Anna Brodow har skrivit ner en del intressanta synpunkter om tolkningar av konstverk. Emellertid är jag efter dagens id på Örebros konstskola med därpå följande långa bilfärd hem något utmattad. Och i morgon skall jag besöka Arken (samtidsmåleri från Kina och Oluf Höst) och Ordrupgaard (Munch i Danmark) i Köpenhamn. Men jag återkommer snart i ämnet.
Ej att förglömma att vår Yngve Rådberg öppnade sin utställning på Galleri Olsson i går.
Något så när känsliga skribenter undviker eller åtminstone hushållar med fokusera-ordet. Emellertid är det alltjämt ett elände med denna språkliga farsot. Än mer dyker upp och jag vill varna för den farsot som nu tycks ha nått sitt galopperande stadium: Absolut. Ej längre finns det något ”ja!” eller ”det verkar bra”. Kanonader av ”Absolut!” tycks bara öka i mängd. Främst är det en muntlig åkomma. Händelsevis läste jag idag Dan Jönsson artikel i DN om nordisk postkolonialism. Till min förtvivlan såg jag att han inte kunde avhålla sig för en sådan salva. Som ni kan konstatera måste Jönsson dessutom ta sig ett fokus. Skribenter: Vad sägs om en synonymordbok?
Dan Jönsson skriver om tidskriften Mana som har ett tema om samtidskonst. Jönsson blir av den anledningen ”både upprymd och betänksam”. Han är glad över att de tror på samtidskonsten. Så långt kan man nog slå fast att konsten kan upprätthålla en verkan, nämligen att konstvärldens medlemmar kan finna andra medlemmar som tror på konsten. En på sitt sätt högst väsentlig uppgift, givetvis begränsad av sin cirkularitet. Hans bekymmer handlar om att man inte tar upp ”obekväma frågor”. Det finns anledning till att komma med ett sådant bekymmer eftersom hela projektet inte gör mycket annat än att visa upp sin politiska agenda som föredömlig söndagsskoleestetik. ”Om nationalism i vissa fall är bra, i andra dåliga, vad är då skillnaden?” frågar sig Jönsson.
Ser man på konsten socialkritiska visioner i ett lite större perspektiv slås åtminstone jag av att OM konsten verkligen skulle påverka och skapa aktiv förändring i det politiska, vore det någon vinst? Visserligen är det synnerligen osannolikt men om det skulle inträffa innebär det att konsten axlar det instrumentella oket. Förr var sådana risker ur alla synpunkter mycket små eftersom konsten ägde sin självständiga estetiska identitet vars egenvärde lätt kunde flyta upp till ytan och bli kvar där. Nu har vi fått ett riktigt besvärligt identitetsproblem och inte blir det bättre av alla retoriska haranger. Så här formulerar man sig om Mananumret:
”I detta nummer samarbetar Mana med gästredaktören och konstnären Jacqueline Hoang Nguyen för att utforska de många beröringspunkterna mellan kulturer där synlighetsfält kan skapas som tillåter både mångfald och dialog. De medverkande teoretikerna och konstnärerna utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation och knyter dem till problem förknippade med nationell representation och det europeiska koloniala arvet. Den främsta ambitionen med detta nummer är att utforska de konstnärliga uttryckens roll att ge förslag på – utan anspråk på att komma fram till några slutgiltiga svar om – hur världen kan förstås som en utbytesekonomi i ett ekosystem av relationer eller en organisk flora av dialoger, som utgår från olika kunskapsformer bortom de hämmande nationsgränserna.”
Temat för tillställningen hakar på det nu så populära biennalsångtemat: ”Somewhere over the Rainbow”. Med den ovan givna formuleringen ”utforskar begrepp kring curatoriella och konstnärliga strategier i dagens globala konstellation” är det inte långt till Kalkonen.
Ack ja, från detta till en hemlighetsfull kritiker på konsten.net, Per Brunskog (konstvetare som skriver om den för några år sedan så populära turkiska konstnärsgruppen Oda Projesi [2118] ). Han har varit på Istanbulbiennalen och skriver rätt intressant om den ända tills han når slutklämmen: ”Här finns också verk som oroar till den grad att man knappt klarar av att titta och verk som gör en berusad av lycka.” Ja, vilka verk det skulle kunna vara undrar naturligtvis läsaren – men det får man inte veta.
