I boken Figurationer talas en hel del om upprättandet av de två figurativa professurerna (1996 – 2002) vid Statens Kunstakademi i Oslo. Jag undervisade där vid den tiden och här är något om situationen sett från ett annat perspektiv.
I början av 1990-talet omvandlades konsthögskolorna till att bli samtidsinriktade. Tidigare hade man en traditionell grundläggande konstutbildning som gick ut på att undvika trender och annan villfarelse. Studenterna fick t ex inte ställa ut på egen hand under utbildningstiden. De skulle ”skyddas” från dåligt inflytande och på något sätt garanteras en egen tillväxt innan de blev mogna att möta verkligheten. Jag minns att en av de svenska studenterna, den framgångsrika Anneè Olofsson, deltog i flera utställningar i Tyskland vilket ådrog henne skulpturprofessorns stora missnöje. 1993 när jag undervisade på Mejan i Stockholm hade jag en intressant ordväxling med dåvarande rektorn Olle Kåks. Vi diskuterade studenternas skolresor. Som alternativ till att bege sig till Mexiko föreslog jag att man skulle åka till Documenta i Kassel och genomföra en sådan resa som en del av undervisningen. Men det kunde inte Kåks tänka sig. Sådana trendställen skulle man akta sig för.
I Oslo hade man vid 90-talets början fortfarande kvar en bestämning av de tre akademiernas intressesfärer. I Trondheim koncentrerade man sig på nya medier, främst video och digitala tekniker, i Bergen handlade det om teori och i Oslo var det en traditionell inriktning på måleri och skulptur. Rektorn i Oslo, Jan Åke Pettersson, åberopade detta när han intensivt arbetade för att införa de figurativa professurerna. Ganska självklart var uppdelningen ohållbar. Varje gång en elev i Oslo skulle arbeta med video fick denne på något sätt resa upp till Trondheim för att en tid arbeta där. Däremot for man inte till Bergen för teori. Trycket utifrån var alltför stort för att man skulle kunna upprätthålla det här systemet. Under de följande åren genomfördes allt det man kunde förvänta sig: Skolorna inriktades på att följa samtidskonsten och varje akademi utvecklade de tekniker som det fanns ett omedelbart behov för. Främst gällde det digitala tekniker som video och fotoshop samt teori.
Att i det här läget införa figurativa professurer var naturligtvis inte behovsrelaterat. I Oslo hade man alltså hellre sett en förstärkning av något helt annat. Rektorn fick dock hjälp av kyrkoministern Gudmund Hernes och genom ett enkelt ministerstyre genomfördes reformen. Det är svårt att föreställa sig att något sådant skulle ha kunnat ske i Sverige. Men Hernes var en bildad man som t o m höll en föreläsning för akademien där han förklarade vad konsten gick ut på.
Så fick man bita i det sura äpplet och ta ställning till vilka personer som skulle placeras på posterna. Odd Nerdrum föll snart bort eftersom han ställde särskilda krav. Han önskade en egen byggnad och inget utbyte med andra avdelningar. Några sådana krav kan man inte ställa och det gav också Nerdrum möjligheten att dra sig ur spelet. Istället fick den stillsamme Jan Saether platsen. Vid den här tiden, alltså våren 1996 var jag verksam vid skulpturavdelningen och satt med i internkommittén. Jan Åke Petterssons andra kandidat var skulptören Per Ung men han var självklart helt omöjlig att tänka sig i ett sådant sammanhang. István Lisztes var på ett annat sätt medveten om vad sakerna handlade om och vi var eniga om att han i varje fall var ett givet val av dessa två kandidater. Jan Åke Pettersson var helt besatt av sin plan att få Nerdrum och Ung på plats och fortsatte i det längsta, och helt isolerad, att försöka få den genomförd. Men det gick inte och hela historien blev en märklig parentes i Oslo Kunstakademis historia. Det blev aldrig aktuellt att förnya professurerna när de gick ut 2002.
Här finns ytterligare något om de figurativa professurerna.
En helt annan sak: Ladoniabiennalen fortskrider med Jumana Emil Abboud, den palestinska konstnären som drunknade i mängden i Venedig. Här får hon lite mera plats.
Hej Lars
Ja så har det gått till, och så fick du återigen demostrerat din konstsyn.
Mycket riktigt, för inte länge sedan ersattes en modernistisk konstpedagogik av en mer multimedial och teoribaserad dito. Men, din genomgång av händelsernas förlopp på bla. Statens Kunstakademi i Oslo följer den modernistiska historieförståelsens utvecklingsprincip och påvisar alltså aktiviteten av dens kulturradikalistiska moralsystem.
