Något, men bara något, har skönheten kommit på tapeten under 2009. Jag tror dock att det kan vara värt besväret att gräva lite mer i detta intressanta ämne. Hur det kom sig att konsten övergav sin estetiska identitet har t ex inte blivit klarlagt. Dessutom kan man fortsatt undra över vad skönheten handlar om.
Jag fick en ingivelse när jag läste om detta ämne på Therese Bohmans blogg. Hon har där ett citat av Roger Kimball. Inte det mest övertygande, är det inte posören Scruton så är det alltså den lika stockkonservative Kimball. De förenas t ex i sina utfall mot Gilbert & George.
Kimball säger alltså att ”skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta.” Han har rätt i detta under förutsättningen att den mängd han utger sig att representera är vunnen för den romantiska uppenbarelsekonsten. I regel är det också så att dessa talesmän i första hand dras till det idealsköna eller möjligen också till det sublima.
Min utgångstes är att skönheten (”i dess högsta mening”) inte fungerar på egen hand. Den måste förenas med en bestämd kontext. Under antiken skilde man inte skönheten som begrepp från det goda eller det passande. Ett och samma, som vi än idag kan uttrycka genom att tala om ”en vacker handling” och mena en moralisk sådan. Under medeltiden är det sköna helt underordnat religionen, det sköna emanerade naturligtvis från Gud och hans skapelse.
En del komplikationer finns som handlar om hur skönheten skall uttryckas och vad som kan vara tillbörligt men jag får återkomma till det.
Återstår alltså den tid då skönheten kom att friläggas för en ny kontext. Nog så väsentligt att erinra om att det handlar om två nivåer: Det Sköna som i bred bemärkelse andligt och det angenäma eller behagliga. Övergångstiden är 1700-talet när överklassen utvecklade sina tastemasters och excellerade i avancerade upplevelser. Det kunde röra sig om klädedräkt och mode, konversation, stil och beteende, intresse för arkeologiska fynd, målningar, skulpturer, rävjakt etc.
Den upphöjda skönheten blev överförd till konsten efter ett kortare besök i naturscenerierna. Operationen utfördes i stor utsträckning av filosoferna och resultatet blev att skönheten blev en underavdelning inom estetiken. Det idealsköna blev en liten del av en lång lista av estetiska kategorier. Här är några smakprov (de kan också blandas):
Det idealsköna
Det sublima
Det behagliga
Det tragiska
Det komiska
Det fula
Det groteska
Det obscena
Det uttrycksfulla
Det bisarra
Det pittoreska
Det pikanta
Det frappanta
Det fadda
Det chockerande
Det häpnadsväckande
Det säregna
En komplex apparat, svår att göra en enhetlig teori om. Men estetiken kom nu att i sin upphöjda form knytas till i vår mening Konsten, som blev en dynamisk verksamhet stadd i rörelse genom estetiskt överskridande. Modellen är enkel: Ful idag, skön och sublim i morgon. Den mekanismen gör det också lätt att förstå något som också nämns i Bohmans blogg. Är det nödvändigt att tillägga det sköna ett avvikande drag? Hon citerar filosofen Per Bauhn (som så vackert försvarade min rondellhund, jag tackar honom för det):
”Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten.”
Konsten har, om den skall tas på allvar, svårt att vara statisk. Förmodligen är det så att den enda skönhet som finns är det angenäma som utifrån att behaga och med hjälp av betraktarens entusiasm kan göra resan uppåt till det andliga. Men att göra om samma sak som redan har gjorts eller en smärre variation bekräftar bara det befintliga. Självklart kommer det att finnas en del av konstvärlden som håller tillgodo med den dieten men den utgör ett sidospår. Eller som Baudelaire formulerar det 1868:
”Det Sköna är alltid bisarrt /…/ Jag påstår bara att det alltid innehåller något lätt bisarrt som särskilt gör det till det Sköna.”
