Det kan vara intressant att följa receptionen av Istanbulbiennalen. Vid en tidpunkt när socialkritiken har förlorat mycket av sitt förtroendekapital är Istanbuls återtåg till rejäl socialkritik värt att fundera kring.
I The Guardian har konstkritikern Fiachra Gibbons recenserat utställningen. Han nämner det intressanta faktum att på sådana utställningar stannar genomsnittsbesökaren 30 sekunder vid varje videovisning. Så visst är det svårt att nå ut även inom konstvärldens egna led.
Han citerar curatorerna i deras centrala statement: “Art has lost its way, while the public are too gullible [aningslös] to notice.”
Tron på att finna en väg tillbaka till en strängt vänsterpolitiserad konst blir också föremål för hans intresse:
”The biennial’s manifesto claims that ”politically neutral art is a means of policing the art world”. Then comes the rub: it believes in a just world order, but ”communism is still the only name for that desirable project”. And no, nobody’s laughing. To prove the point, the Russian collective Chto delat re-examine the whole Soviet project and its aftermath before proposing an alternative version.”
Nå, att väcka liv i utslitna förhoppningar lär inte vara någon framtid för konsten. Men Gibbons, liksom det brukar vara för kritiker på biennaler, finner att verken överlever den profilerande retorik som curatorteamet med så stort allvar för fram:
”The new political art is at least funny: in Unemployed Employee: I Have Found You a Job!, young people from Istanbul fold and unfold fashion T-shirts for the minimum wage in a mock boutique.”
Så här långt har det blivit trögföre för Istanbuls klatschiga renoveringsförsök av socialkritiken.
Karaoke kan placeras in i socialkritiken med avsevärd underhållningsfaktor. Skulle jag vilja påstå. Något, men inte mycket, upprockad Xu Tan.