Del 935: Snöhinder nära mig

Nåväl, jag skulle gärna vilja skriva något om Annika von Hausswolffs salvelsefulla utläggning inför Lee Lozanos utställning på Moderna. Den skall, vad hon skriver, vara bra för unga och enfaldiga konstnärer. Artikel är publicerad på Newsmill och det är lite märkligt. Visserligen är det storartat om kommande utställningar i fortsättningen får sin introduktion på ett samhällsdebatterande forum men jag har svårt att tro det.

Vidare kunde Elin Wikströms nakenchock i Alingsås vara värd några ord. Är desperationen så stark att endast täckelsets fallande återstår?

Dessutom vill jag berätta något om hur jag tänker mig den inledande – och ack så viktiga – strategin för en renovering av den institutionella konstteorin.

Idag blir det dock intet av allt detta. Martin Schibli och jag har tidigare under aftonen berättat om samtidskonsten under 1990-talet i en multimediashow som nog inte var så dum. Detta skedde i regi av Helsingborgs konstförening på stadsbiblioteket i Helsingborg. Från min lantliga idyll i Nyhamnsläge till Helsingborg är det några mil att köra genom vintervädret. Den enda svårigheten att tala om inträffade i startmomentet. En liten grusväg leder från huset ut till stora vägen. Så var det vinden som envist piskade snön ut över vägen. Det rör sig om ca 30 meter och efter att ha kört fast efter att ha avverkat 10 var den enda möjligheten att gripa spaden och handskotta. Denna insats blev en mäktig kraftprestation som tog över en timme. Hemresan gick i omvänd ordning smärtfritt ända fram till de sista 30 metrarna. Drivbildningen visade sig överträffa allt jag hade kunna föreställa mig. Bilen fick ställas vid vägen och sprången genom snön blev en djupsjunken upplevelse. Den goda nyheten är att jag kan känna mig helt trygg gentemot mordiska terrorister.

Ny energi till skrivandets glädje infinner sig med största sannolikhet till i morgon.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 935: Snöhinder nära mig

  1. joakim skriver:

    Hej Lars,
    ett kort tanke om Elin Wikströms nakenchock ?
    det märks att du inte sett verket, det är väldigt lågmält, det viskar till besökaren och är bara synligt för den som klättrar 3 meter uppför rangliga knakande stegar (min vikt)..den enda desperationen kring detta verk ligger i dina ord Lars
    vänligen
    joakim stampe

  2. Lars skriver:

    Att det är lågmält är jag helt klar över. Vad man inte kommer ifrån är att nakenchocken är själva saken. Om det bara hade funnits ett projekt om läsning som man kunde blicka ner i efter att ha klättrat på rangliga stegar skulle det ha varit skäligen ointressant. Att inkorporera en liten peep show kryddar naturligtvis anrättningen.

  3. joanna skriver:

    Vi kommer inte från att nakenheten lockar, men vi behöver vi ta oss därifrån?

    Är det inte i sin ordning att nakenheten öppnar en dialog till något mer väsentligt, ungefär som en signal, en gräll färg, en artig vänlighet, en gåva eller häftig musik?

  4. joanna skriver:

    Lars, ingen bråkar högljutt om en mjuk kompromiss.

    Operan i Göteborg har en trevande och ängslig arkitektur, saknar profil, tar inte ställning för något, visar ingen riktning och försöker inte påstå någonting.

    Arkitekten, som jag personligen känner, har inte tagit chansen att skapa en skyline, ställer inte någon fråga och saknar helt ett eget uttryck.

    Operahuset i Sydney är ett slitet exempel, men har kommit att bli en symbol för nationer i hela oceanien.

    Kan du Lars, eller någon annan här återge Göteborgsoperan i en skiss, eller beskriva den?

    (Göteborgsoperans akustik sägs vara i toppklass)

  5. Lars skriver:

    Joanna, nu får vi nog kallt räkna med att det enda väsentliga som kommer ut ur det projektet är den blotta nakenheten.

  6. joakim skriver:

    när jag minns det jag såg i Wikströms installaction, då såg jag framförallt kropp, – inte nakenhet (nakenchock som begrepp kanske skulle användas i en KulturellRapport..) jag har sett mer nakna människor med kläderna på.
    För mig var det en människa som satt och läste inuti ett blodrött rum..som ett stilleben.. hela rummet är en kropp…
    Det du inte vill att andra ska tycka om din rondellhund uttryckte du själv i dina “några ord” om Elin W arbete
    dont like
    vänligen
    j.

  7. Lars skriver:

    Joakim. Det är naturligtvis fritt att uppleva och tycka precis som man önskar. Men jag tror inte att Elins projekt kommer att fungera. Den enskilde kan fantisera iväg och se hela rummet som en kropp men som sagt jag tror inte det räcker.

    Sedan förstår jag inte vad jag skulle vilja att andra inte skulle tycka om min rondellhund. Man får tycka precis som man vill. Det gynnar dessutom saken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.