Cyprien Gaillard, Desniansky raion 2007
Alert, konservativ och snart mogen för retrogardet? Så tycks det i alla fall vara med Anna Brodow Inzaina. Frans Josef Petersson, som vägrar att svara på hennes kritik, specialbevakas nu i hennes blogg med åtföljande reflektioner. Och nu har hon börjat höra röster:
”Jag lyssnar inte i första hand till den röst som skall ’sufflera’ konsten – filosofin, journalistikens sanningsanspråk eller konstnärens utsaga (konstforskning). Jag lyssnar till en annan signal som talar till just mig i detta nu. Denna röst är ahistorisk. Det är i detta möte mellan konstverket och mig som betraktare som en autonomi finns.” LÄNK
Som jag har sagt många gånger finns det få saker som lockar den intellektuella medelklassen till hjärtknipande drömmar om autentiska innerligheter som konsten. Och det är lätt att det blir fel i förståelsen. Konsten kan praktiskt taget ingenting, dess tillägg till en given produkt är att förpacka om den i editionen Konst. Det betyder att produkten insisterar på ett högre andligt värde än den hade dessförinnan. Beröringen kan ske brutalt som det hände sig när Anna Brodow gick på konstutställning för några år sedan. Den fyndige konstnären visade in sina klienter i ett kolmörkt rum där det plötsligt avfyrades en kraftig fotoblixt vilken förde med sig tillfällig blindhet. Brodow blev påtagligen berörd men inte av att det gjordes som konst. Inga ahistoriska röster dök upp vid detta tillfälle.
Brodow går vidare med detta:
”Jag kan inte längre finna sentensen ’konst är det konstvärlden anser är konst’ som särskilt meningsfull. Med den följer automatiskt påstående att också kvalitet är det konstvärlden anser är kvalitet. Där har vi anledningen till Lars Vilks ständiga art facts-listor. Som ju egentligen inte talar för någonting annat än den skicklighet med vilken en konstnär tar sig upp i systemet.
När man slutar att göra enskilda bedömningar av kvalitet och börjar lita till listor tappar man sitt estetiska omdöme. Det är min övertygelse. Där menar jag att Lars Vilks är ute på hal is.” LÄNK
Nej, hon fattar inte poängen med artfacts. Vad som samlas upp där är den innerliga beröring med ahistoriska röster som drabbar konstvärldens medlemmar. När de hör dessa röster väljer de att ställa ut och intressera sig för konstnärerna som åstadkommit detta vilket för med sig att de klättrar på listan. Nu behöver det inte bara vara ahistorisk beröring som sporrar intresset, upplevelsen kan vara av lite annat slag vilket jag tror att Brodow utan vidare kan acceptera. Artfacts kan aldrig ha fel. Om konstvärlden ändrar sin uppfattning om någon konstnär förändras naturligtvis också artfacts. Men artfacts gäller däremot inte för den enskilde. Min lista eller Brodows överensstämmer inte med artfacts som är genomsnittet av hur konstvärlden uppfattar och upplever modern konst (numera är också de gamle med, Rembrandt kan man t ex slå upp – men de har ingen ranking).
Väsentligt att notera är att artfacts inte enbart är en mätning av hur konstnärerna tar sig upp i systemet utan hur de blir avlästa av konstvärlden. Jag tror inte att Brodow är beredd att diskvalificera andra kritiker, curatorer, gallerister som mindre estetiskt känsliga än hon själv.
Så har jag svårt att förstå på vad sätt jag skulle ha tappat mitt estetiska omdöme. Att jag redovisar och diskuterar konstvärldens syn på kvalitet har väl inte med det att göra? Man kan ha estetiskt omdöme utan att höra ahistoriska röster.
Dagens bild knyter an till temat Skagenmålarna i ett socialkritiskt perspektiv. Skånes konstförening (vernissage den 23 okt) visar Henrik Lund Jørgensen som bland annat har bearbetat Michael Anchers välkända målning ”Vil han klare pynten?” i foto och video. Hur får man då detta socialkritiskt? Lika enkelt som förutsägbart, flyktingar från det lokala flyktinglägret får agera i rollspelet. Konstvärlden skall uppfostras till rätt politisk förståelse av världen.
Henrik Lund Jørgensen Vil han klare pynten?