Att det skulle finnas en annan parallell och giltig kulturuppfattning och konstförståelse, baserad i ett kontinuerligt traditions- och hantverksbaserat konstutövelse, har du (och din kära konstinstitution) ingen förståelse för eller sympati med.
Att avantgardismen egentligen inte kan ersätta eller aldrig har besegrat en sådan kulturuppfattning ska vi försöka övertyga konstpubliken och makthavarna om. Den klassiska konsten lever, måhända inte under de bästa förhållanden. Därför måste nya konstutbildningar och akademier etableras, för att möta efterfrågan och en ny tids behov.
Det är, som du bekräftar i din genomgång, dödfött att försöka klämma in traditionella hantverksstudier och modellmåleri under den avantgarde- och trendinriktade konstutbildningens paraply. Till detta är den alldeles för ideologiskt enkelriktad.
Som vi nämnt tidigare kommer inte de nya klassiskt baserade utbildningarna stå i ett fientligt konkuransförhållande till den multimedialt trendinriktade konstriktingen. De kommer att utvidga konstfältet och sålunda bidra till en mer demokratisk kultursfär.
Högaktningsfullt – Christopher
”för att möta efterfrågan”, skriver Christopher Rådlund. Sådant brukar med en annan terminologi kallas marknadsanpassning. Skönt att du i alla fall inte hymlar med den saken.
Hej ”cap”
Unga tecknar- och målarbegåvningar har ingen högre konstutbildning att söka sig till. Det var främst den efterfrågan jag tänkte på. Ingen av Nordens 15 (?) konsthöskolor/akademier erbjuder fördjupningsstudier i traditionella och figurativa tekniker.
”Marknadsanpassning” – du är rolig du ”cap”. Men tack för temat. Skickliga figurativa tecknare och målare kan ganska lätt finna aktivitetsnischer med goda inkomstmöjligheter utanför konstinstitutionens bidragssystem . Något de knappast kan kritiseras för. Men också figurativa konstnärer behöver stipendier, eller annat ekonomiskt stöd, för studieresor, utvecklingsperioder och vilopauser (utan ”marknadspress”). Dessutom kommer de att vara med om att konkurera om offentliga utsmyckningsuppdrag, bidragsordningar etc. Skulptören Peter Linde är ett gott exempel på detta.
Hälsning – Christopher
ja det är verkligen en extremt suspekt tanke att utbilda folk till en arbetsmarknad. Du får väl ta upp detta med skol- och högskoleverket, cap…
Ja, det är suspekt utifrån ett konstperspektiv. Den typen av blint instrumentell kultursyn är dock på frammarsch.
Hej Cap.
Du skulle även kunna ta upp frågan med en av de intressantaste konstkritikerna just nu (enligt Vilks), nämligen Boris Groys. Här kan du läsa lite om honom.
http://www.balticartcenter.com/docs/sve/symposium/Jonsson.pdf
”Den typen av blint instrumentell kultursyn är dock på frammarsch.” Bara en vänstermänniska kan hantera den sortens floskler som nyheter. Utbildningen av konstnärer i Sverige styrs sedan 70-talet av marknadsanpassning där marknaden består av konstintresserad ungdom. Det är inget som är på varken tillbaka- eller frammarsch. Och de s.a.s. färdiga konstnärernas marknadsanpassning är väl ungefär så usel som den alltid varit.
TJ: Du låter lite aggressiv. Det jag svarade på var C. Rådlunds kommentar om att konstutbildningarna borde vara anpassade efter marknadens efterfrågan. Nu tror jag visserligen inte att marknaden för klassiskt figurativ kitsch (”nakna tanter”, som Dan Jönsson så fint formulerat det) är så stor som vissa vill göra gällande.
Johan Lundbergs prat om att konsten behöver en ”socioekonomisk bas” (på vilket sätt samtidskonsten skulle sakna en sådan förstår jag dock inte) är i samma linje.
Men hans bekymmer kring detta kanske är på en mer banal nivå. Han, och de ”kulturkonservativa” Axess-prenumeranterna, måste känna sig säkra på att det finns något att hänga på väggen i herrgården även i framtiden.
Hej Cap!
Nakna tanter är också människor. Och skickliga och känsliga avbildningar av människor i realistisk stil (med eller utan kläder) och med utnyttjande av det klassiska måleriets arsenal av mödosamt förvärvade tekniker samt stöd i en tusenårig symbolvärld är inte nödvändigtvis kitsch.
