Julafton drabbar bland många andra även alla orter i Sverige. Jag passar på att framhäva 10-årsjubileet för min en gång så stolta konstjulgran i Eslöv.
Till minnet av 1999 i Eslöv
Något ståtligare är grankomplexet i barockstil på Metropolitan i New York:
Ett intressant förslag till uppröjning i konsten anländer med Michael Landys utställning Art Bin i South London Gallery i januari. Intresserade konstnärer kan lämna in överflödiga arbeten.
När amatörerna ger sig tillkänna som ledarskribenter då väller den stora hötorgaren in. Johan Wennerström som uppenbarligen inte kan särskilt mycket om konst har fått för sig att konsten har haft ett uppdrag som i våra dagar av förfall har gått förlorat:
”Konsten kunde erbjuda ett ögonblick av vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker. Men nu tycks den ofta rygga inför att tyngas ned av sådana uppbyggliga syften.”
Johan Wennerström har självfallet all rätt att komma med personliga rekommendationer angående hur konstnärerna skall utföra sitt uppdrag. Men nog bör han kunna inse hur hopplöst hans utspel är.
I varje fall skall jag denna dag, så här vid jul, löpa honom tillmötes. Om jag förstår honom rätt är bilden nedan ett exempel på hur medborgaren skall koppla från vanligheten och ägna sig åt att betrakta det vackra och uppbyggliga.
Odd Nerdrum Twilight 1981
Något, men bara något, har skönheten kommit på tapeten under 2009. Jag tror dock att det kan vara värt besväret att gräva lite mer i detta intressanta ämne. Hur det kom sig att konsten övergav sin estetiska identitet har t ex inte blivit klarlagt. Dessutom kan man fortsatt undra över vad skönheten handlar om.
Jag fick en ingivelse när jag läste om detta ämne på Therese Bohmans blogg. Hon har där ett citat av Roger Kimball. Inte det mest övertygande, är det inte posören Scruton så är det alltså den lika stockkonservative Kimball. De förenas t ex i sina utfall mot Gilbert & George.
Kimball säger alltså att ”skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta.” Han har rätt i detta under förutsättningen att den mängd han utger sig att representera är vunnen för den romantiska uppenbarelsekonsten. I regel är det också så att dessa talesmän i första hand dras till det idealsköna eller möjligen också till det sublima.
Min utgångstes är att skönheten (”i dess högsta mening”) inte fungerar på egen hand. Den måste förenas med en bestämd kontext. Under antiken skilde man inte skönheten som begrepp från det goda eller det passande. Ett och samma, som vi än idag kan uttrycka genom att tala om ”en vacker handling” och mena en moralisk sådan. Under medeltiden är det sköna helt underordnat religionen, det sköna emanerade naturligtvis från Gud och hans skapelse.
En del komplikationer finns som handlar om hur skönheten skall uttryckas och vad som kan vara tillbörligt men jag får återkomma till det.
Återstår alltså den tid då skönheten kom att friläggas för en ny kontext. Nog så väsentligt att erinra om att det handlar om två nivåer: Det Sköna som i bred bemärkelse andligt och det angenäma eller behagliga. Övergångstiden är 1700-talet när överklassen utvecklade sina tastemasters och excellerade i avancerade upplevelser. Det kunde röra sig om klädedräkt och mode, konversation, stil och beteende, intresse för arkeologiska fynd, målningar, skulpturer, rävjakt etc.
Den upphöjda skönheten blev överförd till konsten efter ett kortare besök i naturscenerierna. Operationen utfördes i stor utsträckning av filosoferna och resultatet blev att skönheten blev en underavdelning inom estetiken. Det idealsköna blev en liten del av en lång lista av estetiska kategorier. Här är några smakprov (de kan också blandas):
Det idealsköna
Det sublima
Det behagliga
Det tragiska
Det komiska
Det fula
Det groteska
Det obscena
Det uttrycksfulla
Det bisarra
Det pittoreska
Det pikanta
Det frappanta
Det fadda
Det chockerande
Det häpnadsväckande
Det säregna
En komplex apparat, svår att göra en enhetlig teori om. Men estetiken kom nu att i sin upphöjda form knytas till i vår mening Konsten, som blev en dynamisk verksamhet stadd i rörelse genom estetiskt överskridande. Modellen är enkel: Ful idag, skön och sublim i morgon. Den mekanismen gör det också lätt att förstå något som också nämns i Bohmans blogg. Är det nödvändigt att tillägga det sköna ett avvikande drag? Hon citerar filosofen Per Bauhn (som så vackert försvarade min rondellhund, jag tackar honom för det):
”Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten.”
Konsten har, om den skall tas på allvar, svårt att vara statisk. Förmodligen är det så att den enda skönhet som finns är det angenäma som utifrån att behaga och med hjälp av betraktarens entusiasm kan göra resan uppåt till det andliga. Men att göra om samma sak som redan har gjorts eller en smärre variation bekräftar bara det befintliga. Självklart kommer det att finnas en del av konstvärlden som håller tillgodo med den dieten men den utgör ett sidospår. Eller som Baudelaire formulerar det 1868:
”Det Sköna är alltid bisarrt /…/ Jag påstår bara att det alltid innehåller något lätt bisarrt som särskilt gör det till det Sköna.”
Baudelaires uttalande är dock endast en västanfläkt mot vad som skulle komma. Idén med en expansiv estetik kräver tämligen självklart allt kraftfullare medel för att uppfattas som överskridande och annorlunda. Det stora problemet, som jag ser det, är att upprätthålla estetikens kärna, att det finns något där som är mer än en upplevelse, alltså att det rör sig om något andligt eller magiskt. En statisk estetik kan naturligtvis aldrig klara av det i ett samhälle som bygger på förändring.
Therese Bohman snickrar ihop en lista på de tio bästa konstverken i historien och man får ta del av dessa i tidskriften Axess. Hon har fått kritik av Aftonbladets Ulrika Stahre som efterlyser en diskussion om kvalitet. Jag håller med om det. För jag tror att Therese Bohman är mäktig lite mer än att plocka samman sina tjusiga favoriter. Hennes favoriter är redan och på ett överväldigande sätt legitimerade mästerverk i konsthistorien. Hur kan det bli så? Skulle det kunna vara på annat sätt? Såpass skulle man väl kunna begära.
Vad som kommer att bli nummer ett på Bohmans lista vet vi ännu inte men här kommer mitt tips. Bohman är förtjust i adjektivet ”sjukt” i dess konstruktion som oxymoron. Bilden nedan kan med råge uppfylla den enkla formuleringen och samtidigt visa hur rätt Baudelaire hade.
Quentin Matsys, porträtt 1515: ”Sjukt bra”
(Matsys målning har levt vidare som förebild för John Tenniels illustrationer till Alice i underlandet, hertiginnan)
