Så var det ännu mer diskussion i den svenska tidningsfloran. I SvD framträder den norske konsthistorikern m m Paul Grötvedt som är känd för sin förenklade kritik av samtidskonsten och dess teori. Den som önskar en liten orientering kan titta på Kjetil Röeds recension av hans senaste skrift. Men ett intressant påpekande gör Grötvedt när han poängterar skillnaden mellan ”modernismen som konstnärlig strömning och modernismen som institutionell hegemoni.” Bland annat har jag och Johan Lundberg bråkat lite om det.
I ett större perspektiv handlar det om det moderna konstbegreppet och dess tillhörande institutionalisering. Under 1980-talet sker det en omorientering av konstbegreppets innehåll. Kritiken av den omedelbara autenticiteten och det estetiska formspråket för med sig att dessa storheter inte längre blir användbara. Men det mesta blir kvar, originalitet, förnyelse och överskridande är fasta instanser liksom tron på konstens formidabla storhet. Diskursbildningen har alltid spelat en avgörande roll men i den internationella samtidskonsten äntrar den konstprojektet som en del av det. Inte heller påverkas konsthistorieskrivningen.
Jag tillåter mig att se retrogardismen som ett försök till ett tredje alternativ, alltså att det tar sin utgångspunkt i det förmoderna. Svårigheten att manövrera utifrån ett förmodernt perspektiv blir en lätt travesti på Lyotards ofta citerade uttalande om postmodernismen: För att bli modernt måste ett verk först bli postmodernt. Här är det alltså: För att bli förmodern måste man först bli modern. Något förmodernt konstbegrepp finns inte, det man hade, vilket har diskuterats åtskilligt under de senaste veckorna, är enskilda verksamheter eller växlande grupperingar av verksamheter.
Traditionellt har man ersatt denna brist genom att rekonstruera ett förmodernt konstbegrepp utifrån vårt moderna. Man kan alltid påstå att ”egentligen fungerade det på det sättet”; att den tidens människor uppfattade och upplevde konst på ungefär samma sätt som vi men utan att ha något bestämt begrepp för saken. Hur man än vill vrida på den saken är det frågan om en rekonstruktion som vilar på det moderna konstbegreppet. Originalitet, förnyelse och överskridande saknas inte och det gäller även för retrogardismen. Att Nerdrum har fått ett allmänt erkännande hänger inte minst samman med att han utan vidare uppfyller den kvoten.
Rörigt blir det när man inser att samtliga tre parter faktiskt erkänner legitimiteten av det förmoderna konstbegreppet. Allt som befinner sig före det moderna blir därför okontroversiellt. Man har så långt samma historieuppfattning.
Så får man tillägga att modernisterna delar bo med retrogardisterna angående autenticitet och det direkta bildspråket, liksom att konstens identitet vilar i den särskilda estetiken framsprungen ur det konstnärliga geniet.
Sinziana Ravini recenserar boken Figurationer i GP. Hon liksom jag inte ger mycket för Roger Scruton som teoretiker. Hon, liksom de flesta av de andra kritikerna, menar att det inte råder någon brist på figuration i samtidskonsten. Att man gör det beror nog på att retrogardisterna inte har lyckats klarlägga vad de menar med figuration. I ärlighetens namn skall dock sägas att figurativa målningar inte är särskilt vanliga i samtidskonstens biennalmiljöer. Vidare berör Ravini berör problematiken kring autenticiteten:
”Sen kan konstnärer spela ironiska men vara autenticitetssträvande eller spela autentiska men i själva verket vara ironiska.”
I den traditionella konsten är autenticitet (och allvar) enkelriktat. Det är tänkt att konstnären uttrycker sig med ett autentiskt (och allvarligt) uttryck som står för sig själv. Efter postmodernismen blir situationen komplicerad eftersom man inte längre kan avgöra om en bild är menad som autentisk eller ironisk. Och som Ravini säger, man kan inte heller vara säker på om den är ironisk även när det verkar så (hur var det nu med Gerhard Richter?).
Allvaret och det icke-ironiska kan man ändå inte komma undan. I den internationella samtidskonsten har allvaret placerats i det sociala och det politiska, där ironin försvinner.
Mer konstdebatt med kritik av den institutionella teorin i KvP. Fortsättning följer.
Ironi, parodi eller djupaste allvar? Hur skall man uppfatta presentationen av Haegue Yang i den här videon som ingår i Ladoniabiennalen?