Sedan vet jag inte om du har sett Ch. Rådlunds målningar. Jag känner inte till dem så väl, men de jag har sett föreställde inte tanter.
cap, det finns inget som hindrar att du eller vem som helst skapar konst utan att där finns en socio-ekonomisk bas. Dock kan det vara bra om man inte har en stor förmögenhet på banken. Det kostar trots allt en del med bostad, mat och konstmaterial. Men man kan ju alltid arbeta som spärrvakt på dagarna, leva sparsamt och pyssla med sin konst på kvällar och nätter.
Christopher. Du är säkert klar över att om man skall ta sig in i en maktstruktur handlar det om strategier. Retrogardismen har under den här debatten haft vissa framgångar genom de överreaktioner som en del av kritikerna har stått för. Men svagheterna är uppenbara. Vad som är intressant och bra har jag ännu inte fått klart för mig. Och ni skulle behöva bättre teoretiker som är beredda att försvara era positioner (vilka de nu är).
Tänk också på de stackars modernisterna som inte heller kommer fram till den symboliska maktens territorier. De klagar också på att vara nonchalerade i seriösa sammanhang. Men självklart är deras sits bättre än retrogardismen. De är mycket mera omfattande och utgör en omistlig del av konsthistorien.
Jacob C: Om du vill lyssna på Boris Groys har jag gjort ett litet videoutsnitt där han talar:
http://www.youtube.com/watch?v=yGD1rJ1OcHA
Hej ”cap” och Lars
Vermeer och Zorn var suspekta typer som sålde sina verk för så höga summor. New York-gallerierna pushar konceptualism för skyhöga priser. Skamligt?
Det finns en hel del skarpa hjärnor som argumenterar för relevansen av en traditionsbaserad figurativ nutidskonst, ett flertal av dem nämns och citeras i vår bok ”Figurationer”. I Norge finner man Jan Ebbestad Hansen och Dag Solhjell m.fl.
Hälsningar – Christopher
Lars, jag vet inte längre om du skriver som du gör om retrogardismen för att provocera fram ytterligare kommentarer på din blogg eller för att du faktiskt tycker det du ger uttryck för. I vilket fall är det en fungerande strategi. Det är helt ok för mig – också min blogg får ju fler läsare och jag vet via redaktören för tidskriften Aorta, David Almer, att vi också fått ett inflöde av nya prenumeranter – helt säkert beroende på den pågående debatten. Så tack för det. Man kan säga att du breddat retrogardets socioekonomiska bas.
Men om det nu skulle vara så att du faktiskt tycker det du skriver, att ”svagheterna är uppenbara” och att vi ”skulle behöva bättre teoretiker”, så föreslår jag att du helt enkelt går tillbaka och läser kommentarerna här på din blogg igen, i lugn och ro. Svaren finns där.
Om det inte räcker för dig, då vet jag faktiskt inte hur vi ska kunna förklara bättre för dig. Du skriver ”Vad som är intressant och bra har jag ännu inte fått klart för mig.” Nej, kanske kommer du aldrig att uppskatta Rådlunds tavlor eller Sandells dikter. Jag kan inte tvinga dig till det. Men jag tror faktiskt att du ljuger en liten smula om du säger att du inte kan se kvaliteter i dem…
Carl. Jag är helt uppriktig i den här frågan om vad som är retrogardismens poäng. Vid flera tillfällen har jag använt mig av de utsagor som har meddelats genom länkar eller som finns i boken Figurationer. Åtminstone har Håkan Sandell ständigt menat att det inte stämmer.
Det är inte fråga om vad jag tycker. I sammanhanget är det av mindre betydelse. Det som för mig är intressant är hur man beter sig för att utmana den rådande symboliska makten. En svår sak speciellt när man då tenderar att (om jag förstår saken rätt) att dra sig tillbaka till en numera övergiven estetik. Det är inte så enkelt att man kan utropa att det var bättre förr eller eventuellt att det blir bättre nu om man återgår till den äldre estetiken i detta nya sammanhangs Nu.
Tack för länken, Lars. Jag tittade på den redan igår tillsammans med en del andra av dina youtubefilmer.
Du skriver: ”Jag är helt uppriktig i den här frågan om vad som är retrogardismens poäng.”
Har samtidskonsten någon poäng utom att tilltala den symboliska makten och att erkännas av konstvärlden? Har din egen konst någon poäng utöver detta?
Hej Lars
Eftersom du nu så suveränt objektivt och analytiskt slutit dig till att retrogardismen inte har mycket att ställa upp med, så är det mycket vänligt av dig att tala om det för retrogardisterna. Den klassiska traditionens intektuella dvärgar behöver uppenbart den här sträckbänksbloggen för att tänjas en smula upp mot dina höjder.
