Del 811: När konsten förlorar sin glans

Håkan Sandell har skrivit en intressant kommentar (gårdagens text) om sin egen upplevelse av modernismen i museerna. Poängen i hans berättelse är när han återser modernismen efter att han inträtt i en smakförskjutning från 1992. Mycket av modernismen såg ut som hötorg, annat som humbug eller taffligt målat, skriver han. Med det renässans- och barockmåleri som fångades hans intresse förhöll det sig inte så.

Finns det ett sådant förfall? Jag har funderat i liknande banor när jag har sett utställningar med t ex Fluxusobjekt och äldre konceptuell konst. Dessa arrangemang och objekt (som t ex högtalare, en radio, plast, kastruller och allt som kan ingå) var en gång fräscha men hade nu blivit antikt och solkigt. Det som fanns kvar var en kvarleva, ett dokument av en händelse i en tid när objekten sågs på ett helt annat sätt. De representerade överskridandet, deras funktion var att vara konst och efter det kan de inte övergå till att vara något annat än resterna av en tidigare aktiv konst. Annat kan klara sig bättre. Matisse målningar var också överskridande men kan idag ses som dekoration och design (med bibehållet konsthistoriskt värde). Men det bildmässiga och visuella värdet i den modernistiska konsten har i flera avseenden förlorat sitt direkta värde. Ändå klarar den sig hyggligt eftersom den ingår i en seriös historia skriven med en högdiskurs.

Äldre konst som inte har haft uppgiften att drastiskt expandera estetiken och därigenom signalera sitt konstvärde, klarar sig bättre som återanvändningsprodukter. De har inkluderats i konsten av en ivrig konstvärld. De flesta av de äldre konsthistoriska verken kan ses som bilder ur skilda aspekter och inte enbart som en del av en konsthistorisk utvecklingslinje. Eftersom de skapades utanför det moderna konstbegreppet fanns det inget skäl att visuellt annonsera en synlig överskridande konsthandling.
Håkan Sandell skriver att ”retrogardismen hade förklarat med att överenskommelsen mellan publik och konstnär blivit borta.” Jag tror inte att det är någon bra beskrivning. Relationen mellan publik och konstnär skrivs fortlöpande om liksom publiken och konstnären omdefinieras. Den tidsaxel som konsten skapar åstadkommer en ständig förändring av det tidigare materialet. Dessutom är det svårt att komma åt relationen mellan publik och konstnär i en konst som är överskridande och provocerande. I modernismen fanns en liten grupp (som blev allt större) som hyllade överskridandet medan en större grupp ljudligt förkastade den. Dessa relationer försvinner visserligen med tiden men det är svårt att se dem som överenskommelser.

För i modernismens historia skall konsten som överskridande och expansiv visa sig. Och framvisandet har främst skett genom nedbrytandet av den traditionella estetiken mot en allt högre grad av upplösning eller förenkling, konsten som estetikens utmaning.
Det mesta har kunnat räddas genom att bilda stabila estetiska ordningar enligt det system som skapades genom modernismens alla ismer. Dekorativt nog eller nog försett med fängslande historier från den tid då det begav sig.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

15 svar på Del 811: När konsten förlorar sin glans

  1. Jacob C skriver:

    Kanske är det inte konstverken utan konsten själv som förlorar sin glans. För om konsten har kunnat födas, så borde den väl också kunna inte bara blekna, utan dö?

    “I maskar lös tanken och känslorna opp”

  2. Johan Lundberg skriver:

    Jag tror att Håkans erfarenhet där är oerhört viktig för många av oss som har engagerat oss i olika traditionsbaserade estetiska praktiker. Och jag misstänker att väldigt få av våra kritiker har insett just det där… att så många av oss har skolats och omfattat hela det modernistiska paketet med det som det innebär av det som Vilks karakteriserar som “stabila estetiska ordningar enligt det system som skapades genom modernismens alla ismer”. Vid någon punkt i ens estetiska utveckling så hände ngt: kanske handlade det om att vi inte fann de där “fängslande historierna från den tid då det begav sig” speciellt fängslande längre utan att vi började se det som just retoriskt utanverk som konstverken klarade sig väldigt dåligt utan.” På ett visst historiskt avstånd avslöjar sig retoriken och de tomma gesterna.
    Utan att döma ut all modernistisk 1900-talskonst så kan man inte bortse från att en stor del av det som hyllats inte minst på svensk botten ter sig väldigt osjälvständigt och i förlängningen som just ett slags pretentiös hötorgskonst. Och kommer man ner ännu en liten bit i hierarkin till låt oss säga den abstrakta konkretistiska konst som en masse köps in på landstingsbasis o dyl – eller för all del hänger i Konstnärsbarens restaurang – så blir ju denna standardmodernisms renodlat retoriska karaktär ännu mer uppenbar.