Översikten över de olika riktningarna inom konsten fångar mitt intresse. Dock finns två saker att säga om detta inlägg.
Jag har redan tidigare kritiserat Vilks uppfattning att konst inte fanns före år 1800. Jag anser mig ha framlagt mina argument, och återkommer inte mera till dem just nu. Den som är intresserad kan läsa här: https://www.vilks.net/?p=1863
Den andra saken jag vill säga har att göra med följande som Vilks skriver:
”I den traditionella konsten är autenticitet (och allvar) enkelriktat. Det är tänkt att konstnären uttrycker sig med ett autentiskt (och allvarligt) uttryck som står för sig själv. Efter postmodernismen blir situationen komplicerad eftersom man inte längre kan avgöra om en bild är menad som autentisk eller ironisk. Och som Ravini säger, man kan inte heller vara säker på om den är ironisk även när det verkar så (hur var det nu med Gerhard Richter?).”
Jag tror att sådan där ironi har funnits innan postmodernismen, i allafall inom litteraturen. Till och med Lyotard, som var en av de första som gjorde termen ”postmodern” populär, menade att det funnits postmodernism avant la lettre; jag lyssnade nyligen på ett program om honom på den franska radion, och där nämnde han bl a i en gammal intervju Diderots romaner, såsom ett exempel på detta. Visst har olika epoker sina kännemärken, sina stilar, sina favoritteman, och det är sant att vi i vår tid tycks upptagna vid ironi och gärna också tematiserar själva ironin i verken. Och visst är det även viktigt med historisk förståelse för hur olika epoker svara varandra. Men jag underar ändå om inte Vilks här gör en något förenklad beskrivning, som kanske iofs delvis beror på att han sätter år 1800 (eller rent av 1820) som konstens år 0 och att man under romantiken hade en del utpräglade teorier om sådant som Jaget och Geniet… Ja alltså inte helt felaktig, men något förenklad, detta är mitt intryck just nu iaf. Jag kan förstås ha fel?
Jacob C. Det man skall utgå ifrån i mitt inpass är modernismen. Kandinsky och de andra var inte ironiska eller ens försedda med någon distans. Anden var aldrig långt borta. Att ironisera kring det heliga formspråket var en inbrytning som fick stor betydelse och som åstadkom mycken upprördhet.
Hej Lars
Det hettade till en smula efter ditt förra inlägg. Ursäkta att min sarkastiska kommentar upprepades, har inte helt insikt i här bloggtekniska sakerna. Vad gäller tonläget har jag svårt att tydliggöra det med ett smajlmärke… Den var humoristiskt menad. Uppskattar din enträgna och mångordiga insats Lars. Därför måste jag också berömma dig för din häröver, i mitt tycke, mest skarpsinniga artikel så långt. Även om jag knappast kan gilla ditt, efter min bedömning, inbitna motstånd mot att urskilja det minsta lilla av livsduglighet i ”retrofigurationen”. Att tro att du någonsin kommer att ändra inställning är nog naivt.
Ett citat: ”Retrogardismen åberopar en figuration som är svår att skilja från annan figuration i konsten.” Ingen inom den ”retrogardistiska” kretsen har någonsin försökt upprätta någon definitiv gräns mellan klassisk bildkonst och den numera trendiga nyfigurationen. Personligen är jag både förtjust och intresserad av den nyfigurativa samtidstrenden. Men uppfattar väsensskillnader mellan de olika konstnärskap som blir presenterade som exponenter för riktingen.
I ”Figurationer” visar vi unga konstnärer som Karlstad och Malling, som båda studerade på Statens Kunstakademi under tiden för den figurativa måleriutbildingen. Vilket tydligt kan registreras i deras konstnärliga produktioner. Dessutom finns det givetvis ett flertal andra intressanta nyfigurativa konstnärskap i Norge, som jag och Johan valt att inte inkludera i vår figurativa kavalkad, just för att de inte har den klassisk-romantiska förankringen – som ju utgör bokens grundtema. Men begränsningen har också sin orsak i brist av utrymme.
Ser personligen fram mot att studera nyfigurationen ytterligare. Det blir intressant att följa utvecklingen av riktningen, inte minst hur den kommer att ”stå sig” under och efter framtida trendkonjukturer. En del konstnärer har antagligen kapacitet att överleva – på grundval av skickligt utförda bildverk och utvecklingsbara insikter (såväl tekniska som diskursiva).
