Del 810: Den symboliska maktens ordning

I en av kommentarerna har signaturen Gunnar framfört sina tvivel på att det skulle vara möjligt att bestämma vad konstvärlden står för och då naturligtvis också att ställa prognoser för den.
Jag tror inte han har rätt, de tendenser och förändringslinjer som jag genom åren har redovisat här har nog visat sig relevanta. Men så är det också relativt lätt att fånga upp vad som rör sig och även när saker börjar röra sig i nya riktningar. Dessutom har de senaste åren inför inte visat några drastiska svängningar.

Konstvärlden är det intressanta i konsten. Från den utgår allting och självfallet också konsten. Ja, alla håller inte med om det eftersom det finns rätt gott om essentialister som tror på en självuppstånden konst utanför konstvärlden. Under alla omständigheter är konstvärlden värt ett noggrant studium. Man skall ha klart för sig att det finns ett antal avdelningar. Vi har i den pågående diskussionen talat en del om konstvärlden med avseende på den som besitter symboliska makten. Signaturen Gunnar ville gärna ha några namn som skulle visa vilka dessa är. Det görs ofta upp listor på de mest inflytelserika personerna i konstvärlden men faktiskt har man inte så stor nytta av det. Den symboliska makten är ett kollektiv som tillsammans skapar en dominerande ordning. Väljer man ut enskilda individer kommer dessa inte att vara typiska. Det typiska är ett genomsnitt av värderingar som utgör fundamentet för den symboliska makten. Stora biennaler är utmärkta studieobjekt eftersom man där kan räkna med tydliga markeringar av vad som gäller och framför allt kommer hela svärmen av internationella konstkritiker att meddela sina uppfattningar. Graden av konsensus är påfallande.
Men även i den retrogardistiska debatten kommer det fram en del intressanta detaljer. Helt uppenbart passar den retrogardistiska inställningen med en seriös klassicistisk figuration inte in i den rådande ordningen. Den ligger i själva verket så långt bort att det förefaller enkelt att avvisa den. Men som ofta sker när en sak verkar enkel kan man ta i på fel sätt utan att tänka sig för. Nazistargumentet visade sig vara en katastrofal avvisningsmetod. Den enklaste vägen är istället att framhålla att det inte finns något särskilt intressant i retrogardismen sett ur den symboliska maktens perspektiv. Det bör taktiskt ske utan visa någon irritation. Visserligen menar sig dess anhängare besitta precis vad den symboliska maktens utövare eftersträvar: en seriös kärna. Men konstvärlden menar förstås (och jag är enig med dem) att det retrogardistiska kärnfältet är en alltför enkel återgång till tidigare och nu övergivna romantiska konstteorier. En debatt på sådana premisser gynnar självfallet inte konstvärlden. Den symboliska maktens seriösa kärnfält har varit – i bred bemärkelse – det sociala och politiska, en strävan för konsten att närma sig den sociala verkligheten. Eftersom det projektet inte har renderat några framgångar söker man alltså nu vidare i något mera traditionella konstnärliga ramar, att bejaka fantasi och illusion. För den sakens skull är inte det socialkritiska utraderat, det finns kvar men på lite längre avstånd. Retrogardisterna svaghet ur denna synpunkt är att de har en lösning att komma med, en form och tekniklösning: klassicistisk figuration.

De dumheter som ledaren i SvD drog fram, att figurationen visar sig alltmer på några Berlingallerier säger ingenting. Vilka gallerier det skulle röra sig om fick vi inte veta. Och dessutom är det så att Berlingallerierna är, som alla andra gallerier, uppdelade i dem som gäller och ett antal special- och mainstreams.

Den del av konstvärlden som ”gäller”, alltså den som besitter den symboliska makten vill inte se sig själv i denna maktroll. Den symboliska makten har några återkommande slagord om att den konst de representerar är inkluderande och icke-hierarkisk. Men det skall man förstås inte ett ögonblick tro på

Om man tar steget ner i den del av konstvärlden som representerar mainstream kan man försöka få en bild av vilka trender som gäller där. Är det där mera inne med föreställande måleri än abstrakt? Men det är mest en marknadsaspekt som i och för sig kan vara intressant: Är det lättare i en lågkonjunktur att sälja föreställande målningar än abstrakta och minimalistiska?

