Del 847: Vad är samtidskonst?

Jag menar att det inte är någon stor sak att bestämma vad som är samtidskonst. Men frågan har diskuterat vid många tillfällen och har på senare tid blivit ett återkommande seminarietema. Anna Brodow har skrivit om det på sin blogg där hon utgår ifrån det genomduktiga studiematerialet till Göteborgsbiennalen:

”Begreppet samtidskonst används som en beteckning för konst som skapas i vår samtid och som på ett eller annat sätt speglar den tid vi lever i.”

Som ni kan läsa på Brodows blogg kommer hon fram till att en i Sverige befintlig irakisk konstnär borde räknas in. Och därmed inte skulle få sitt förslag till skulpturprojekt avvisat i Södertälje.

Felläsningen som gör den konklusionen möjlig härstammar naturligtvis från det ovan citerade studiematerialet. Med den sedvanliga feghet som brukar råda i konstvärlden tar man inte bladet från munnen utan försöker få begreppen att se lite mera politiskt korrekta ut än vad som råder i praktiken. Konstvärlden brukar vara livrädd att yppa något om att den inte är inkluderande och att den skulle kunna vara hierarkisk. Självklart nog är den grovt exkluderande och genomhierarkisk. Egentligen ingen stor sak, så måste det vara.

Men vad är då samtidskonst? Det som brukar avses är internationell samtidskonst, en standard vars prototyper återfinns på biennaler och liknande utställningar. Dessa konstnärer skiljer sig från modernister (och några andra smärre subgrupper) genom att inte framhäva det estetiska utan istället ägna sig åt undersökningar/social kritik.

Den internationella samtidskonsten ger oss ändlösa mängder av solklara fall. Kommer man med på en biennal är man nästan säkert en samtidskonstnär och dessutom med garanterad kvalitet. Värre blir det när man drar sig ner i regionerna. Ty den internationella samtidskonsten är en allt mer spridd attraktion och därför söker sig alltfler i konstvärlden dit. De konstnärer som utbildar sig på konsthögskolorna och på de mera ansedda förskolorna skaffar sig i regel de kunskaper och referenser som är nödvändiga för att kunna nå upp till standard. Men långt ifrån alla fattar poängen och faller då utanför. Särskilt svårt är det inte att avgöra vem som bör räknas dit men någon absolut gräns är inte möjlig att dra.

Brodow nämner t ex Avelino Sala, en spansk konstnär, relativt okänd. Men ingen tvekan, här har vi en ISK (internationell samtidskonstnär). Han har ställt ut på Luna Kulturhus i Södertälje, på Passagen i Linköping och har i övrigt en hygglig internationell karriär. Den konstnär som Brodow drar en lans för, Hussein al-Mousawi, är dock ett synnerligen tveksamt fall. Han vill göra en pyramid till Södertälje och hans intentioner och idéer beskrivs i en artikel i SvD. Här tycks det framgå att han inte har fattat några av de elementära hållningarna i konsten överhuvudtaget:

”Pyramidens sidor består av olika symboler ur den irakiska erfarenheten, som Hussein al-Mousawi tolkar den. Längst ner är ett rep spänt som en påminnelse om det förtryck som surrat både honom som människa och Irak som nation. Där finns också palmen, en nationalsymbol, och kilskrift, världens första skiftspråk, som bild för irakiernas stolthet.
Pyramiden – som han egentligen vill göra i sten – visar motiv från assyriska och babyloniska riket som symbol för gudstro och religionsfrihet. En haltande stol visar hur samhället saknar stabilitet.
–En sådan stol vågar ingen sitta på. I Sverige är det annorlunda, här står den stadigt.
Längst upp finns de tre kronorna. Det svenska ’taket’, som ska visa hur tiotusentals irakier i exil nu måste väva samman sin egen berättelse med ett nytt lands, har han gjort efter Stockholms stadshus och tornspirans gyllene tre kronor.”

Ett projekt proppat med symboler och tydlighet som framkallar bilden av nybörjarens iver att undgå varje missförstånd eller möjlighet till avvikande tolkningar. En omedveten parodi på genominstrumentell social kritik. Förstås bör man tillägga att oerfarna och alltför anpassade ISK-are kan trampa i samma riktning när de överväldigas av angelägna frågor och när de arbetar med barn och ungdom.

Ni känner säkert till den gyllene grundregeln: Du skall icke illustrera en idé.

Dagens bilder är från min insats på Stortorget i Helsingborg. Davidskulpturen får ett tillägg med Goliats kroppslighet. Den är ännu inte klar. Reaktionerna var blandade. Ganska många av de äldre passerande reagerade påtagligt negativt medan den yngre generationen var klart mer positiv.

l-o-d-mind.JPG

davidmind.JPG

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, Projekt. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Del 847: Vad är samtidskonst?

  1. simon skriver:

    Vad betyder den där flaggan du har i huvudet på första bilden?

  2. Lars skriver:

    “Den där flaggan” är fotografens idé. “Med flaggan i topp” eller något ditåt.

  3. simon skriver:

    Haha..

  4. Lars skriver:

    Och tack för kaffet!

  5. simon skriver:

    c´est mon plaisire!

  6. Nemokrati skriver:

    Synd att man missade det. Det hade jag verkligen velat vara med om, invasionen av brädbitar är tilltalande. Två diskurser som korsar varandras stigar omedvetna om varann på något sätt. Det är mitt intryck. Ett försonande verk.

  7. Nemokrati skriver:

    Är det vid Kärnan? Nej kanske kommer ihåg fel.

  8. Per Grunditz skriver:

    Jag begriper dock inte hur man kan verka som konstnär och inte spegla sin egen samtid. Även om man pysslar med klassisk konst som är direkt kopierad från renässansen utan mellanhänder, tycker jag det säger mer om konstnären och dennes upplevda samtid än renässansen i sig. Slutligen speglar den inget annat än rådande tidsrymds syn på renässansen, via konstnären. Därmed, hur ska man kunna undgå att inte fånga sin samtid? Denna omoderna inställning till sin egen samtid har ju alltid existerat, det finns gott om exempel i historien där konstnärer avvikt från att spegla sin egen kultur, men i efterhand så florerar dessa likväl som avvikande exempel; därmed en antagonist som snarare förstärker och lyfter upp bilden av sin egen samtid genom att fungera som en motsats.

    Modern konst som begrepp i sig var enligt min mening felkonstruerat från början, utan att nämna något om dess innehåll. Den moderna konstens intåg är i modern tid allt annat än modern, den är ju faktiskt antik, till och med på pappret.

  9. Lars skriver:

    Per. Per definition speglar alltid konst (om det betraktas som något så när värdefull av konstvärlden) samtiden. Det förutsättes och ingen kommer undan om de inte är alltför dåliga. Men det är väl det du är inne på.

    Det moderna däremot ser sig huvudsakligen som modernt, framåtpekande. Vilket inte hindrar att man åberopar traditionen och vid åtskilliga tillfällen drar fram den. Men det rör sig ju inte om något återtåg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.