Ingen tvekan om att de socialkritiska utställningarna fortsätter att vara vanliga. Inte minst i Sverige där vi råkar ut för att ha tre stycken rullande samtidigt. Och ofta händer det att de utsända kritikerna tillhör skaran av de sista entusiasterna vilka med oförminskad styrka tror på konstens kraft att nå ut till dem i samhället ovetande.
Bildmuseets i Umeå verksamheter är alltid förutsägbart och kännetecknas av sin vilja att komma med viktiga frågor. Den här gången är det ett kärt gammalt tema: queer, kön, sex, marginalisering; svåra frågor om. Det förefaller som om utställningens huvudsakliga funktion är att vara en illustration till det seminarium som skall äga rum med samarrangören Centrum för genusstudier. DN:s recensent är mycket imponerad och han finner där nya trender dock utan att tala om vilka. I P1 finns det heller inga reservationer. Svårt att kritisera eftersom det gäller att trampa politiskt korrekt. Så blir det som det ofta blir: Genusstudierna får sitt, konsten blir utan och den allmänhet som skall upplysas är fullständigt ointresserad.
Tensta Konsthall drar snart igång två utställningar, en handlar om världens nuvarande undergång och en om aidsdrabbade barn i Rumänien. Den första sorten har vi redan sett för mycket av och den andra borde ges en chans i ett samhällsforum och inte vara en teaser för konstvärlden. Och måste man skriva så dåliga pressreleaser som till Rethinking Kakotopia?
Än är det inte slut. På konsthallen i Göteborg framträder queeraktivisterna Andrea Geyer och Sharon Hayes och bjuder bland annat på en androgyn Eichmannrättegång. Sinziana Ravini har tagit sig an utställningen i DN (av någon anledning har artikeln plockats bort – tydligen bara tillfälligt HÄR är den). Ravini inleder med att hon har lust att osäkra sin revolver när hon hör orden ”politisk konst”. Revolvrar har dock nästan aldrig någon säkring så det är bara att skjuta skarpt. Emellertid känner Raviniläsare väl till att hon är mer än förtjust i politisk konst. Men självklart kräver hon att den skall ha lite estetisk knorr. När hon har sett den androgyna Eichmannrättegången och bilder några av Hayes signaturverk skyltdemonstrationer blir hon så övertygad om konstens politiska mission att hon frågar sig om konsten kan träda ut ur sina farsartade repetitioner. Hon svarar själv omedelbart på sin fråga med att Hayes och Geyer ”är en bra bit på vägen”. Den revolution som skall störta de kapitalistiska borgarbrackorna väntar tydligen runt hörnet.
Det blir bara får mycket av luftpastejer. När skall någon komma med den förlösande repliken: ”Och nu till någonting helt annat”?
Martin Kersels Dionysian Stage 2004-05
Pressreleaser för konstutställningar är ett kapitel för sig. Jag får mig ofta ett gott skratt. Fast mad tanke på hur det kan låta förstår jag inte vad som var exceptionellt dåligt med denna. Var det den märkliga allitterationen: ”…förändringarna för förutsättningen för liv…”?
Denome. Alliterationen är en liten pärla men i övrigt stapplar resonemanget fram genom klimatförändringar och omfattande. Tar sin utgångspunkt… Det är också en tunn sträng att hämta en beteckning från Bentham för att försöka göra det sociala budskapet lite mera intellektuellt.
Nog finns Ravinis recension på DN:s hemsida: http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/andrea-geyer-och-sharon-hayes-pa-goteborgs-konsthall-1.1039325.
Nu över till något helt annat: Tom Friedman på Magasin 3.
M. A. Egendomligt med DN och Ravinis artikel. Den fanns inte när jag. Trots att jag hade den adress som du anger. Jag letade dessutom manuellt på DN:s hemsida. Men det var väl ett tillfälligt fel.
Jaha, DN:s Ravini har försvunnit igen…
Inte så dum idé att locka folk till våra musèer genom ett viktigt samhällstema – därmed inte sagt att det ska vara politiskt korrekt – fast då rinner väl hela projektet ut i sanden å andra sidan… Alla sätt är bra utom de dåliga som att ställa iordning en majbrasa inomhus t ex_
* Nyckelord:
* Inrikes,
* Kerstin Berggren,
* Konst,
* Nyheter
Socialkritiken är som jag ser det generellt en konstruktion som är för politiskt korrekt. Dvs det politiska innehållet är kosmetiskt.
”Och nu till någonting helt annat”….
HanS. Dock skall man komma ihåg att det är inte alltid som socialkritiken slår på korrekthetstrumman. Ibland är den faktiskt finstilt och fungerar väl som konst.
Du kanske ska ta reda på vad de inbjudna genusvetarna har att säga i sina seminarier innan du antar att de allihopa är mäkta imponerade av Lost and Found. Bara för att det finns ett samarbete betyder det inte att man delar åsikter och utgångspunkter med kuratorer och konstnärer. Det kan ju också vara så att man ser det som en möjlighet att kritisera och diskutera direkt med de ansvariga. Att media däremot är så otvetydigt positiv kan vi ju inte skylla på feminismen – det handlar väl mer om outbildade konstkritiker eller uttråkade redaktörer på kultursidorna som skickar vem som känner för det till utställningarna.
Smile. Nej, det behövs inte ta reda på vad genusvetarna menar om konsten. Genusvetarna ägnar sig åt genusvetenskapen och bryr sig naturligtvis inte om konsten. Men misstaget att förväxla det ena intresset med det andra återkommer ständigt. En avgrund skiljer dem åt.
Tensta konsthall hemsidan verkar nersållad med dålig text. Såg till exempel att de söker parktikanter….