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

24 svar på Del 810: Den symboliska maktens ordning

  1. B u A skriver:

    KRITIK I BRED MENING

    Konstvärlden leder matchen med 2 – 0 mot övriga världar/civilisationen.
    “Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt”, Olof Lagerqrantz.
    Är konsten absurd i vår tid? mer eller mindre! (Vem kan svara på det…)

    “Konsten övervinner inte blott det naturvuxna kaos som är vårt hem utan också det ideologiska kaos som vi tvingas leva i. Jag tror iblandatt konstens viktigaste uppgift är att befria oss från trossystem, att visa oss att vi till sist inte är slavar under de gudar och idéer som vi själva skapat, att det åtminstonde i en diktad värld [målad] existerar en frihet utan döden som nödvändigt kompliment.”,
    Olof Lagerqrantz.

    Inför symbolisk makt kan man enbart känna maktlöshet eller undergivenhet

    Ja: formen är allt. Den är livets hemlighet (N.N).

  2. Håkan Sandell skriver:

    Lars Vilks återkommer ett par ggr t retrogardismens enkla autenticitetstro. Det är ett lustigt missförstånd, då själva den skärningspunkt som retrogardismen föddes ur, både i Slovenien och i Skåne, ligger i motsatt riktning, och alltid betonat poesin/konsten som ett sociokulturellt samspel. Detta kunde man diskutera, men med vem – med Vilks som oavsett tycks föredra sina egna fritt uppdiktade konklusioner?, eller m en Paletten-aforistiker som “B u A” som föredrar att glänsa inuti en skokartong?

    Inte helt utan beröring med det har Vilks också ett par gånger utifrån sin institutionella konstteori varit inne på att var epoks stora mästare vore fint utbytbara mot andra namn. Det vore icke-fariseiskt intressant att se några förslag, ett namn f var period, på förslagsvis åren:
    1850-70:
    1870-90:
    1890-1910:
    1910-1930:
    Från er som – uppenbarligen – också har för lite att göra i sommarvärmen?
    Självfallet vore GAN en större modernist än Grünewald (nej, inte Matthias) och Hjertén, inte sant?
    Särskilt intressant är alltid Émile Bernard, som föregår Gauguin till några stildrag som “modernist” för att sedan kastas ut ur kanon efter att ha gett modernismen på båten och blir klassiskt figurativ m monumentalambitioner och modernismkritiker.

    …Medan j väntar på nästa naziangrepp från Eva Ström i Sydsvenskan. (Svara får j nästa gng likväl göra någonannanstans än där i SDS, motinlägg returneras el. stryks ner t obegriplighet, matcherna fixade långt på förhand. Men det visste man ju.)
    Ha en god augusti-
    H. S.

  3. B u A skriver:

    RAPPORT FRÅN EN SKOKARTONG

    Löst, flackt och osammanhängande, detta lösryckta citat: “Konstvärlden är det intressanta i konsten.”, uttrycker Vilks i blogg nr 810 (snart dags att sammanställa trådarna till en väv/bok…) Kan nog tyckas vara sant, värt att tänka på i sammanhanget är att utan konstverk så har vi ingen konstvärld att dividera om, inte ens vi som i dagsläget tror på konstvärlden och dess symboliska maktanspråk. Ni vet! Hönan och Ägget-diskursen. Alla vill äta ägg, inga vill lägga dom (om dom inte får beetalt).