Baudelaires uttalande är dock endast en västanfläkt mot vad som skulle komma. Idén med en expansiv estetik kräver tämligen självklart allt kraftfullare medel för att uppfattas som överskridande och annorlunda. Det stora problemet, som jag ser det, är att upprätthålla estetikens kärna, att det finns något där som är mer än en upplevelse, alltså att det rör sig om något andligt eller magiskt. En statisk estetik kan naturligtvis aldrig klara av det i ett samhälle som bygger på förändring.
Therese Bohman snickrar ihop en lista på de tio bästa konstverken i historien och man får ta del av dessa i tidskriften Axess. Hon har fått kritik av Aftonbladets Ulrika Stahre som efterlyser en diskussion om kvalitet. Jag håller med om det. För jag tror att Therese Bohman är mäktig lite mer än att plocka samman sina tjusiga favoriter. Hennes favoriter är redan och på ett överväldigande sätt legitimerade mästerverk i konsthistorien. Hur kan det bli så? Skulle det kunna vara på annat sätt? Såpass skulle man väl kunna begära.
Vad som kommer att bli nummer ett på Bohmans lista vet vi ännu inte men här kommer mitt tips. Bohman är förtjust i adjektivet ”sjukt” i dess konstruktion som oxymoron. Bilden nedan kan med råge uppfylla den enkla formuleringen och samtidigt visa hur rätt Baudelaire hade.
Quentin Matsys, porträtt 1515: ”Sjukt bra”
(Matsys målning har levt vidare som förebild för John Tenniels illustrationer till Alice i underlandet, hertiginnan)
Du anför Baudelaire. Han trodde dock på det Sköna och satte det högt, vilket inte du gör.
Du har dock rätt i att det estetiska alltid har använts för centrala existentiella syften, och att detta nog definierar konst i högre mening. Vad du skriver illustrerar väl att den förnyelsekulten endast är en av flera möjliga vägar för konsten. Det är ju endast i romantisk-modern tid som man fäster sådant avseende vid förnyelse. Snarare än denna hänförelse över den ständigt Nya epifanin (varav du för övrigt endast verkar intresserad av förnyelsen, inte epifanin) borde man nog helt enkelt ta fasta på hur vi med estetiska medel kan höja oss över det vardagliga och träda in i en annan relation till verkligheten.
Men jag tycker jag om Matsys målning. En fascinerande bekantskap!
Jacob, jodå, det finns hur många möjliga vägar som helst för konsten, men ytterst få som är sannolika. Förnyelsen kommer man inte förbi även om jag förstår att du vill påtala en överdrift med ”förnyelsekulten”. En sådan är dock ingen fara eftersom den reglerar sig själv, mängden av reella förnyelser kommer aldrig att kunna öka väsentligt. Överproduktionen av ”förnyelsekult” men också i alla andra riktningar är något som man inte kommer undan. Så har det alltid varit även om volymen blivit så mycket större i våra dagar när hela världen har kommit in i produktionen.
Jovisst är jag intresserad av epifanin. För så är det, när förnyelsen fungerar skapar den precis det. Men det skall inte överdrivas. Efter en epifani får vi snart en till. Det absoluta är en ouppnåelig konstruktion.
I tidens anda trodde Baudelaire på skönheten. Han såg förstås att medan han satt och slet med skönheten på sin kammare levde livet för de som hellre deltog i detta. Själv är jag nöjd med det angenäma. Jag menar att vid en närmare eftertanke finns det ingen skillnad annat än den religiösa ivern.
Vet inte, tycker ändå att du missar nånting här. Tänker på musik som gjort outplånligt och omedelbart intryck på mig och vars skönhet jag inte kan förneka. Också nånting med ljuset, former, nånting är det.
Och så bara själva närvaron. Där finns skönhet det kan man inte komma ifrån. Och gåtfullhet. Kan ju alltid laddas med ondska förstås. Men ändå. När stormen är över finns ett lugn. Och då kommer närvaron tillbaka och glimtar till.
