Del 936: Skam dem som ger sig; en trippel i socialkritik

Ingen tvekan om att de socialkritiska utställningarna fortsätter att vara vanliga. Inte minst i Sverige där vi råkar ut för att ha tre stycken rullande samtidigt. Och ofta händer det att de utsända kritikerna tillhör skaran av de sista entusiasterna vilka med oförminskad styrka tror på konstens kraft att nå ut till dem i samhället ovetande.

Bildmuseets i Umeå verksamheter är alltid förutsägbart och kännetecknas av sin vilja att komma med viktiga frågor. Den här gången är det ett kärt gammalt tema: queer, kön, sex, marginalisering; svåra frågor om. Det förefaller som om utställningens huvudsakliga funktion är att vara en illustration till det seminarium som skall äga rum med samarrangören Centrum för genusstudier. DN:s recensent är mycket imponerad och han finner där nya trender dock utan att tala om vilka. I P1 finns det heller inga reservationer. Svårt att kritisera eftersom det gäller att trampa politiskt korrekt. Så blir det som det ofta blir: Genusstudierna får sitt, konsten blir utan och den allmänhet som skall upplysas är fullständigt ointresserad.

Tensta Konsthall drar snart igång två utställningar, en handlar om världens nuvarande undergång och en om aidsdrabbade barn i Rumänien. Den första sorten har vi redan sett för mycket av och den andra borde ges en chans i ett samhällsforum och inte vara en teaser för konstvärlden. Och måste man skriva så dåliga pressreleaser som till Rethinking Kakotopia?

Än är det inte slut. På konsthallen i Göteborg framträder queeraktivisterna Andrea Geyer och Sharon Hayes och bjuder bland annat på en androgyn Eichmannrättegång. Sinziana Ravini har tagit sig an utställningen i DN (av någon anledning har artikeln plockats bort – tydligen bara tillfälligt HÄR är den). Ravini inleder med att hon har lust att osäkra sin revolver när hon hör orden ”politisk konst”. Revolvrar har dock nästan aldrig någon säkring så det är bara att skjuta skarpt. Emellertid känner Raviniläsare väl till att hon är mer än förtjust i politisk konst. Men självklart kräver hon att den skall ha lite estetisk knorr. När hon har sett den androgyna Eichmannrättegången och bilder några av Hayes signaturverk skyltdemonstrationer blir hon så övertygad om konstens politiska mission att hon frågar sig om konsten kan träda ut ur sina farsartade repetitioner. Hon svarar själv omedelbart på sin fråga med att Hayes och Geyer ”är en bra bit på vägen”. Den revolution som skall störta de kapitalistiska borgarbrackorna väntar tydligen runt hörnet.

Det blir bara får mycket av luftpastejer. När skall någon komma med den förlösande repliken: ”Och nu till någonting helt annat”?

kersels-dionysian-stage04-05-mind.JPG
Martin Kersels Dionysian Stage 2004-05

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 13 kommentarer

Del 935: Snöhinder nära mig

Nåväl, jag skulle gärna vilja skriva något om Annika von Hausswolffs salvelsefulla utläggning inför Lee Lozanos utställning på Moderna. Den skall, vad hon skriver, vara bra för unga och enfaldiga konstnärer. Artikel är publicerad på Newsmill och det är lite märkligt. Visserligen är det storartat om kommande utställningar i fortsättningen får sin introduktion på ett samhällsdebatterande forum men jag har svårt att tro det.

Vidare kunde Elin Wikströms nakenchock i Alingsås vara värd några ord. Är desperationen så stark att endast täckelsets fallande återstår?

Dessutom vill jag berätta något om hur jag tänker mig den inledande – och ack så viktiga – strategin för en renovering av den institutionella konstteorin.

