Vilks.net

Upplyftande är att läsa att utställningen om yttrandefriheten på Nobelmuseet censurerades av en imam. Saken är alltför känslig för att debatteras på allvar. Dilsa Demirbag-Sten har skrivit om händelsen i Expressen.

Att reagera med ryggmärgen. Utställningen med Caspar David Friedrich på Nationalmuseum har inte skapat några särskilt intressanta recensioner. Kritikerna har, sedan debaclet med figurationsdebatten, blivit mera återhållsamma med att kasta sig över nazisternas konstsyn. Men det finns annat att kasta sig över, sådant som rentav påstås vara värre, enligt Ulrika Stahre i Aftonbladet. Det budord som här åberopas är ”Du skall icke visa en tillstymmelse till nationalism om du är ansvarig svensk”:

”När Nationalmuseum visar Friedrich tar man inte den diskussionen, vilket är klokt. I stället, och värre, drar man in en annan nationalism, nämligen att Pommern (norra Tyskland), där Friedrich föddes, var svenskt fram till 1815 och att han ’alltid kände sig svensk’. Jag vet inte riktigt vad det tillför, mer än att utställningen plötsligt känns lite fadd, provinsiell.”

Ja, så gäller alltså att till varje pris glömma de sista resterna av det svenska stormaktväldet. Strängt förbjudet att försöka flytta in tyska målare i den svenska konsthistorien.

Niels Bondes utställning på Ystads Konstmuseum om mediebilder får Carolina Söderholm till att – som inte är ovanligt – övertaxera konstens bidrag (SDS):

”Det är en otäck och mycket stark utställning Bonde åstadkommit, som också visar det konstnärliga uttryckets kraft. Genom att omsorgsfullt förvandla det dokumentära bildmaterialet till måleri ger Bonde det en angelägenhet och skärpa som dess flitigt exponerade förlagor sedan länge förlorat.”

”visar det konstnärliga uttryckets kraft”, framkallar naturligtvis genast frågan om vem som påverkas av denna uttryckskraft. Jag har länge hoppats på att få svar på denna min återkommande fråga. Är det någon mer än Söderholm själv som har påverkats?

Kan man sluta med konst och lyckas med det om man är konstnär? Kanske är det ett allvarligt försök som Tehching Hsieh (ursprungligen från Taiwan) ägnar sig åt. Han är känd som konstnären som höll till under ett helt år i en bur. Och en rad andra liknande performanceaktiviteter vari ingår ett hopp från andra våningen som medförde ett dubbelt ankelbrott (1973, dokumenterat med Super 8). Efter ett antal långa projekt slutade han med konst 2000. Hans sista projekt 1986 – 99 sammanfattades med några rader ”I kept myself alive.” Inget hinder för framgång, om konstnären är död eller levande spelar inte så stor roll om produktionen har varit hyggligt omfångsrik och kunnat väcka intresse. Tehching Hsieh är på väg uppåt genom retrospektiva utställningar och genom att visa upp sig. Se intervjun i Frieze.

Anna Brodow är tydligen ute efter konfrontation när hon återkommer i frågan om Frans Josef Peterssons recension. Hon sprätter vidare med ”Värre är det för en intellektuell som har förlorat omdömet. Detta ständiga art facts-listande som Vilks pysslar med tycks allvarligt ha påverkat hans omdöme när det gäller kvalitet.”

Kanske är det klokt av Frans Josef att strunta i att svara. Brodow har med skollärarens ambitioner närläst en artikel som inte är skriven med vetenskapliga ambitioner. ”Man skall kunna stå för vad man skriver”, poängterade Anna Brodow för mig häromdagen. Tydligen har hon glömt hur hon själv recenserade i den s k figurationsdebatten. Då fick hon erkänna att hon inte varit saklig i sin text. Kanske skulle hon börja sina närläsningar med de egna texterna.

En konstnär som fortsätter att vara framgångsrik efter sin död år 2000 är Chen Zhen. Han försvann dock i Venedigbiennalen. Jag kan förstå att han fortfarande är värd att uppmärksamma. Han var tidigt ute med det mångkulturella – och på ett originellt sätt.