Del 862: Jimmie gör det osannolika inhoppet i Aftonbladet

Idag blev det partiledare Jimmies dag. Hans artikel i Aftonbladet är en del av de etablerade mediernas nya taktik mot SD. Partiet skall få plats i spalterna för att lägga fram sina åsikter. Därefter skall dessa åsikter och referenser (eller avsaknaden av sådana) bemötas. På ett sådant sätt att folket skall förstå partiets ytliga retorik och mörka skrymslen. Frågan hur man lyckas med detta. Risken är att det blir precis tvärtom. Under alla omständigheter har SD fått en storartad uppmärksamhet. Även jag har kommit med på ett litet hörn. I de breda penseldrag som partiledare tar till i sin artikel visar han också ett litet intresse för konsten. Närmare bestämt en del av en mening ”de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot”.

Ja, vi är nog inte så många… Förmodligen är det bara en som i någon mån kunde passa in här. Inte heller kan man säga att denne konstnär lever under ständigt dödshot. Den rätta formuleringen är att under en tid var det ständigt, numera är det bara då och då. Senaste dödshotet fick jag i förrgår. Men det kan dröja veckor till nästa uppföljare, varför partiledaren ”ständigt” inte kan sägas vara korrekt. Orsaken till den begränsade mängden är med största sannolikhet att det anses opassande av en konstnär att göra ett utfall mot islam. Det kan missförstås. Dessutom kan konstnärerna riskera dödshot.

I varje fall har jag uppmärksammats av DN och Aftonbladet där nu varje stavelse av Åkessons artikel skall granskas och vederläggas.

Jag tror dock inte att det hjälper stort. Vill man marginalisera SD är det bästa receptet att tillåta en frimodigare debatt i känsliga ämnen. Som alltså inte borde vara så känsliga.

Men så blir det inte. Jan Helin ger sig ut i en lång artikel mot SD och i vanlig ordning förhör sig medierna om professor Hjärpes åsikt. Intressant nog förs det på juridisk nivå en diskussion om att Aftonbladet kan fällas för hets mot folkgrupp. Ett för mig besynnerligt resonemang. Gång på gång har det betonats att anhängarna till en religion vanligtvis inte sammanfallet med någon bestämd folkgrupp – utom att de har religionen gemensamt.

Det enda som saknas i en debatt som har blossat upp åtskilliga gånger är ordet ”islamofob”. Jag har inte kunnat se detta glada tillrop i artikelmaterialet. Så långt en språklig framgång.

Det här inlägget postades i debatt, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 862: Jimmie gör det osannolika inhoppet i Aftonbladet

  1. alfredo castro skriver:

    Sankt Göran och draken.
    Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder.
    I motsatsriktning däremot, mobiliserar sig Göran Hägglund när han uttalar sig självsäker om vilken betydelse konsten och kulturen skall ha.
    Sankt Göran (Hägglund), har bestämd sig för att möta draken (den färliga konsten, desautomatiserade), som han lokaliserar den hos kulturvänster precis som sin danska kollega Pia Merete Kjærsgaard. Bemötande är emellertid motbjudande pga. de associations fält den utlöser till tidigare politiska försök i samma anda. Hägglund har bestämd sig, för att angripa den kulturen som inte faller riktigt i normen för den politisk korrekta smaken i en hyllning till det lika dubiösa begreppet ”normaliteten”. Slutsatsen från Hägglunds kultur syn erinrar och överensstämmer tyvärr i högrad med Sverige demokraternas kultursyn, med stalinistisk konst uppfattning och med ”Entartete” (Entartete Kunst (“degenererad konst”, “urartad konst”) Det är minst sagt anmärkningsvärd att en svensk politiker anno 2009, uttrycker åsikter som alltför enkel kan förbindas och i inte ringa grad sammanfaller med Tredje Rikets Entartete Kunst uppfattning. GH borde istället lära sig att ersätta gamla inskränkta konventioner och värderingar med upplysning och tolerans. Ty de som tror normen i dagens Sverige vilar på en mjuk halm av tolerans, har en vanställ verklighetsförankring.
    Vi (dvs. det normala KD), och dem (avarterna), tänkandet finns tydlig i hans retorik. Utpekandet av konstnärerna, förstörelse och förförelse av ungdomen, anklagelse om estetisk förfulande, romantiseringen av det förgångna, statens inblandning i konstsmaken, frisk mot sjuk dikotomin, etc. Detta är inte bara tyvärr ett alltför simpel uttryck för dagens retrotid av välkänd framtidsskrämda kulturkonservativ märke, det är helt enkel politisk komprometterande, populistisk och kulturfientlig strunt.
    Alla handlingar emellertid som betecknas som konsthandlingar kan inte legitimeras. Det finns t.ex. vissa lagliga gränser som inte kan överträdas. Yttrandefriheten är naturligtvis inte fullständigt, ty då skulle yttrandefriheten utplåna sig själv. Om konsten och livet dessutom sammanfaller, då är handlingen inte av estetisk natur utan tillhör enbart livsvärlden, dvs. det så kallade verkligheten, eftersom transformationen, alltså förmedlings ansats försvinner.
    Hägglund för att kunna legitimera sin obsoleta kultursyn, åberopar med dogmatisk arrogans och populistisk enkelhet, på det svårtydbara begreppet verklighet: ”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk”. Alltså vi (Kds. folk), vet vad det verkliga livet handlar om. Är vi andra flummare undrar jag? I så fall förefaller inte den verkligheten som en social liberal demokrat vill befatta sig med.
    Att stödja sig dessutom på så kallade vanligt folk, är föraktande mot de så kallade vanliga människor som är dessutom betydligt mer komplicerade än vad populisten GH vill göra gällande. Han borde istället åberopa sig på den kristna traditionen som förespråkar tolerans som han brister i det här fallet så flagrant!
    Men hans omtanke för vanligt folk faller pladask vid en närmare betraktande av hans övriga politiska handling. För vad ska man säga t.ex. om hans parti och allians stödjande av skurkar som får köpa billiga skolor, sedan har mage att hyra de lokaler till kommunen, för att till slut sälja dessa lokaler till astronomiska summor som det har skett i Umeå och andra ställen och därmed berika sig enormt ytterligare på de så kallade vanliga människors skattepengar.
    Vidare Hägglund, i en akt av tragikomisk självbespegling, betecknar oppositionen som på väg till: “Highway to hell”. Jag undrar om det inte är han själv ovetande om självprojektionens ironiska spegel, som är på den vägen. Den sista måltiden är sällan en angenäm tillställning.
    Med sådana vänner då som nu, behöver kulturutövarna och det kreativbejakande ”nya sköna” världen definitiv inga fiender. Jesus!
    I övrigt, är den desautomatiserande dvs. ”okonventionella” konsten som Hägglund föraktar värt samma respekt som jag famnar för de individer vars känslomässiga reaktioner den okonventionella kulturen väcker.