Idag blir det dock intet av allt detta. Martin Schibli och jag har tidigare under aftonen berättat om samtidskonsten under 1990-talet i en multimediashow som nog inte var så dum. Detta skedde i regi av Helsingborgs konstförening på stadsbiblioteket i Helsingborg. Från min lantliga idyll i Nyhamnsläge till Helsingborg är det några mil att köra genom vintervädret. Den enda svårigheten att tala om inträffade i startmomentet. En liten grusväg leder från huset ut till stora vägen. Så var det vinden som envist piskade snön ut över vägen. Det rör sig om ca 30 meter och efter att ha kört fast efter att ha avverkat 10 var den enda möjligheten att gripa spaden och handskotta. Denna insats blev en mäktig kraftprestation som tog över en timme. Hemresan gick i omvänd ordning smärtfritt ända fram till de sista 30 metrarna. Drivbildningen visade sig överträffa allt jag hade kunna föreställa mig. Bilen fick ställas vid vägen och sprången genom snön blev en djupsjunken upplevelse. Den goda nyheten är att jag kan känna mig helt trygg gentemot mordiska terrorister.

Ny energi till skrivandets glädje infinner sig med största sannolikhet till i morgon.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag | 7 kommentarer

Del 934: Curator- och arbetsrapport

Curatorernas temautställningar går det här året trögt. Whitneybiennalen fick det något avslagna temat ”2010”, David Elliot försöker i sin Sydneybiennal med ”THE BEAUTY OF DISTANCE Songs of Survival in a Precarious Age” och höstens Taipeibiennal har inget tema alls.

”The beauty of distance” påminner mig om att det estetiska kan ses som identiskt med distans, den kontinuitet som binder samman det traditionellt estetiska med det icke-estetiska. Intressant i varje fall för mig eftersom jag flitigt ägnar mig åt det aviserade arbetet med den institutionella teorin. George Dickies teori avslutades 1984 när han offentliggjorde den sista versionen i The Art Circle. Diskussionerna kring teorin har sedan dess inte varit alltför livliga dock med några undantag. Bland annat genom Noël Carrolls antologi Theories of Art Today som kom 2000. Dickie medverkar i den men han säger samma saker som han lade fram 1984.

Jag kan förstå att konstvärldens teoretiker inte känner någon större entusiasm för det här. Dickies teori är väldig, den omfattar alla konstarter på ett antal nivåer och en mängd konstvärldar. Men inget av det här blir någonsin klargjort utan bara principiellt diskuterat. Konstvärldar skall ha förbindelse med de grundläggande konstvärldarna. Han ger det enda exemplet att happening är en avledning men att modevisningar inte är det.

Eftersom så lite blir sagt och cirkulariteten i den institutionella teorin är påträngande ansträngde sig Dickie för att åtminstone få fram ett kriterium som är nödvändigt för ett konstverk: Det måste alltid vara en artefakt. I ett omfattande resonemang hävdar han att Duchamps urinoar är en artefakt eftersom Duchamp har använt den som en sådan. Han har förstått att den kan begagnas som ett konstobjekt och då blir urinoaren ett medium för att producera konst. Till hans förargelse dyker konceptkonstnären Robert Barrys statement upp, ”All the things I know but of which I am not at the moment thinking”. För att artefaktteorin skall gälla måste han avvisa Barry som icke-konst. Nu anser konstvärlden med acklamation att Barrys verk synnerligen är konst och vi står då inför det faktum att konstvärlden inte bryr sig ett dugg om Dickies åsikter och hållbarhetens i hans teorier.

Ett annat förbud som Dicke påbjuder är att en konstnär inte kan peka på något och kalla det konst. Ett berömt exempel är Dali som vid något tillfälle skall ha pekat på några stenar och menat att de därmed blev hans konstverk. Enligt Dickie kan man inte peka ut konst på det sättet emedan det saknas artefakt och därigenom ett medium. Inte heller i det här fallet är konstvärlden lyhörd för Dickies synpunkter.

Det är lätt att inse att den institutionella teorin i den form den föreligger inte kan fungera i samtidskonsten. Samtidigt är det nödvändigt att i någon form åberopa teorin enär man annars inte kan förklara varför praktiskt taget allting kan kallas för konst. Det är nu min uppgift att få något vettigt ur det här under de kommande månaderna.

barry-all-the-things-69.jpg
Robert Barry 1969

Publicerat i Biennaler, institutionell teori, konstteori | 5 kommentarer