Ingen tvekan om att de socialkritiska utställningarna fortsätter att vara vanliga. Inte minst i Sverige där vi råkar ut för att ha tre stycken rullande samtidigt. Och ofta händer det att de utsända kritikerna tillhör skaran av de sista entusiasterna vilka med oförminskad styrka tror på konstens kraft att nå ut till dem i samhället ovetande.
Bildmuseets i Umeå verksamheter är alltid förutsägbart och kännetecknas av sin vilja att komma med viktiga frågor. Den här gången är det ett kärt gammalt tema: queer, kön, sex, marginalisering; svåra frågor om. Det förefaller som om utställningens huvudsakliga funktion är att vara en illustration till det seminarium som skall äga rum med samarrangören Centrum för genusstudier. DN:s recensent är mycket imponerad och han finner där nya trender dock utan att tala om vilka. I P1 finns det heller inga reservationer. Svårt att kritisera eftersom det gäller att trampa politiskt korrekt. Så blir det som det ofta blir: Genusstudierna får sitt, konsten blir utan och den allmänhet som skall upplysas är fullständigt ointresserad.
Tensta Konsthall drar snart igång två utställningar, en handlar om världens nuvarande undergång och en om aidsdrabbade barn i Rumänien. Den första sorten har vi redan sett för mycket av och den andra borde ges en chans i ett samhällsforum och inte vara en teaser för konstvärlden. Och måste man skriva så dåliga pressreleaser som till Rethinking Kakotopia?
Än är det inte slut. På konsthallen i Göteborg framträder queeraktivisterna Andrea Geyer och Sharon Hayes och bjuder bland annat på en androgyn Eichmannrättegång. Sinziana Ravini har tagit sig an utställningen i DN (av någon anledning har artikeln plockats bort – tydligen bara tillfälligt HÄR är den). Ravini inleder med att hon har lust att osäkra sin revolver när hon hör orden ”politisk konst”. Revolvrar har dock nästan aldrig någon säkring så det är bara att skjuta skarpt. Emellertid känner Raviniläsare väl till att hon är mer än förtjust i politisk konst. Men självklart kräver hon att den skall ha lite estetisk knorr. När hon har sett den androgyna Eichmannrättegången och bilder några av Hayes signaturverk skyltdemonstrationer blir hon så övertygad om konstens politiska mission att hon frågar sig om konsten kan träda ut ur sina farsartade repetitioner. Hon svarar själv omedelbart på sin fråga med att Hayes och Geyer ”är en bra bit på vägen”. Den revolution som skall störta de kapitalistiska borgarbrackorna väntar tydligen runt hörnet.
Det blir bara får mycket av luftpastejer. När skall någon komma med den förlösande repliken: ”Och nu till någonting helt annat”?
Martin Kersels Dionysian Stage 2004-05