    På tal om kanon, det är väl ett delikat lyxproblem att s a s lista de redan erkänt stora konstnärerna i konungariket Svea, och peta och påta… den senaste utgivna, lästips!:

    Konst och visuell kultur i Sverige : 1810-2000

    “En ny sammanfattande svensk konsthistoria har varit efterlängtad. Med denna andra del av Konst och visuell kultur i Sverige fylls denna lucka. Vi får här följa den svenska konstens utveckling under två århundraden präglade av modernitet och mestadels stark framtidstro. Framväxten av konstriktningar som kubism, surrealism och konkretism behandlas utförligt, liksom arkitekturens utveckling från historisk stileklekticism över jugend, nationalromantik och funktionalism till postmodernismens nya eklekticism. Andra ämnen är uppkomsten av massproducerade bilder, genombrottet för fotografi och industridesign och kvinnornas plats i konsten.
    Omprövning och uppdatering har varit självklara ledstjärnor för författarna. Nytt är att hela den visuella kultur, som vi människor lever i, behandlas.” http://www.bokus.com/b/9789187896880.html

    De erkänt skickliga författarna till praktverket hade säkert ett litet helvete att sovra ut de största konstnärerna på konstens områden de skilda perioderna… lista en konst kanon, svårare än att rangordna grader i helvetet, eller att pennfäktas med Damer på SVD.

    En vacker dag kommer jag ut ur min lilla kartong, ska bara byta backspegel på bilen först.

    REINKARNATION

    MIN
    RESERVPLAN

    loesje

  4. Gunnar skriver:

    Hej igen Lars Vilks!

    Lägg inte ord i min mun är du snäll.

    Jag skrev inte att jag tvivlade på att det var görbart att tolka den symboliska maktens rörelser och skiften i värderingar inom konstvärlden, jag skrev att det förmodligen krävdes lite mer hårt arbete och research än jag tror du lägger ner. Och det som initialt störde mig var att du så lättvindigt talade som vore du en stor exeget. Att förutsäga sådant som du hävdar är enkelt, brukar vara ganska svårt i andra branscher/världar, varje fall är det min erfarenhet efter att ha varit strateg för en rad bolag under de senaste femton åren. Men du har säkert rätt, jag känner inte till konstvärlden så väl, den kanske är så enkelspårig som du hävdar, vad vet jag. Därmed lämnar jag det.

    Vad gäller namn på individer så menade jag ju inte att du skulle producera någon tvättlista. Jag förstår att det handlar om ett kollektiv som består av ganska komplexa grupperingar, falanger och inst. likväl som en och annan individ. Lars, det handlade bara om att du kanske skulle vinna på att underbygga dina teser med lite mer fakta ibland, och om det är enkelt, så mycket bättre. Vi som inte är lika insatta som dig tar dig kanske på större allvar då. Du har faktiskt en ganska bred läskrets (gissar jag).

    För övrigt ska du inte satsa på någon match med mig, för jag är ingen spelare i det här spelet. Dessutom står jag, tro det eller ej, på din sida (oftare än jag vill…) Men det var kul att få figurera i ett så här för mig udda sammanhang! Keep it real Lars. Nu ska jag iaktta den årliga bloggkommentarstystnaden.

    Gunnar (den gamle, inte nya, enligt vad som sägs)

  5. Lars skriver:

    Håkan. Det är mycket möjligt att jag misstolkar retrogardismens konstteorier, det vore i så fall intressant att veta vilka teoretiker och teorier man lutar sig emot. Och vad den klassicistiska figurationen betyder – om den alls är nödvändig eller bara en av många möjlligheter.

    Utbytbarhet kan inte utan vidare ske i ett konsthistoriskt fastlagt schema. De konstnärer och konstverk som är satta som paradigmexempel blir de huvudsakliga argumenten för att de är med. När systemet rubbas något (för en helrenovering är svår att föreställa sig) makar det plats för nya namn och att vissa blir tillbakaskjutna. Renässansen fyra stora blev efter hand tre (sedan Correggio åkt ut. Expressionismen gav plats åt El Greco, naivismen Uccello, de rena formerna åt van Delft. Feminismen har naturligtvis också fört in nya namn i konsthistorien. Emellertid är ändå helheten bevarad eftersom den inte rubbas. Konsthistorien är inte en bildhistoria utan en historia om konsten där konsten definieras som det odefinierbara och ger ett spekulativt utrymme som skribenter, konsthistoriker och konstnärer får fylla ut och komma överens om.

