Del 847: Vad är samtidskonst?

Jag menar att det inte är någon stor sak att bestämma vad som är samtidskonst. Men frågan har diskuterat vid många tillfällen och har på senare tid blivit ett återkommande seminarietema. Anna Brodow har skrivit om det på sin blogg där hon utgår ifrån det genomduktiga studiematerialet till Göteborgsbiennalen:

”Begreppet samtidskonst används som en beteckning för konst som skapas i vår samtid och som på ett eller annat sätt speglar den tid vi lever i.”

Som ni kan läsa på Brodows blogg kommer hon fram till att en i Sverige befintlig irakisk konstnär borde räknas in. Och därmed inte skulle få sitt förslag till skulpturprojekt avvisat i Södertälje.

Felläsningen som gör den konklusionen möjlig härstammar naturligtvis från det ovan citerade studiematerialet. Med den sedvanliga feghet som brukar råda i konstvärlden tar man inte bladet från munnen utan försöker få begreppen att se lite mera politiskt korrekta ut än vad som råder i praktiken. Konstvärlden brukar vara livrädd att yppa något om att den inte är inkluderande och att den skulle kunna vara hierarkisk. Självklart nog är den grovt exkluderande och genomhierarkisk. Egentligen ingen stor sak, så måste det vara.

Men vad är då samtidskonst? Det som brukar avses är internationell samtidskonst, en standard vars prototyper återfinns på biennaler och liknande utställningar. Dessa konstnärer skiljer sig från modernister (och några andra smärre subgrupper) genom att inte framhäva det estetiska utan istället ägna sig åt undersökningar/social kritik.

Den internationella samtidskonsten ger oss ändlösa mängder av solklara fall. Kommer man med på en biennal är man nästan säkert en samtidskonstnär och dessutom med garanterad kvalitet. Värre blir det när man drar sig ner i regionerna. Ty den internationella samtidskonsten är en allt mer spridd attraktion och därför söker sig alltfler i konstvärlden dit. De konstnärer som utbildar sig på konsthögskolorna och på de mera ansedda förskolorna skaffar sig i regel de kunskaper och referenser som är nödvändiga för att kunna nå upp till standard. Men långt ifrån alla fattar poängen och faller då utanför. Särskilt svårt är det inte att avgöra vem som bör räknas dit men någon absolut gräns är inte möjlig att dra.

Brodow nämner t ex Avelino Sala, en spansk konstnär, relativt okänd. Men ingen tvekan, här har vi en ISK (internationell samtidskonstnär). Han har ställt ut på Luna Kulturhus i Södertälje, på Passagen i Linköping och har i övrigt en hygglig internationell karriär. Den konstnär som Brodow drar en lans för, Hussein al-Mousawi, är dock ett synnerligen tveksamt fall. Han vill göra en pyramid till Södertälje och hans intentioner och idéer beskrivs i en artikel i SvD. Här tycks det framgå att han inte har fattat några av de elementära hållningarna i konsten överhuvudtaget:

”Pyramidens sidor består av olika symboler ur den irakiska erfarenheten, som Hussein al-Mousawi tolkar den. Längst ner är ett rep spänt som en påminnelse om det förtryck som surrat både honom som människa och Irak som nation. Där finns också palmen, en nationalsymbol, och kilskrift, världens första skiftspråk, som bild för irakiernas stolthet.
Pyramiden – som han egentligen vill göra i sten – visar motiv från assyriska och babyloniska riket som symbol för gudstro och religionsfrihet. En haltande stol visar hur samhället saknar stabilitet.
–En sådan stol vågar ingen sitta på. I Sverige är det annorlunda, här står den stadigt.
Längst upp finns de tre kronorna. Det svenska ’taket’, som ska visa hur tiotusentals irakier i exil nu måste väva samman sin egen berättelse med ett nytt lands, har han gjort efter Stockholms stadshus och tornspirans gyllene tre kronor.”

Ett projekt proppat med symboler och tydlighet som framkallar bilden av nybörjarens iver att undgå varje missförstånd eller möjlighet till avvikande tolkningar. En omedveten parodi på genominstrumentell social kritik. Förstås bör man tillägga att oerfarna och alltför anpassade ISK-are kan trampa i samma riktning när de överväldigas av angelägna frågor och när de arbetar med barn och ungdom.