Sandell, Lundberg & co har inte respekterat den symboliska maktens maktfullkomlighet. De är i svår nöd efter en ”coach” för att skrämmas till lydnad. Synd att de inte är så lättskrämda…
”The Value of Courage” av Per Bauhn: Se där – ytterligare en kille på vår sida som kunde behöva en ordentlig uppstramare.
Högaktningsfullt – Christopher
Hej Lars
Eftersom du nu så suveränt objektivt och analytiskt slutit dig till att retrogardismen inte har mycket att ställa upp med, så är det mycket vänligt av dig att tala om det för retrogardisterna. Den klassiska traditionens intektuella dvärgar behöver uppenbart den här sträckbänksbloggen för att tänjas en smula upp mot dina höjder.
Sandell, Lundberg & co har inte respekterat den symboliska maktens maktfullkomlighet. De är i svår nöd efter en ”coach” för att skrämmas till lydnad. Synd att de inte är så lättskrämda…
”The Value of Courage” av Per Bauhn: Se där – ytterligare en kille på vår sida som kunde behöva en ordentlig uppstramare.
Högaktningsfullt – Christopher
HATTEN AV
För symboliska maktanspråk: En cylinderhistoria: http://www.youtube.com/watch?v=ECO1wCmoquA
TRO, HOPP OCH RETRO
Konstvärlden – Retrogänget 5 – 2
I vår svårbegripliga och roliga värld är det svårt att finna en teori som sammanhåller vad konst är. Någon som har hört talas om symbolteorin? http://www.youtube.com/watch?v=fo4E5D8NilY
Oj. Vilks var sur igår! (vilket jag tycker mig märka på hans inlägg). Beror det kanske på att Johan Lundberg hade en Duchamp-baserad artikel i Expressen, och inte Vilks själv, som bara fick släpa brädor till brädtornen? År efter år, som en konceptuell flitig myra.
http://www.expressen.se/kultur/1.1668985/hoj-blicken
Over and out.
Hm, hm – jag kommer att tänka på ett gammalt anarkistiskt talesätt (minns inte längre vem som sa det): ”Om de ger dig linjerat papper, skriv på andra ledden!”
Om man vill utmana den symboliska makten kan man väl inte bete sig som den förväntar?
Lite mer ved på brasan:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=511112
http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/artikel_3340057.svd
http://www.expressen.se/kultur/1.1668985/hoj-blicken
http://www.aftonbladet.se/kultur/article5628371.ab
Ravinis kritik verkar gå ut på: 1) att ni slår in fullständigt öppna dörrar: figuration och nyromantik är i själva verket det hetaste just nu inom samtidskonsten; 2) att ni har helt fel i att klassiskt måleri inte lärs ut i Sverige; 3) att ni visserligen inte förespråkar totalitär antimodernism, men att den av er citerade Roger Scruton är en suspekt tänkare; 4) att ni gör dåliga bildanalyser; 5) att er bok saknar intelligens, humor och självdistans; 6) att ni är illvilliga mediemanipulatörer.
Jacob C. Samtidskonstens poäng. Sammanfattningsvis är det att vara överskridande och kritisk och att arbeta med vilka tekniker och metoder som helst. Och i detta är jag helt enig med den. En annan sak är i vilken utsträckning man lyckas. Retrogardismen åberopar en figuration som är svår att skilja från annan figuration i konsten. Jag skulle gärna vilja veta om det finns någon enighet eller om det är lösa påståenden, att några gillar 1600-tal, eller vilken poäng det nu handlar om.
Carl. Man kan naturligtvis inte bete sig helt som förväntat. Men om man skall ha någon framgång måste det ske inifrån. Om man ser på lite exempel inser man det.
Vilks skriver att samtidskonstens poäng är ”sammanfattningsvis är att vara överskridande och kritisk”. Har jag rätt i följande påståenden?
1) Det är just precis på denna punkt som retrogardismen står i motsättning till samtidskonsten. Retrogardismen strävar inte primärt efter detta, utan efter gestaltning (vilket iofs inte hindrar att man KAN vara överskridande och kritisk). Den förknippning mellan samtidskont och framstegsmyt som Grötvedt identifierar är därmed korrekt.