    Frågan är vilka kvaliteter som skall bedömas. Nätverksfunktionen underskattas ständigt. Bernard är en perifer gestalt jämfört med Gauguin, liksom Braque som aldrig kunde matcha Picasso. Den lyckas skriva in sig som pionjär har en ojämförbar fördel. Men konsthistorien skulle kunna skrivas på ett annat sätt.

  6. Lars skriver:

    Gunnar, beklagar om du känner dig missförstådd. Men det är ett intressant ämne som du berör. Jag har uppfattningen att det inte längre är särdeles svårt att vara en stor exeget emedan alla nyheter annonseras och förbrukas med en tillgänglighet som tidigare aldrig har existerat.

  7. Håkan Sandell skriver:

    Som man kan se här på sidan bland Kommentarerna så har Lars Vilks lite svårt att handskas med citat o referat. Men han har andra kvaliteter.

    Under 80-talet såg j huvudsakligen de moderna avdelningarna, “1900-talet”, på konstmuséerna runtom i Europa. Från -92 fick j utifrån min inträdda smakförskjutning göra om alla resorna, och koncenterade mig huvudsakligen på samlingar av 1500-talets konst, med specialisering på tysk gotiks övergång i renässans, men i Italien självfallet även 1400-talet, i Nederländerna även 1600-talsmästarna självfallet, etc. Kort sagt: de moderna avdelningarna skymtade j bara när j skyndade igenom mot utgångarna (kronologisk uppbyggnad).

    När j efterhand – efter en tio år ca – likväl ibland började dröja t igen framför modernisterna märker j att en – tror j – intressant förändrad reception inträtt hos mig. Mycket av den kanoniserade modernismen ser ut som hötorgskonst f mig, men j vill inte heller generalisera, och j säger det här helt opolemiskt. Råkat värst ut har Montparnasse-skolan, ren humbug, även surrealisterna var ofta komiskt eländigt taffliga målare.

    Med den inskolerade respekten bruten ser ögat ngt annat. Vilks skulle kanske här mena att den symboliska maktens trollformel brutits, all star dust har skingrats, och ett slags frihet inträder. Antroposoferna, som ett annat exempel, skulle möjligen mena att Tidsanden lämnat epoken för att ingjuta ande någonannanstans, i andra saker. Retrogardismen hade förklarat med att överenskommelsen mellan publik och konstnär blivit borta. (Ett illustrerande exempel är hur den klassiska persiska poesin är omöjlig att uppskatta fullt ut utan att publiken är införstådd med ett kodifierat metaforspråk samt flera religöst subkulturella undertexter. Ngt liknande gäller för den forngermanska poesins s k kenningar, idag onjutbara f de allra flesta läsare men i sin tid mycket uppskattade av åhörarna.)

    Hos vilks:ar, antroposofer och retrogardister gömmer det sig här hos vart och ett av lägren säkert en värderbar sanning, men det är möjligt att vilks:arna har den omedelbaraste förklaringen.
    Denna enkla men ändå inte så lättvunna insikt kan vara värd att minnas när de klassiskt-figurativa grupperna, nerdrumskola, kitschmålare och retrogardister med visst lugn ser sina kritiker i ögonen.
    Vänligen,
    H. S.

  8. Christopher Rådlund skriver:

    Hej Lars

    Du som har läst konstvetenskap borde veta skillnad på “klassisk” och “klassicistisk”.

    Varken Nerdrumskolan, retogardiskbegreppet eller skandinaviska klassiskt figurativa bildkonstnärer är enbart klassicister. Närmast kommer svensken Johan Petricny. Men också han ligger närmare naturalismen. Vilket bryter med klassicismens antikstilisering och naturabstraherande ideal.

    Klassicismen är en specifik, men omfattande stilriktning, inom den klassiskt humanistiska bildkonsten.

