Rondellhundspremiären i Sundsvall är nu genomförd och den teckning som sände svallvågor över hela världen utanför konstvärlden har blivit övermålad. Inte hur som helst utan av Wejdan Derky, konstnär från Syrien, utbildad i Damaskus. Ett modernistiskt och stillsamt måleri som har tagits emot med stor tacksamhet av en kommentator på YouTube. Texten är på arabiska men den skall förstås ungefär så här: ”beloved sister in God’s heart by God, that God chose to come from Syria to Sweden to ?????? each ??????? ????? in order to have been provided for messenger Karim ????? painting, which has done this ….. ????? recognized ????? ???? Allah ????? and all our appreciation and respect Mohammad al- Prince and the family….”
På debattfronten pågår bataljen kring Islam med samma artilleriarsenal som vanligt. Jag har ibland undrat varför Andreas Malm är en så bra journalist som han är. Min utgångspunkt är den institutionella journalistteorin som ger honom en hög ranking eftersom han backas upp av landets två största tidningar, Aftonbladet och DN. Man kan ana flera skäl. Först att han sedan länge har skapat sina förbindelser med kulturredaktionerna. Dessutom kan han uppfylla två väsentliga mål för tidningarna. När Malm skriver blir det liv i luckan. Hans texter brukar milt sagt vara kontroversiella. Aftonbladet och DN kan därmed uppfylla det de gärna vill: Att vara radikala och på ett otvetydigt sätt skilja sig från murvlarna på andra sidan. Aftonbladet har förlorat prestige under hösten genom publiceringarna av artikeln om möjlig organhandel från Israels sida och inte minst genom Jimmie Åkessons något överraskande inhopp.
Häromdagen fick man äntligen tillfälle att ta upp maktkampen igen. Expressen publicerade Ayaan Hirsis artikel där hon försvarar det schweiziska minaretförbudet. Malm är rätt man att ta hand om ett sådant fall. Expressen säger att artikeln är viktig eftersom Hirsi oväntat tar ställning för ett främlingsfientligt parti. Men Malm menar sig förstå att Expressen utnyttjar artikeln för att driva sin muslimkritiska linje. Björn Wiman försvarar sig och Åsa Linderborg backar upp Malm.
Vad är det som pågår? Ja, Aftonbladet måste vara radikalt vilket Expressen inte kan vara, där får man nöja sig med den defensivt liberala linjen. Är kulturredaktionernas ändlösa krigande något annat än underhållning? För ämnet engagerar och då måste det också till ordentliga överdrifter. Bortsett från Åkessons artikel, som sannolikt fick en effekt på väljarkåren, är debattpolitiken en sak för de redan invigda.