Figurationsdebattens okuvliga gestalter har kristalliserat ut sig till handgemänget mellan Jessica Kempe och Johan Lundberg. Senast i DN och så svar i Axess.
Vad går det ut på? Tja, Jessica Kempe, tecknar sig alltmer som samtidskonstens moraltant. Hon föreställer sig en inkluderande institution med rättvisefrågor högt upp på dagordningen. Den politiska agendan handlar om att bekämpa extrema högerriktningar men också allt som skulle kunna missförstås som uttryck för detta.
Johan Lundberg vill ha en konst vars absoluta centrum är skönheten, en reell tro på det upphöjt vackra, helst i en stil som drar sig mot de gamla mästarnas tekniska briljans.
Problemet för samtidskonsten är inte det lilla nålstick som retrorörelsen har lyckats åstadkomma. Snarare har DIS nått det stadium då den börjar lida av sin påfallande byråkratisering. Konsten har blivit reglerad och moraliserad. Kvalitetsnivån på samtidskonstens standard har ökat men det är inte, som man kanske skulle kunna tro, någon fördel. Tvärtom har vi förhållandet att det mesta som curateras in i kvalitetssäkrade biennaler och andra liknande tillställningar är god och intressant konst. Men det dyker sällan upp något som är bättre. På så sätt kan man säga att samtidskonsten – inom sina egna begränsade ramar – har blivit mer demokratisk. Finns det något som anses särskilt bra är det snällt och fint som t ex Anwar Kanwars The Lightning Testimonies (8 kanaler) som toppar listan sedan mer än två år. T o m Nils Forsberg som brukar hålla sig avvaktande till att falla i farstun bekänner sig till fansen (Expressen).
Ett fängslande ord för att fånga kvalitet är kritikernas bruk av ”farlig” respektive ”ofarlig”. Som ni förstår är ”farlig konst” något som är bra medan ”ofarlig” inte är något vidare. Problemet med den terminologin är att det råder en förödande brist på ”farlig” konst. För saken är naturligtvis farlig för vem? Farlig för kritikern får det inte vara ty då blir kritikern besviken. Farlig avser troligtvis att våga utmana de ondskefulla makthavarna, kapitalismens förgreningar. Men eftersom de inte kommer i kontakt med konsten och konsten inte påverkar dessa strukturer är denna farlighet utan större mening.
Nå, kärnan i samtidskonstens lägesbeskrivning är att det inte finns något alternativ. Visserligen har Kempe sänkt hornen mot figurationen men den rörelsen är ingen realistisk utmanare.
Internutredningar pågår med beundransvärd energi. Artforum tar med Okwui Enwezors hjälp upp frågan om Antonio Negris och Michael Hardts inflytande på bildkonsten. Nyutkommen är också tredje delen i deras serie med titeln Commonwealth och säkert kommer den också att inspirera samtidskonsten. Den sene J G Ballard blir också uppmärksammad som en alltmer utnyttjad referens i DIS. Men allt detta är liksom redan integrerat.
Och så var det med sedvanlig precision, Ladoniabiennalen som inte går framåt, utan dansar. Även på norska tuvor.