    Högaktningsfullt – Christopher

  9. Jacob C skriver:

    Titeln på detta inlägg “Den symboliska maktens ordning” förefaller vara en hybrid av titeln på Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France, “L’Ordre du discours” och Bourdieubegreppet “le pouvoir symbolique”. Det skulle vara interssant om Vilks framlade de enligt hans uppfattning mest grundläggande teorierna för att förstå samtidskonsten i en liten serie liknande den om det kantiansk-romantiska konstbegreppets uppkomst. Den första delen i denna serie återfinns här: https://www.vilks.net/?p=106

  10. Blase skriver:

    TEORIKONST

    En teori om en teori och en teori om den nytolkade teorin har släktskap med en teori i samma eller närliggande humaniora disciplin. När man frågar sig vad är konst? (vad är en människa?) Då gör man det inte lätt för sig!
    “Ska man förändra världen, ja, då får man hänga i.”

    Konstvärlden mot övriga världar, 1-1

  11. Håkan Sandell skriver:

    När Larv Vilks,igen, på så sorgligt ensidigt sätt ger referat, fixerad som han är allena vid Konstvärlden, och likt en riktig akademisk giraff talar om Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Wennströms inlägg som “dumheter”, så glömmer Vilks att Wennström – visserligen lite sentimentalt – faktiskt också tydligt ger en illustration till begrepp som kommunikation i kulturen, och till övergångarna mellan konstnär och publik innanför en traditionalistisk kultur. Så här skrev – också – Wennström:

    “Figurativ anknyter naturligtvis till någonting helt annat än nazism: skönhet. De vackraste motiven bär på påminnelser om hur fantastisk människan är och vad hon är förmögen till. Som man en gng såg upp till de religösa berättelserna har modernarae varelser sett upp till målningar av Rossetti och Sargent och kunnat tillgodogöra sig ett liknande slags innehåll.”

    Man kan hänga upp sig på enstaka ordval, sant, men i princip är det ungefär som det här beskrivs som undertext verkar.

    H. S.

  12. Lars skriver:

    Håkan. Jag har svårt att förstå hur du kan ta sådant på fullt allvar. Den del av konstvärlden som innehar den symboliska makten är inte densamma som marknaden och allt tyckande hit och dit. Det finns hur många gallerier som helst och du kan finna precis allt du vill ha någonstans. Men Wennström blir bara lite gullig när han skall diskutera vårt behov av skönhet och vad som händer på gallerierna ute i världen:

    “Gallerierna i Berlin, Europas konstcentrum, ställer nästan uteslutande ut figurativa verk. Också i USA är traditionella genrer mycket populära. Marknaden efterfrågar lystet föreställande bilder”.
    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3285801.svd

    Men säkert är det populärt.

  13. Jacob C skriver:

    Hej Lars!
    Vilka bryr sig om den symboliska makten? Vilka tar dem på allvar så att de kan utöva sin makt. (Inte jag i alla fall.)

  14. Lars skriver:

    Jacob C. Den symboliska makten dominerar och lägger fram det som gäller. Att de tas på allvar kan du t ex se hos retrogardisterna som intet hellre vill än att erkännas av denna.

  15. Jacob C skriver:

    Jo jag kan tänka mig att retrogardisterna vill ha erkännande. Men just retrogardisterna tillhör väl inte de som mest av alla rantar efter den symboliska makt som du talar om? Det måste finnas en fårskock någonstans som tror och följer sina herdar, och som därmed legitimerar dem. Vilka är dessa herdar? Vem utövar denna makt och i vilket intresse?

  16. Jacob C skriver:

    Jag har även tänkt på en annan sak. Om allt i princip kan reduceras till diskurs- och maktanalys, varför behövs då en särskild konstteori överhuvudtaget?

