Del 861: Kränkningar och rop

Upplyftande är att läsa att utställningen om yttrandefriheten på Nobelmuseet censurerades av en imam. Saken är alltför känslig för att debatteras på allvar. Dilsa Demirbag-Sten har skrivit om händelsen i Expressen.

Att reagera med ryggmärgen. Utställningen med Caspar David Friedrich på Nationalmuseum har inte skapat några särskilt intressanta recensioner. Kritikerna har, sedan debaclet med figurationsdebatten, blivit mera återhållsamma med att kasta sig över nazisternas konstsyn. Men det finns annat att kasta sig över, sådant som rentav påstås vara värre, enligt Ulrika Stahre i Aftonbladet. Det budord som här åberopas är ”Du skall icke visa en tillstymmelse till nationalism om du är ansvarig svensk”:

”När Nationalmuseum visar Friedrich tar man inte den diskussionen, vilket är klokt. I stället, och värre, drar man in en annan nationalism, nämligen att Pommern (norra Tyskland), där Friedrich föddes, var svenskt fram till 1815 och att han ’alltid kände sig svensk’. Jag vet inte riktigt vad det tillför, mer än att utställningen plötsligt känns lite fadd, provinsiell.”

Ja, så gäller alltså att till varje pris glömma de sista resterna av det svenska stormaktväldet. Strängt förbjudet att försöka flytta in tyska målare i den svenska konsthistorien.

Niels Bondes utställning på Ystads Konstmuseum om mediebilder får Carolina Söderholm till att – som inte är ovanligt – övertaxera konstens bidrag (SDS):

”Det är en otäck och mycket stark utställning Bonde åstadkommit, som också visar det konstnärliga uttryckets kraft. Genom att omsorgsfullt förvandla det dokumentära bildmaterialet till måleri ger Bonde det en angelägenhet och skärpa som dess flitigt exponerade förlagor sedan länge förlorat.”

”visar det konstnärliga uttryckets kraft”, framkallar naturligtvis genast frågan om vem som påverkas av denna uttryckskraft. Jag har länge hoppats på att få svar på denna min återkommande fråga. Är det någon mer än Söderholm själv som har påverkats?

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 861: Kränkningar och rop

  1. TJ skriver:

    Jag tittar (via DVD) på Ken Burns’ The Civil War, en fantastisk TV-dokumentär-serie, helt byggd på det enorma fotomaterial som finns bevarat från inbördeskriget. I denna dokumentär har bilderna en kraft som är stor, ja nästan magisk.
    Då tänker jag, efter att ha läst Vilks mycket intressanta kommentarer ovan, att skulle konsten ha tagit hand om det materialet och “tillfört uttryck” skulle magin gått förlorad.
    Helt och hållet.

  2. anders skriver:

    Vad eljest snackar man om vid köksborden i det forna folkhemmet idag?
    Kanske har man uppmärksammat Mona Sahlins önskan om att starta upp ett nytt folkhem målat i pride-kulörer?
    Sverige, landet där hela befolkningen förväntas ‘KOMMA UT’!
    http://to.ly/ue1

  3. Pontus Raud skriver:

    Curatorn eller Kuratorn? Det finns 2 stavningar och dubbla innehåll. kan inte kuratorn vara personen inom vården så kan Curatorn vara den inom konsten?
    ….eller är det att bestämma för mycket?

  4. Lars skriver:

    Ja Pontus, det språkliga problemet är svårt att komma överens om. Jag håller som du på c:et för konstcuratorn. Vi har också curatera (rekommenderat av språknämnden) som oftast skrivs curera eller kurera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.