  3. Håkan Sandell skriver:

    Att Vilks är si så där med citat o referat har flera kommenterat, man får gå tillbaka o läsa. Om upplevelsen när Konst! blir till bara oljefärg och målarduk (eller en fladdrig VHS-tape) verkar vi ganska överens. J vet inte om det är f att j knappast ser samtidskonsten som kulturellt avgörande el. signifikativ längre som j har så svårt f att förstå den senaste rutan här. Vilks säger att j har fel och upprepar sedan ungefär samma sak som j sade. Det är självklart att det fanns en serie överenskommelser mellan publik och artist även under modernismerna. Montparnasse-skolan bekräftade utöver själva atmosfären av dansrestauranger, cocktails och villiga modeller (vulgo-psykoanalysen kom lite senare) just en kombination av de ordningar som Vilks anger som diametrala, alltså en del ren esteticism och en del överskridande. Den revolutionära surrealismens ekonomiska beroende av den parisiska sociteten kunde det skrivas mer om, men ett mer reglerat kontrakt än det mellan surrealismens aktörer och dess publik får man leta efter, här är man på konstreligonens domäner, varaktigheten var dock något kortvarigare än kristendomens. Det är intressant att se hur de första typiska renässansmotiven singlar ner ibland det gotiska folkdjupets fromma bilder, efterfrågan kommer först från översta klasslager men snart är det bredare önskemål som driver på produktionen i verkstäderna. J menade likafullt ngt mer; den “överenskommelse” som fanns mellan, låt säga, den klassiske persiske poeten eller den forngermanske hirdskalden och deras publiker gick inte bara en väg utan var så internaliserad att den satte gränserna för vad diktarna kunde gestalta (med följden av en enorm variationsrikedom innanför formlerna): publiken sjunger poeten!, då dikt är i än högre grad än konst en tolkningsfärdighet hos publiken. Sammanhanget skall likväl inte förstås som ett fängelse, inte mer än skalornas befintlighet är en boja för musikern. Det är förstås så att traditionalistiska kulturer, som oftast har minst runt tvåhundra år på sig, utvecklar ett annat djup än konstteoretiska trender. För det borde vara lätt att komma överens med Vilks om att i vår skyndsamma tid kan konstens absoluta värdehierarki bli till kitschens förlorade sammanhang efter en kort ögontvagning – något som kanske också kan ge det motsatta förloppet. Det står i det minsta klart att de klassiskt-figurativa och retrogardistiska miljöerna odlat fram en motkultur som är sällsynt lämpad för att inte låta sig skrämmas av konstetetablissemangets diktat, eller kritik.
    I hast, H. S.

  4. Håkan Sandell skriver:

    Johan L är verkligen inte någon man behöver belära om att all konst o litteratur i själva verket alltid är, eller har varit, retorisk. Han skriver ju också “stadardmodernisms Renodlat retoriska karaktär”, eller som man säger: tomma retorik. Just denna “tomhets” beskaffenhet, inte polemiskt utan som personlig upplevelse, när det inte längre hänger Konst på väggarna eller ligger installationiserad på golvet, utan denna ersatts av billig canvas eller skräp, är ngt man borde kunna diskutera här.
    Något har redan dragit bort. Efterföljden: “Om Tomheten..”
    /H. S.

  5. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Det mesta av det klassiskt avbildande måleri som producerats upp genom århundredena efter renässansen är ganska intetsägande. Men mycket mer än bara de utvalda “mästerverken” har något att berätta, starka och appellerande i uttrycket (oavsett stilriktning eller uttrycksmässig mentalitet. Måleriet är en synnerligen kommunikativ konstform. Ett måleri från 1400-talet kan fortfarande tala direkt till oss, utan historiska hinder och kulturella hinnor. Även om vi vet att vi inte fullständigt kan tolka bildens innehåll.
    När man besöker de modernistiska musèerna är det svårt att uppleva ens stilriktningens huvudverk som “talande” och appellerande. Det är som att ett damm redan lagt sig över kubistiska stilleben, readymade-kollage och Brillokartonger. En tristessens hinna omsveper de hygieniskt vita bunkersalongerna. Det finns undantag. Dessa lyckoträffar är dock sällsynta.
    Endast en slags religiös verksamhet – en kyrka med en hängiven och självuppoffrande troendeskara och med ett ständigt missionerande prästerskap – kan klara att hålla dessa reliker “vid liv”. (Under senare år stundtals under tivoli-liknande former.)

    Högaktningsfullt – Christopher

  6. B u A skriver:

    Konstens dilemma

    Varför inte helt frankt byta ut ordet ‘konst’ till ordet ‘design’. Allt och inget designas i dessa tider.
    Alla tjuvade fjädrar genom decennierna från konstens kropp har gjort konsten naken och glanslös.
    Bildgenetiken går på tomgång!

    Retro mot Konstvärlden, 2-1. Vinst på grund av bättre fotarbete, själ och hjärta, samt någon extra förträfflighet som inte ens en målkamera kan registrera vad det kan vara frågan om.

  7. CW skriver:

    Johan Lundberg känner ju inte ens till skillnaden mellan abstrakt och konkret konst, varför hans yviga fäktande mot den moderna och samtida konsten blir lätt patetiskt. Det gäller för övrigt de flesta som kommenterar i dessa trådar – stor okunskap kring den moderna och samtida konsten (särskilt vad gäller det senare).

    Lämna inte målburen tom på det sättet om ni vill övertyga andra om era arguments förträfflighet. Bara ett tips i all hast.

