är konst är utgångspunkten. Sedan måste frågan om varför konstvärlden kallar något för konst besvaras. Vilket inte är svårt eftersom konst bygger på likheter. Dessutom är just denna fråga om vad som är konst inte särskilt intressant. Som jag många gånger har sagt är det först kvalitet som gör det intressant: Bra konst är vad k-världen kallar för bra konst. För att besvara frågan varför får man presentera k-världens agendor och hållningar. Besvärligare än så är det inte och inte kan man kalla det cirkulärt.

    Angående sköna konster kan säkert både du och jag hitta på alla möjliga saker. Men det var inte det mitt tillägg med mekanik och optik avsåg. Det är exempel som hämtats från historiska källor, alltså vad man tidigare har ansett kunna räknas till de sköna konsterna. Om vi utifrån vår tid skall ge oss ner i ett historisk material, skära och lägga till efter eget skön kommer vi ju ingenstans.

  36. Jacob C skriver:

    “Kvalitativ egenskap”? Kvalitet kan ju betyda just “egenskap” men också “bra egenskap”. Jag tolkar dig som att du här menar en egenskap med ett värde, vilket fortfarande är en beskrivning som, om den är “väsentlig”, närmar sig en definition.

    Jag tycker att det är intressant att försöka förstå vad konst är, och gärna just utan att först värdera olika former av konst. Därefter tycker jag också att det är intressant att försöka värdera. Konstvärlden får nog finna sig i att andra än de själva analyserar och utvärderar deras verksamhet.

    Jag tror alltid att vi måste förstå andra tider med utgångspunkt i den kunskap och det perspektiv vi har idag. Det är kanske till och med så att en viss sorts förståelse bara är möjlig utifrån. Ordens betydelser växlar, men det hindar inte att saker i verkligheten kan äga en viss konstans.

  37. Lars skriver:

    Hej Yngve. Jag har funderat över vad du menar med relationen estetik och en viss diskurs. Om man erinrar sig postkolonialismens genombrott med Documenta 2002 verkar det rimligt att estetiken blir en realistisk (men naturligtvis konstnärligt tillknorrad) CNN-estetik.

  38. Lars skriver:

    Yngve. Varför man sysslar med konst. Jag har brukat använda van Gogh-modellen. Lockelsen att bli en tragisk hjälte är väl en ingång i systemet. Status, att möjligen kunna göra en insats för mänskligheten vilket är underförstått i den statusordning som konsten representerar.

  39. Lars skriver:

    Jacob C. Du skriver: “Konstvärlden får nog finna sig i att andra än de själva analyserar och utvärderar deras verksamhet.” Det är väl lite naivt? Bopurdieu som har skrivit Konstens regler var sociolog t ex. För övrigt har k-världen inget emot att bli granskad av vem som helst. Frågan är vem och vad de bryr sig om.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.