Del 867: Dödshot och essentialism

De här dagarna har jag besök av 5 dokumentärfilmare från Trondheim som gör en film om min enkla verksamhet. Höstens scenografi, havets rassel och en jämn ström av besökare ute i höstlovet.

Annars kan noteras en stigande dödshotstrend. På senare tid har det fallit in en rad ytterligare exemplar till min redan imponerande samling: “your death is close and we are ready the dust of what you did will never settle down!!!!” var dagens korthuggna text från ”zaid000”. Nå, inte mycket att bry sig om. Skulle någon komma smygande med vass knivegg skulle denne knappast inleda dramat med e-post.

Somliga påstår att mina konstteorier går på tomgång. Jag menar tvärtom. De fungerar förträffligt och kan på ett utomordentligt sätt beskriva hur konsten fungerar och varifrån dess kvaliteter härrör. Förvissa är läsningen inte särskilt uppmuntrande men det är en helt annan sak. Den institutionella konstteorin har långt kvar till ett erkännande så det finns verkligen fog för att fortsätta att diskutera den.

Filosofen Thomas Anderberg har publicerat en bok om kritik ”Alla är vi kritiker”. Den har fått talrika recensioner och genomgående visar recensenterna inte någon stor entusiasm men läser den med respekt. Anderberg benar upp problemen och hans hållning handlar mest om att inte gå till överdrift i någon riktning. Den gode filosofen ser inte heller kritiskt på sitt envetna bruk av ”fokusera”. Det enda glädjande är att ordet plötsligt försvinner i sista kapitlet.

Emellertid finns det något intressant i den här skriften, något som ingen tycks ha lagt märke till. Anderberg är en strängt konservativ essentialist. Han har alltid varit det och kommer säkert att fortsätta att vara det livet ut. På sidan 270 redovisas den estetiska uppenbarelsen:

”En mig närstående person invaderades i sjuårsåldern av ett sådant komplext sinnestillstånd. Det hände i en skogsbacke dit hans mor kört honom under bärplockningssäsongen. Anblicken ackompanjerades omedelbart av ett ackord inne i huvudet och pojken blev stående, som fastnaglad av detta stora nya och lyckliga som ingen förberett honom på.”

En fråga är hur närstående den här personen är. Kanske helt och hållet? Det visar sig att ackordet kommer från Tjajkovskijs första pianokonsert. Ja, jag ser det inte som särskilt märkligt. Gossen, som kommer från den bildade medelklassen, matas med klassisk musik och får så småningom upp öronen för den. Det går inte att lära sig till en upplevelse på ett pedagogiskt sätt. Ungefär samma sak som att lära sig simma. Man måste få elementen att fungera. Upplevelsen ingår i Anderbergs favoritmotiv: sensuell njutning av ett upphöjt slag (sid 261) – där handlar det om Mozarts klarinettkonsert.

Skönheten är en av Anderbergs fyra konstkvaliteter. De övriga är autenticitet, originalitet och komplexitet. Inget överraskande, ett konstverk skall inte vara förfalskat, det bör inte heller vara alltför likt redan befintliga och bör inte heller vara banalt. Det lägger inte till särskilt mycket, men Anderbergs filosofiska variationer kring kvaliteterna är läsvärda och fördjupande.

Bildkonsten i samtidsformat är förstås en styggelse för författaren eftersom den lutar sig mot sådant som Anderberg inte är förtjust i. George Dickie och den institutionella konstteorin nämns bara i en fotnot. Musiken och litteraturen har som bekant hållit fast vid det äldre konstbegreppet där skönheten inte ses som en sekundär kvalitet. När Anderberg kommer in på den besvärliga samtidskonsten är han inte precis entusiastiskt:

”En tom lokal som upplyses med jämna mellanrum (Martin Creeds Turnerprisvinnande verk), eller där vi förväntas intressera oss för den vakt som står utposterad (Tino Sehgal). Ovanligt, visst, men var det inte bättre än så?” Tja, kan man säga, konstvärlden tycker faktiskt att det var bättre än så. Men dess värderingar skiljer sig från Anderbergs essentialism.

Som alltid sker i lärda böcker om skönhet och konst glöms den egna insatsens nivå bort. Det avgörande värdet i konsten finns i högdiskursen, alltså att man skriver lärda böcker om en företeelse som den lärde möter på samma nivå som sin egen. I det här fallet vill Anderberg med sin utgångspunkt tänka sig att han möter något ursprungligt, något som springer fram ur en mer eller mindre spontan källa. Jag menar att han är skapande och bekräftande, att han håller upp och förstärker konsten genom att det är nödvändigt att skriva så komplicerade böcker om den. På så sätt blir den upphöjd. Anderberg vill ju också tänka sig att detta ursprungliga inte är något som institutionen skapar genom att utveckla sina konventioner.

Alltså att de upplevelser som förknippas med konst skulle vara en del av den konsensus som man tillägnar sig som medlem i konstvärlden. Mot detta argumenterar författaren genom att påpeka att sådant inte kan läras in. Man måste få en verklig upplevelse och inte bara förstå att det är fint och lämpligt att tycka om något som man inte har en egen känsla för. Den kritiken vill jag mena är alldeles för enkel. I en konsensusmiljö kan upplevelserna vara äkta och personliga på samma gång som de är exempel på konvenans. Människa har ingen frizon där hon slipper undan grupptänkandet. Att tillägna sig en standard är ingen mekanisk procedur. Det går att finna exempel på uppstyltade och tillgjorda individer som låtsas hänga med för att det är inne och korrekt men de är undantag. Konstvärldens medlemmar är framför allt äkta vara. Äkta standardvara. Anderberg är inte annorlunda som den gamle essentialist han är.