  8. Håkan Sandell skriver:

    Christopher R underskattar ngt de “kulturella hinnornas” betydelse, som f konst fr senmedeltiden o fr renässans, eftervärldspubliken ser ofta ngt mindre än de tror, i någon betydelse överlever inga konstverk sin kulturkrets. Mästerverksdyrkan utgör redan en tynande kultur, vart hantverkargille vet det. Annars är C. R:s point ren och klar: den äldre konsten har en omedelbarare mänsklig appell, den har ännu inte “lämnat den mänskliga familjen” (Czeslaw Milosz), medan man i de moderna avdelningarna känner att här sker en konstlad tillförsel, en enorm inpumpning av prestige och kulturellt kapital, Vad är de kubistiska avdeningarna utan exegeter och (en av nödvändighet ganska påläst) sociokulturell överenskommelse? Ingen skolklass kan här lämnas till sig själv. Och detta kommer också att bli den modernistiska historieskrivningens svaga punkt. Museumreplikerna av Duchamps pissoar är inte mer än vad betraktaren går med på att de är- Det sociala kontraktet är här benhårt. Och detta är inte ngt grupperspektivs argumentationsfördel, utan registrerades indiviuduellt i sensibiliteter som min egen el. Christopger R:s långt innan vi först möttes. “Det är som om ett damm redan lagt sig över..readymades..och Brillokartonger..” (C.R.). Epoken är utflyttad, och dess konsts “mänskliga undernäring” (Ekelöf) prasslar som gula löv vilka månadslönsansatta kuratorer försöker hobbylimma fast vid grenarna. J är beredd att gå längre än bilden m dammet över kultobjekten, och förklara hur j kan mista tålamodet i min kontakt med t ex de stora tidningarnas konsttyckare utifrån en känsla av att ha med redan döda människor att göra. De går och de pratar, och skruven i ryggen den snurrar. De är här, men det är som om de redan var långt borta. Ett sammanhang är på väg att ta defintiivt slut, och står färdigt att fyllas på nytt.

    Med Eva Ström på Sydsvenskan förhåller det sig lite annorlunda. Hennes samhällsgrupp (hon är gift med biskopens son) har ganska nyligen upptäckt modernismen, och lärt sig att den gamla klassiska akademikonsten är dålig smak! Man identifierar sig starkt m kämpande 1920tals-avantgardister, fast själva i frack. Deras klockor går nästan hundra år för sent. Så vi pekar och vi skrattar. Men detta är egentligen en distraktion. Liksom Signaturen “CW” här ovan som skriver in och fjantar lite grand om abstrakt och konkret konst.

    Låt oss hellre fästa blicken på det tomma rummet, på det som har tagit slut, och på det som har inletts.
    Vänligen,
    H. S.

  9. B u A skriver:

    H. S. – Det nya är väl data-konsten (men, hur ska man beskriva, underbygga och teoretisera kring en sådan high-tech konst?). “Omvärldskonsten”, är här för att stanna och utvecklas, ex. bloggdiskurser som konst i någon mening, både abstrakt och konkret, socialt mediavänligt, och så vidare.

  10. Johan Lundberg skriver:

    Ok CW du menar att konkret konst inte är abstrakt… det får du gärna utveckla…

  11. Christer Eriksson skriver:

    Jag kan inte mer om konst än vad jag har lärt mig på Lars blogg och aktar mig därför noga med att kasta mig in i era intressanta diskussioner, men begreppet ‘konkret’ i ordets rätta betydelse är ett substantiv som man kan uppleva med sina fem sinnen emedan motsatsen råder för begreppet ‘abstrakt’.

    Det utesluter förstås inte att en konkret förnimmelse samtidigt kan väcka en abstrakt känsla.

  12. Johan Lundberg skriver:

    Christer, att “konkret” är ett substantiv låter nog rätt konstigt i de flestas öron. Jag har inga svårigheter att förstå att all abstrakt konst naturligtvis inte är konkret men jag tycker bara att man ägnar sig åt onödigt pedanteri om man påstår att konkret konst inte är abstrakt. Kandinsky bytte ju ut ordet konkret mot non-figurativ, vilket blottar problemet med att avskilja termerna från varandra. Att abstrakt konst nödvändigtvis är en konsekvens av en abstraktionsprocess menar jag således är en otillbörlig förenkling, men vet inte om det finns anledning att här utreda detta närmare.

  13. Christer Eriksson skriver:

    Johan, det vore fint om du i så fall själv kunde definiera begreppet “konkret” så att jag slipper sväva i okunskap?

  14. Johan Lundberg skriver:

    Konkret innebär väl ett visst mått av materialitet är det primära, det vill säga att det är färg- och formelementen som sådana som genererar betydelse, och att frågan om referentialitet kommer i skymundan, det vill säga det finns ett starkt framträdande antimimetiskt inslag i den konkretistiska konsten. I den bemärkelsen att konstverket inte speglar eller avbildar ngnting utanför sig själv.

  15. Christer Eriksson skriver:

    Johan, tack för ditt svar. “Ding an sich” är Kant’s förklaringsmodell.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.