Med tanke på den klassiskt naturstuderande bildkonstens låga status och förträngda vitalitet är det dock inte trovärdigt att framhäva just den trendriktiga nyfigurationen som ett vittnesmål om pluralism inom konstinstitutionen. Eftersom urvalet hittills följt kulturradikala (avantgardistisk-ideologiska) parametrar som exkluderar de mest grundläggande och kulturellt utmärkande formerna av figurativt bildskapande. Rekomenderar för studium boken: ”Painting People” (Thames & Hudson 2006). Förutom den eminente Lucian Freud (och i viss mån John Currin) återfinns inte en enda exponent för klassisk figuration (utan en ironiskt eller medialt problematiserande ”undertext”) . Men inte dessto mindre reproduceras i bokverket en hel del festliga och ibland gripande målningar.
De ”retrofigurativa” bildkonstnärerna står endast en handsträckning ifrån de ”nyfigurativa”, så om inte de senare befinner sig i ett samtidskonstens Nord-Korea så går vi tillsammans en fruktbar framtid i möte.
Högaktningsfullt – Christopher
Christopher. Nog behövs det lite uppspaltning av ett så svårhanterligt begrepp som ”figuration”. Det är t ex bara en rent formell hänvisning man gör om man ställer villkoret ”målad för hand av konstnären själv”. Du känner säkert till Bill Violas videor med figurer i klassisk stil. Vidare fotot. Så där finns också en del av saken.
Man skall kanske inte utesluta att även ”the real thing” kan vara intressant för dig och andra. Alltså att omfatta en bestämd tidsperiods stil och försöka återskapa samma effekt. Jag tänker på Turner som bestämde sig för att överträffa Lorrain på dennes eget område. Givetvis kan man tillägga att projektet är hopplöst men just därför lämnar det en hel del möjligheter om vad som kan göras och vad som sker när man gör det.
Hej Lars
Att se närmare på hur begreppet ”figuration” används är ofrånkomligt. Och då är det inte svårt att upptäcka hur jag och Lundberg har använt det lite väl vidlyftigt. Det är dock mycket svårt att hitta gångbara termer för de olika konsttraditioner och stilriktningar som vi önskat beskriva. Vi har i stort sett använt ”figuration” i texten i närheten av andra konstbetäckningar som: nyromantik, realism, fotorealism etc. Som i bokens och utställningens titel och undertitel. Gränsdragningen av bokens tematik till att omhandla en rad olika bildkonstuttryck från traditions- och hantverksbejakande måleri till nyare måleristrategier, men på grundval av klassisk-akademiska studier och hantverksskicklighet, förklarar flertalsformen ”Figurationer”.
”Klassiskt figurativt måleri” har framstått som den mest användbara ordsammanställningen. Så kan man tvista om vad som faller inom ”klassiskt figurativt måleri” i de senaste hundra årens bildkonst. Har inte möjlighet att omfattande utreda mina föreställningar om det här nu, men menar tex. att Lucian Freuds psykologiska realism faller inom gränserna för den klassisk-humanistiska målartraditionen efter renässansen. Ola Billgrens sextiotalsmåleri balanserar på gränsen, medans Gerhard Richters konceptuellt fotorealistiska och mediapoetiska måleri faller utanför.
Bill Violas filmer uppvisar en intressant form av korsbefruktning mellan klassiskt estetik och videokonst. Men är foto, film och TV ”figuration”? Kan en stillastående performancekonstnär vara ”figuration”? Gärna för mig. Men epoken för tänjande av konstbegreppen för tänjandets egen skull är över.
Högaktningsfullt – Christopher
Yale Press is not reproducing images of the prophet Mohammed in a new book about the Danish cartoon controversy.
http://network.nationalpost.com/np/blogs/afterword/archive/2009/08/13/bookmarks-yale-press-self-censors-bill-clinton-reading-list-authors-on-twitter.aspx
Christopher. Har det någonsin funnits en epok där man utvidgat konstbegreppet för dess egen skull?
På det finns två svar. Det ena är att det inte finns något annat mål för konsten. Konsten är bra på att klara av just det. Det andra är att konstnärer alltid har en annan intention än att utvidga. Under modernismen handlade det om att pröva nya estetiska möjligheter. Senare att pröva möjligheter.