  17. Lars skriver:

    Jacob C. Det är inte så att det finns några faktiska ledare i den symboliska makten.Det handlar om ett kollektiv av curatorer, konstnärer, kritiker etc. som tillsammans skapar det som gäller. Det uppstår en konsensus i ett genomsnitt av uppfattningar och åsikter. Men så är det inom alla grupper och även inom retrogardet. Om det inte finns någon standard kan ingenting bedömas.

    Konstteori är en del av argumenten kring vad som gäller. Den symboliska makten favoriserar vissa konstteorier och inte andra.

  18. Håkan Sandell skriver:

    Lars Vilks har en otroligt god idé. Men han har endast en. Och han upprepar den som en papegoja.

    Vad j skrev nyss ovan blev – trots dess enkelhet – inte alls begripit. Jei går litt lei her. Man tröttnar. Det är synd det, det kunde varit ngt.

    H. S.

  19. Håkan Sandell skriver:

    J menar, Vilks understryker alltid “konstnären” som socialt djur. Det gör retrogardismen också. Men inte för samma kollektiv.
    /Densamme

  20. Jacob C skriver:

    “Zoon politikon”, men även “zoon poetikon” måhända…

  21. Håkan Sandell skriver:

    Snarare tvärtom, Jacob, snarare tvärtom
    H.s.

  22. Jacob C skriver:

    “Om det inte finns någon standard kan ingenting bedömas.”

    Jag anser att denna standard inte bör stavas makt, utan sanning och skönhet (som här får översättas med estetisk kvalitet för att täcka in även groteskare kreationer). Sedan får makten kalla mig naiv, gullig, hycklare, överspänd, skenhelig eller vad den vill. Min uppfattning är att även om vi kanske aldrig kan nå absolut sanning och skönhet, behövs idén om universella, objektiva måttstockar. Annars kommer makt alltid att vara rätt.

    Naturligtvis hindrar inte ovanstående resonemang att man gör hur många sociologiska analyser man vill. Det kan vara hur intressant som helst. Men det sociala bör inte äga primat över det estetiska vid bedömningen av konst.

  23. Lars skriver:

    Jacob C. Man kan uttala direkt eller indirekt. Det som gäller innebär makt. Om en standard gäller betyder det också att den äger makt. Emellertid är det inte detsamma som maktfullkomlighet. Den symboliska makten i konsten står under konstant press och förändras. Någon total enighet är det naturligtvis inte fråga om.

    När du kastar in “sanning och skönhet” vill du tydligen tänka dig att alla kommer att vara överens med dig om att det skulle finnas en sådan och inte ett otal. Jag håller på det senare.

  24. Jacob C skriver:

    “När du kastar in “sanning och skönhet” vill du tydligen tänka dig att alla kommer att vara överens med dig om att det skulle finnas en sådan och inte ett otal. Jag håller på det senare.”

    Att det finns en sanning betyder inte att man inte strider om den. Ofta är det mycket svårt att veta vad som är sant – därför divergerar uppfattningar. Min uppfattning är dock att idén att det finns en sanning är nödvändig. Varför debattera om alla åsikter är lika sanna? Dessutom har ju sanningen ofta mycket stor betydelse, t.ex. inom medicin. Att sanningen är viktig betyder dock inte att det alltid är lätt att fastställa vad som är sant. I synnerhet gäller detta humanistisk forskning, där det ofta är omöjligt att i praktiken fastställa sanningar med stor säkerhet, annat än med avseende på vissa fakta (men vad man främst är intresserad ligger ofta på en mer generell nivå eller rör svårverifierade tolkningar). Samma som gäller humanistisk forskning torde gälla frågan om estetisk kvalitet. Att något innehåller stora mått av subjektivitet innebär dock inte att det inte går att tala om det. Ej heller att det inte skulle finnas en sanning.

    Jag kan gå med på att omdömen härrörande personer med skolning och erfarenhet inom ett område äger och bör äga en viss auktoritet. Dock vill jag alltid ge argument företräde framför person. Även om jag vet att Lars Vilks och andra konstteoretiker är mycket kunniga inom sitt område är jag fri att granska deras resonemang. Och jag vill tro att argument biter även mot auktoriteter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.