Ni känner säkert till den gyllene grundregeln: Du skall icke illustrera en idé.

Dagens bilder är från min insats på Stortorget i Helsingborg. Davidskulpturen får ett tillägg med Goliats kroppslighet. Den är ännu inte klar. Reaktionerna var blandade. Ganska många av de äldre passerande reagerade påtagligt negativt medan den yngre generationen var klart mer positiv.

l-o-d-mind.JPG

davidmind.JPG

Publicerat i debatt, konstteori, Projekt | 9 kommentarer

Del 846: 30 sekunder biennalvideo och karaoke

Det kan vara intressant att följa receptionen av Istanbulbiennalen. Vid en tidpunkt när socialkritiken har förlorat mycket av sitt förtroendekapital är Istanbuls återtåg till rejäl socialkritik värt att fundera kring.

I The Guardian har konstkritikern Fiachra Gibbons recenserat utställningen. Han nämner det intressanta faktum att på sådana utställningar stannar genomsnittsbesökaren 30 sekunder vid varje videovisning. Så visst är det svårt att nå ut även inom konstvärldens egna led.

Han citerar curatorerna i deras centrala statement: “Art has lost its way, while the public are too gullible [aningslös] to notice.”

Tron på att finna en väg tillbaka till en strängt vänsterpolitiserad konst blir också föremål för hans intresse:

”The biennial’s manifesto claims that ”politically neutral art is a means of policing the art world”. Then comes the rub: it believes in a just world order, but ”communism is still the only name for that desirable project”. And no, nobody’s laughing. To prove the point, the Russian collective Chto delat re-examine the whole Soviet project and its aftermath before proposing an alternative version.”

Nå, att väcka liv i utslitna förhoppningar lär inte vara någon framtid för konsten. Men Gibbons, liksom det brukar vara för kritiker på biennaler, finner att verken överlever den profilerande retorik som curatorteamet med så stort allvar för fram:

”The new political art is at least funny: in Unemployed Employee: I Have Found You a Job!, young people from Istanbul fold and unfold fashion T-shirts for the minimum wage in a mock boutique.”

Så här långt har det blivit trögföre för Istanbuls klatschiga renoveringsförsök av socialkritiken.

Karaoke kan placeras in i socialkritiken med avsevärd underhållningsfaktor. Skulle jag vilja påstå. Något, men inte mycket, upprockad Xu Tan.

Publicerat i Biennaler, Projekt | Lämna en kommentar

Del 845: Ursinne mot Snop Drop

Idag har jag testat min enkla teknik inför morgondagens performance på Stortorget i Helsingborg. Det handlar om statyn David av Ivar Johnsson som sattes upp 1923. En del av stadens borgare var missnöjda och drev en framgångsrik kampanj för att få den flyttad. 1926 förvisades den till Vikingsbergsparken framför det dåvarande museet. Emellertid kunde David i år på nytt göra entré på Stortorget.

Helsingborgs Konstförening har inbjudit mig till att göra något kring David under konstens vecka (som inleds i morgon lördag). Det blir ett projekt i två delar. Den första delen blir enperformance Snop Drop. Nämligen var det så att en av reaktionerna mot David handlade om dennes snopp, ty vid regnväder kom det sig att…ni förstår säkert. Den andra delen består i att tillägga Goliats kropp. Endast huvudet är med på Johnssons skulptur. Arbetet startar på söndag.

Konstföreningen satsar stort och har 123 konstnärer som ställer ut i 123 skyltfönster. Rita Winde genomför ett relationellt projekt på Konsul Olsson Plats. Mer detaljer HÄR.

Testkörningen av Snop Drop fick en något dramatisk inledning eftersom en ung man blev synnerligen upprörd och först hotade med att ringa till polisen för att sedan i ursinne riva ner de saker jag applicerat på skulpturen. Han menade att jag förstörde miljön på Stortorget.

Här är i varje fall några bilder från generalrepetitionen.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt | 6 kommentarer