Jag skulle gärna vilja veta något om vilka konstnärer som har ägnat sig åt en ytlig konstbegreppsutvidgning. Och hur de skulle ha en chans att lyckas.
Definitionen av ”figurativ” är ofrånkomlig. Att ge konsten en formell bestämning blir märkligt. Man bör ju få göra vad man önskar. Det figurativa är alltid underställd någon form av koncept och det är där som det avgörs vad det handlar om.
Jag kommenterar Ravinis text här:
http://www.axess.se/blog/post/2009/08/15/Recension-fortackt-jobansokan.aspx
Hej Lars
Förnyelse och begreppsutvidgning följer olika ”språkligt” morfologiska och estetiskmoraliska parametrar inom skilda konstnärligt uttryck. Jazzmusiken har sin kanon, sin experimentalism och gränsöverskridande praktik. Vilket nog en del utövare inom samtidens experimentella konstmusik emellanåt finner estetiskt begränsande och banalt. Inom musikfältet existerar samtidigt ett flertal scener för avancerade genreformer. Många professionella musikutövare har nog sina fördommar om varandra. Men inom musikvärlden är ändå de flesta införstådda med och gynnas av mångfalden av parallella musikestetiska former.
För bildkonsten kommer etablerandet av en parallell konstscen för traditions- och hantverksbaserad figurativ bildkonst (i en skala från konservativ till experimenterande) utan tvekan resultera i något liknande. Det handlar alltså inte om en storstilad hämnd mot modernism och avantgardistisk hegemoni (vilket verkar vara de svenska konstkritikernas åskådning). Men (med en smula kritik av modernismen och konstinstitutionen) att argumentera för och etablera en alternativ konstuppfattning. Kan detta verkligen innebära ett hot större än det som den samtidsenligt experimentella konstmusiken borde uppleva från ”konkurerande” musikaliska idiom?
Högaktningsfullt – Christopher
Christopher. Något hot är det väl inte fråga om. Men eftersom konstscenen har den teknikspridning den har fått är det svårt att tänka sig att favorisera en specialiserad figuration. För det finns inga specialiseringar längre. Allt följer de behov som uppstår. Som ”en alternativ konstuppfattning” har jag svårt att tro på den specialiserade figurationen.
Hej Lars
”Allt följer de behov som uppstår.” Om det vore så enkelt så hade många och mycket överlevt de totalitära ideologiernas härjningar.
En hel del har trots allt ändå överlevt nittonhundratalets totalitära och ideologiska utopier och önsketänkanden.
På så vis kan ett så banalt/basalt perspektiv på historien, som att ”allt följer de behov som uppstår”, visa sig att ganska exakt utpeka det mest vitala inom vår kultur (som länge varit undertryckt).
Så om ”allt följer de behov som uppstår” (utan kulturutopistiska moralister stående i vägen) så kommer den klassiskt figurativa bildkonsten (retrofiguration & co) att etablera sig som en egen vital miljö, vid sidan av ”konstinstitutionen” (i sin förhoppningsvis vidareutvecklade pluralistiskt accepterande form).
Gud välsige multimediala experimetalister. Men nu kommer oundvikligt klassiskt erfarna och bildskapande konstnärer och hantverkare fram: Styrkta av en egen verklighetsbeskrivning. Om ”allt följer de behov som uppstår”.
Högaktningsfullt – Christopher
Hej Lars
”Allt följer de behov som uppstår.” Om det vore så enkelt så hade många och mycket överlevt de totalitära ideologiernas härjningar.
En hel del har trots allt ändå överlevt nittonhundratalets totalitära och ideologiska utopier och önsketänkanden.
På så vis kan ett så banalt/basalt perspektiv på historien, som att ”allt följer de behov som uppstår”, visa sig att ganska exakt utpeka det mest vitala inom vår kultur (som länge varit undertryckt).
Så om ”allt följer de behov som uppstår” (utan kulturutopistiska moralister stående i vägen) så kommer den klassiskt figurativa bildkonsten (retrofiguration & co) att etablera sig som en egen vital miljö, vid sidan av ”konstinstitutionen” (i sin förhoppningsvis vidareutvecklade pluralistiskt accepterande form).
Gud välsigne multimediala experimetalister. Men nu kommer oundvikligt klassiskt erfarna och bildskapande konstnärer och hantverkare fram: Styrkta av en egen verklighetsbeskrivning. Om ”allt följer de behov som uppstår”.
Högaktningsfullt – Christopher