Så som jag ser det så är dessa begrepp rörande ”skönhet” inte alltför lätta att placera i en teori, därav nackdelen. Försöken blir oftast lite smått löjliga, och det är samma sak när man ska överföra känsloupplevelser i andra format i text. Musik, för att nämna ett exempel. Man vet bara att det funkar, och att det ger en upplevelse. Samma sak gäller för övrigt det omvända, när en teoretiskt baserad idé ska översättas till exempelvis bildspråk. När inspirationen, och varför inte passionen, väl träder in så brukar många idéer få ge vika för energiskt skapande.
Skönhet existerar, absolut. Men den är så oerhört relativ att den blir löjlig när den ska generaliseras över ett område större än konstnärens egna värld.
Kanske kan man se det så att det för sinnet behagliga liksom det obehagliga och de andra estetiska kategorier Vilks nämner alltid funnits, och nog rentav äger en viss universell konstans. De estetiska kategorierna måste däremot kopplas till en myt för att vi skall vara villiga att betrakta dem som konst. Tiden från 1700-talets slut och framåt har dominerats av framstegsmyten. Därför har förnyelse värderats mycket högt av kritiker och konstnärer i vår tid. Men jag är inte främmande för att betrakta också evigt oförändrade riter, som till exempel det ortodoxa gudtjänstrituelet som ett konstnärligt uttryck. Det handlar om att träda in i en annan perceptionsrymd. Konsten måste skilja sig från det vardagligt praktiska. Detta kan resultera i sådan skönhet vars horisont är det heliga, men också i skämt. Scruton talar om dem båda, och jag tänkte att du Vilks, i egenskap av inte bara skönhetsproducent (Nimis), utan även humorist, kanske kunde vara intresserad av det.
Det groteska är intressant eftersom det är uppseendeväckande, utan att nå ända fram till det likaledes oformliga sublima. Att omsorgsfullt avbild något fult och obehagligt kan även skänka objektet skönhet i en ”gudomlig” blick. Förandligandet sker genom skildrarens närvaro och omsorg.
Sedan tycker jag även att även den mera vardagliga skönhetsomsorgen borde uppvärderas. Hantverkaren som smickar sitt verktyg gör inte bara något vackert, behagligt, han skriver in tinget i mänsklighetens värld där myten kanske sträcker honom handen. Mycken modern stadsbyggnad är dålig eftersom den är människofientlig i den meningen att den endast är en hyllning till det praktiska och det rationella.
Jacob. Du skriver ”Men jag är inte främmande för att betrakta också evigt oförändrade riter, som till exempel det ortodoxa gudtjänstrituelet som ett konstnärligt uttryck. Det handlar om att träda in i en annan perceptionsrymd. Konsten måste skilja sig från det vardagligt praktiska.”
Självklart kan du utnyttja readymadetekniken för egen del och kalla precis vad du vill ”konst för mig”. I ett vidare perspektiv blir det emellertid problematiskt när du, från den moderna västerländska utblick, skall tala om för historien vad som är konst.
Konsten skiljer sig alltid från det vardagligt praktiska – genom högdiskursen. Där smyger alltid andligheten in.
Skönhet är harmoni. Visuellt är det en symmetrisk komposition av objektets olika delar och audiellt är det förhållandet mellan frekvensernas omfång och styrka.
God jul
Att skönhet är harmoni håller jag inte med om. Det är något mer – en odefinierbar kvalitet finns med. Men den är igenkännlig.
Som t ex hos Rothko, eller van Goghs mandelträd. Tystnad. Jubel.
En liten sen kommentar, men tanken har inte kommit till mig tidigare.
Med postmodernismen kom Deleuze tankar om att det är inte vad saker är som är det intressanta utan hur saker förändras. Den höga filosofin plockades ner till något mer vardagligt. Kom skönheten då också att få mindre utrymme? För kräver inte skönhet ett visst imaginärt utrymme för att utvecklas och det imaginära utrymmet krymper i vardagens realitet? Högre skönhet blir angenäma stunder funna, inte eftersträvade, innan förändringen fortsätter.