  2. Lars skriver:

    Alfredo Castrl. Vi skall nog vara glada för att Hägglund överhuvudtaget intresserar sig för ämnet konst. Men inte vinner han några röster på det.

  3. Steen skriver:

    Lars, du ved hvorfra udtrykket “Islamofobi” kommer?

    Hvad er islamofobi?
    Ordkonstruktionen ‘islamofobi’ er en fælde lagt af islamister i den hensigt at vanskeliggøre islamkritik
    Af: ROBERT REDEKER
    25. juli 2007 | Historik
    Et sproglig nydannelse har vundet indpas i den offentlige debat: ordet islamofobi.

    Dette ord, der lydligt kan ligne xenofobi, er konstrueret i den hensigt at indgyde frygt ved ubevidst at skabe forestillinger om had, forfølgelse og diskrimination – og dermed til hensigt at indgyde skyld. Stadig flere anvender dette ord som synonym for ‘racisme’ eller en parallel til antisemitisme. Men er denne brug tjenlig for det, som må være republikkens fornemmeste forpligtelser: at værne om samfundets sekulære orden og bekæmpe racisme? Fører det ikke til tankemæssig uklarhed, der kan få skadelige konsekvenser for republikken, dens værdier og kulturelle arv?

    Forskeren Caroline Fourest har sporet ordet til dets oprindelse, og dets historie rummer artige overraskelser, der er afslørende for dets ophavsmænds intentioner. Det viser sig, at udtrykket islamofobi først blev brugt af radikale islamister imod feminister.

    Kate Millet, den berømte amerikanske kvindesagsaktivist, blev udskældt som islamofob efter at have opfordret iranske medsøstre til at nægte at bære slør. Tilsvarende var det i de følgende i sammenhæng med muslimsk kvindeapartheid – tørklædetvang i skoler og institutioner, kønsadskillelse i svømmehaller osv. – at beskyldninger for islamofobi i stigende grad blev rettet imod dem, som talte imod bestræbelser på at ophøje denne apartheid til officielt anerkendt norm.

    Igennem 1990’erne blev begrebet systematisk udbredt fra Londons islamistiske miljøer i kampagner imod Rushdie. Forfatteren og forsvarere for ytringsfrihed måtte nu se sig anklaget for kriminel islamofobi og truet på livet. Begrebet islamofobi er dermed oprindeligt et våben smedet af islamisterne for at tjene deres mål om at påtvinge verdens deres totalitære vision, og hvis rødder rækker ned i dybeste åndsformørkelse.

    http://www.information.dk/130261

  4. Pingback: Wake up, America! « Snaphanen

  5. Pingback: Wake up, America! « Snaphanen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.