Detta skall inte förta att boken bjuder på mycket intressant läsning i Anderbergs lite torra föreläsningsstil. Den väcker många tankar och inte minst är det givande att se ett filosofiskt försvar för den estetiska essentialism som inte längre tas på allvar i samtidskonsten.

anderberg-bok.jpg

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 867: Dödshot och essentialism

  1. LN skriver:

    Adjö, YTTRANDEFRIHETEN!

    Om allt går som planerat, kommer de 27 medlemsstaterna i Europeiska Unionen att snart ha en gemensam lagstiftning beträffande hatbrott. Uttalat ogillande, uttalad motvilja mot eller kritik av islamisk praxis och homosexuella livsstilar kommer att kriminaliseras.
    Medierna tiger förståss – det är därför du inte känner till detta heller. Sista april godkände Europaparlamentet Europeiska Unionens “likabehandlingsdirektiv” (endast två (2) träffar på Google!). Direktiv är inom EU ett annat ord för lag. Eftersom direktivet gäller över den nationella lagstiftningen, måste det godkännas av EU:s ministerråd innan det kan träda i kraft. Nästa månad kommer rådet att besluta om direktivet, som placerar samtliga EU:s 27 medlemsstater under en gemansam diskrimineringslagstiftning. Direktivets definiton av diskriminerande förtal och kränkning är så bred och allmän att alla invändningar mot, förlöjligande av, och kritiska uttalanden om muslimsk/islamsk eller homosexuell praxis kommer att betraktas som brottsliga.

    Näst i tur står sedan TANKEFRIHETEN!

    Inga fler rondellhundar – så jävla tråkigt!

    Konstens död står snart för dörren!

    Sedan blir det bara kaligrafi och mosaik att ägna sig åt.

  2. Hej Vilks.
    Titta på min samling Muhammedbilder på http://www.muhammedbilder.se.
    Då kanske du får inspiration till lite nya Muhammedhundar.

    Eller varför inte Muhammedgrisar denna gången?
    mvh Omar

  3. Hudiksvalls Konstelit skriver:

    Det framstår som lite rörande att Lars Vilks med en aldrig sviktande entusiasm fortsätter att predika den institutionella konstteorins förtjänster när hans egna konstprovokationer allt mer sällan tycks uppskattas av konstvärlden. När Konstnär Vilks nu visar sina rondellhundar i en utställning för första gången sker detta på ett litet okänt amatörgalleri på en bakgata uppe i Sundsvall och inte i en konsthall eller ett prestigegalleri i huvudstaden. Hur ska vi tolka detta? Finns det någon kvalitet i ditt eget konstnärsskap när dina fans huvudsakligen tycks finnas bland högerextremister och bondläppar? Har för mig att du en gång skrev något i stil med “Kvaliteten bestäms av diskursen” vad säger det om rondellhundarna?

  4. Lars skriver:

    Konsteliten i Hudiksvall. Tänk gärna lite längre än näsan räcker. Min avsikt med rondellhunden är kanske inte att bli uppskattad av konstvärlden. Om den blev det hade den ju inte så mycket att säga. Att det blir en utställning i Sundsvall hänger samman med att den inte kan ställas ut i något större sammanhang. Där är den förbjuden.

    Kvaliteten i mitt konstnärskap kan bara bekräftas genom konstvärlden, det vet vi ju. Eftersom jag har hamnat i de svenska konsthistorierna kan man nog inte betvivla att det finns en betydande kvalitet även om den kanske har fått sig en törn genom rondellen. Men logiken är väl helt klar här?

    Hur vet du vilka som är mina fans?

  5. Hudiksvalls Konstelit skriver:

    Men Lars om konstvärlden inte uppskattar rondellhunden så reduceras den ju per automatik till något betydelselöst, hela ditt konstnärsskap kan komma att omvärderas. Vore det inte ironiskt om din publicitetshunger kom att leda till att resten av din livsgärning kommer att nervärderas i nivå med Markus Andersson (en annan favorit bland Sverigedemokrater och liknande) som fick massvis med publicitet när Dorinel Marc släpade in hans nationalromantiska hötorgssvärmerii konstens finrum.

    Vad gäller min kännedom om dina fans så rekommenderar jag att du själv rotar lite bland Sverigedemokraternas olika bloggar och på Flashbacks forum för att själv läsa det klart uttalade stödet när svagbegåvade människor med extrema åsikter sjunger Lars Vilks lov.

  6. Lars skriver:

    Så enkelt är det inte. Om man inte uppskattar den hamnar den i kategorin möjlig kvalitet. Konstvärlden uppskattade som bekant inte Duchamps urinoar men det gick vägen ändå.

    Nu är det dessutom så att det man inte uppskattar behöver för den skull inte vara betydelselöst, Så får jag igen understryka att den publicitet som utvecklades skedde utom min kontroll och den kunde inte heller förutsägas. Här är du bara illvilligt inställd.

    Det ordnar sig nog. Till Nimis kommer det ca 40 000 besökare varje år och jag har därför ingen brist på fans. Man skall inte heller glömma att det finns ett utbrett stöd för rondellhunden långt utanför extrema läger.

    Men jag förstår att du inte vill lyssna. Du har redan bestämt dig för att vara Den Vrånge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.