2) Vilks påstående att samtidskonstens poäng är att vara ”överskridande och kritisk” motsäger Ravinis påstående att avantgardismen skulle ha lagts åt sidan inom samtidskonsten, ett påstående som jag tror är centralt för hennes artikel. Hon skriver: ”Författarna vill också positionera sig gentemot den evolutionistiska historieskrivningen och konceptkonsten till förmån för tradition och hantverk. Men detta görs redan. Det råder en flora av superintressant nyromantisk konst som återbrukar gamla medier och mytologier, en anakronistisk konst som vänder sig mot en linjär tidsuppfattning och en rationalistisk historiesyn.” Man får ju ändå intrycket att Ravini skulle kunna hålla med retrogardisterna om en del, t.ex. i sin bedömning av mycket figurativ och nyromantisk konst, att den är bra. Hon nämner t.ex. uppskattande några av konstnärskapen som presenteras i Figurationer. Därför är det lite synd att tonläget blir så högt, kan jag tänka.
Jacob C. Det är lika illa att säga något positivt om avantgardet som om modernismen. I den internationella samtidskonsten har man passerat detta vulgära stadium. Och inget nyhetsjäkt utan fördjupning. Men överskridandet och förnyelsen är lika stark som alltid. Bara nya formuleringar. Jag tror inte på att det finns särskilt många förbindelselänkar mellan Ravini och retrogardet.
Ok, ja alltså du vet mycket mer om samtidskonsten än vad jag gör. Men för mig är krav på överskridande och förnyelse en del av vad som konstituerar ett avantgarde, alltså uppfattar jag samtidskonsten som avantgardistisk i sina anspråk. Sedan är det möjligt att man förlorat något av den tro som avantgardet hade i sin ungdom… det där om att skapa en helt ny människa, t.ex. Men samtidigt säger ju du att man har kvar den Stora Ambitionen…
Jacob C. Tja, avantgardet är en del av modernismen och därmed aktiv genom att fabricera nya estetiska former. Detta är inte längre upphetsande.
Jo, en liten, liten förbindelselänk mellan Ravini och retrogardet finns det allt. Hon har nämligen medverkat i retrogardets husorgan Aorta. Jag uppfattade henne då som mycket intresserad av och sympatiskt inställd till vårt projekt.
Annars kan jag hålla med Jacob om att tonläget är högt men det beror kanske i första hand på att debatten blivit så polariserad. Det är dock inte nödvändigtvis av ondo. Tack vare Eva Ströms, men också Anna Brodow Inzainas, klumpiga påhopp blottas en del vanföreställningar som envist lever kvar i samtidskritiken. Just de två nämnda kritikerna tror jag kommer tänka sig ordentligt för innan de försöker misstänkliggöra någon politiskt igen.
Om man får våga sig på en spådom så skulle jag vilja säga att Figurationer-debatten kommer att visa sig vara en katharsisupplevelse för den svenska kulturkritiken. Nästa gång ett ambitiöst projekt av liknande karaktär ska bedömas tror jag att det kommer att fungera tveeggat. Å ena sidan kommer vi att se kritiker (förmodligen andra kritiker än Ström och Brodow Inzaina) som fortfarande reagerar oförsonligt, men som riktar sin kritik mot andra punkter. Kanske lånar de några formuleringar av dig, Lars. Kanske kommer de att vilja retas och förlöjliga i ett fåfängt försvar av sin kulturella maktposition.
Å andra sidan tror jag att ett genuint intresse för retrogardismen också kommer att skönjas hos andra kritiker som kommer att ge mer balanserade omdömen. Den här typen av debatt tror jag öppnar upp för sådana kritiker, alldeles oavsett vad vi retrogardister tar oss för framöver. Intresset är väckt och med det möjligheten till en sansad och påläst reception.
Ja Carl. Det gynnar nog intresset för figurativ konst i den klassiskt-romantiskt-realistiska tradition som ställts ut, liksom för retrogardism i allmänhet och för Aorta. Det har ju varit en väldigt spännande debatt, och kanske är det just tonläget, eller ska vi säga passionen, hos de inblandade på båda sidor som gjort den så rolig att följa! För min del är det första gången jag följt en stor kulturdebatt överhuvudtaget. Jag är kanske bara halvciviliserad om man frågar den Symboliska Makten, men jag skulle nog aldrig ha kunnat engagera mig om det bara hade handlat om (annan) samtidskonst.
Möjligt att Ravini har sina poänger (ska bli intressant att se om hon får genmäle!), men alltså jag tyckte ju mest att ”Figurationer” var en ovanligt vacker bok, och vad gäller den s.k. pamflett mot samtidskonsten som man fick på köpet, så var den snarast underhållande och väl i huvudsak korrekt om jag t.ex. har fattat konstteoretikern och historikern Vilks rätt.