När amatörerna ger sig tillkänna som ledarskribenter då väller den stora hötorgaren in. Johan Wennerström som uppenbarligen inte kan särskilt mycket om konst har fått för sig att konsten har haft ett uppdrag som i våra dagar av förfall har gått förlorat:
”Konsten kunde erbjuda ett ögonblick av vila från vanligheten, hopp om att världen också kan vara vacker. Men nu tycks den ofta rygga inför att tyngas ned av sådana uppbyggliga syften.”
Johan Wennerström har självfallet all rätt att komma med personliga rekommendationer angående hur konstnärerna skall utföra sitt uppdrag. Men nog bör han kunna inse hur hopplöst hans utspel är.
I varje fall skall jag denna dag, så här vid jul, löpa honom tillmötes. Om jag förstår honom rätt är bilden nedan ett exempel på hur medborgaren skall koppla från vanligheten och ägna sig åt att betrakta det vackra och uppbyggliga.
Odd Nerdrum Twilight 1981
Jag antar att du väljer just denna bild av Nerdrum för att den är i linje med just den konstsyn som kritiseras i SvD-ledaren. Dock bekräftar väl detta val snarare just det Wennerström säger?
Det är inte bara Scruton som kritiserar samtidskonsten för att förbi se den uppbygglighet som människor ofta söker i skönheten, förbiser till förmån för tematiserande av konsten själv eller för det fula, det äckliga och det hemska.
Den gamle strukturalisten Tzvetan Todorov utkom 2007 med en bok om tillståndet för litteraturen och litteraturvetenskapen: ”La littérature en péril”. Han delar knappast Scurtons politiska konservatism och är inte alls lika polemisk, inte på långa vägar, men säger likväl en del saker som kan påminna om kärnan i Scurtons kritik.
Om konsten skriver Todorov i förbigående: ”Om man ställer ut en figurativ konstnär (till exempel Bonnard) informerar man publiken: ’Vårt syfte, preciserar katalogen till utställningen år 2006, är främst att visa på det verkliga ämnet för hans målningar, nämligen måleriet självt – de avmålade motiven tjänar endast som förevändning för detta syfte’. Om man går med på att ett verk talar om världen, kräver man frånvaro av ’fina känslor’. Istället skall det avslöja hur hemskt livet är. Annars riskerar det att framstå som ’fruktansvärt naivt'” (ss. 68-69, min översättning).
Todorov känner sig något främmande inför mycket av samtidslitteraturen nämner han emellertid med uppskattning flera klassiska verk. Dante och Cervantes, menar han, lär oss lika mycket om oss själva som stora sociologer och psykologer. Dock skiljer sig romaner och poesi från vetenskap och filosofi; de senare formulerar nämligen generella sanningar, något som endast kan ske genom abstraktion. Litteraturen däremot gestaltar individuella perspektiv. När vi läser en stor roman blir vi därför större; vårt inre växer. Todorov talar om ”élargissement intérieur”, ”ett växande inre”. Berättelsen, fiktiv eller sann, är enligt honom nödvändig för att vi fullt ut skall bli människor: ”un pas obligé [.] vers notre pleine humanité” (s. 78).
För att spinna vidare på parallellen till måleriet. Sommarens figurationsdebatt gjorde tydligt att figurativa målare även i Sverige lättare accepteras om de målar ironiskt. Man måste visa sin ”medvetenhet”. Först då undgår man nämligen varje anklagelse om sentimentalitet och naivitet. Identifikatoriskt, patosfyllt figurativt måleri upplevs som förljuget. Nu uppehåller sig Todorov som sagt visserligen främst vid litteraturen; men han nämner, återigen i förbigående, att även det figurativa måleriet låter vårt inre växa på ungefär samma sätt som romaner (ss. 76-77). Och när Todorov sedan påstår att ”l’horizon ultime”, den ”yttersta horisonten” för denna erfarenhet är kärleken. (s. 77), ja då kommer jag återigen att tänka på sånt som Scruton säger.
Nå, med detta sagt vill jag tacka för ytterligare en intressant bild. Jag hade inte sett denna tidigare. Men jag finner den riktigt intressant.
Jacob. Det där med uppbyggelselitteraturen har jag svårt för. Todorov och andra kommer alltid ha svårt att ställa samman en lista med den litteratur som skall göra deras medborgare större och insiktsfullare. I praktiken kommer hela saken att drypa av ironi. Och här har vi en sak som tydligen är svår att få fram. Den ironiska metoden har ett gammalt fäste i konsten. Redan i det moderna konstbegreppets födelsestund fördes ironin fram. En sokratisk metod för att distansera sig från det man så innerligt presenterade. Det är förståeligt. Konsten fungerar inte så bra som religiös väckelse och fastslagandet av värden som inte kan rubbas. Troskyldigheten hör hemma någon annanstans.
Om man i konsten vill vända sig bort från vardagens bekymmer får man uppställningar som: ”Ja,nu får vi koppla av från alla folkmord med lite känsliga oljemålningar.”
Tack för ditt svar. Det du skriver där om ironin i allmänhet och den romantiska ironin i synnerhet kan jag egentligen inte annat än hålla jag med om. Och man kan nog inte anklaga exempelvis Cervantes och den europeiska romantradition som bland annat utgår från honom för att sakna ironiska kvaliteter. Jag tror att det handlar om en balans mellan ironi och innerlighet. Kanske borde jag ha sagt att man nog inte skall tolka Todorov absolut. Han är mycket noga med att påpeka att hans bok utgör ett svar på en viss historisk situation (främst är det nog fråga om eftertänksamhet rörande för och nackdelar med den moderna litteraturteori han själv varit med om att introducera, utifrån nuvarande franska kulturklimat).
Förresten: Nu vet jag i och för sig inte hur stor anhängare jag är av Scruton, men jag minns att han någonstans talar om Bibelns ironiska kvaliteter. Sådär helt igenom oironisk kanske han inte är själv förresten…
En annan fundering: Att våga vara lite patetisk och löjlig, och därmed kanske utsätta sig för de ”medvetnas” hån, kanske också kan fungera som en form av ironi? Jag tänker mig någon form av falsk naivitet med bevarad, framskymtande innerlighet. Låter kanske snurrigt. Själv tycker jag i alla fall att det är ganska fint när Scruton spelar Pergolesi i slutet av sin film.
Jacob. När du skriver ”Att våga vara lite patetisk och löjlig, och därmed kanske utsätta sig för de “medvetnas” hån, kanske också kan fungera som en form av ironi?”, har du ett svårlöst problem. När någon gör det medvetet hur skall man bibehålla osäkerheten om det är det ena eller det andra? Det kommer ofelbart att avslöjas på kort tid.
Scrutons Pergolesiföreställning var med all säkerhet inte någon ironisk gest. En patetisk idé om att folket, som inte får den skönhet som Scruton tror det önskar, skulle kasta sig över den. Folket har helt andra nöjen att ägna sig åt.