Del 934: Curator- och arbetsrapport

Curatorernas temautställningar går det här året trögt. Whitneybiennalen fick det något avslagna temat ”2010”, David Elliot försöker i sin Sydneybiennal med ”THE BEAUTY OF DISTANCE Songs of Survival in a Precarious Age” och höstens Taipeibiennal har inget tema alls.

”The beauty of distance” påminner mig om att det estetiska kan ses som identiskt med distans, den kontinuitet som binder samman det traditionellt estetiska med det icke-estetiska. Intressant i varje fall för mig eftersom jag flitigt ägnar mig åt det aviserade arbetet med den institutionella teorin. George Dickies teori avslutades 1984 när han offentliggjorde den sista versionen i The Art Circle. Diskussionerna kring teorin har sedan dess inte varit alltför livliga dock med några undantag. Bland annat genom Noël Carrolls antologi Theories of Art Today som kom 2000. Dickie medverkar i den men han säger samma saker som han lade fram 1984.

Jag kan förstå att konstvärldens teoretiker inte känner någon större entusiasm för det här. Dickies teori är väldig, den omfattar alla konstarter på ett antal nivåer och en mängd konstvärldar. Men inget av det här blir någonsin klargjort utan bara principiellt diskuterat. Konstvärldar skall ha förbindelse med de grundläggande konstvärldarna. Han ger det enda exemplet att happening är en avledning men att modevisningar inte är det.

Eftersom så lite blir sagt och cirkulariteten i den institutionella teorin är påträngande ansträngde sig Dickie för att åtminstone få fram ett kriterium som är nödvändigt för ett konstverk: Det måste alltid vara en artefakt. I ett omfattande resonemang hävdar han att Duchamps urinoar är en artefakt eftersom Duchamp har använt den som en sådan. Han har förstått att den kan begagnas som ett konstobjekt och då blir urinoaren ett medium för att producera konst. Till hans förargelse dyker konceptkonstnären Robert Barrys statement upp, ”All the things I know but of which I am not at the moment thinking”. För att artefaktteorin skall gälla måste han avvisa Barry som icke-konst. Nu anser konstvärlden med acklamation att Barrys verk synnerligen är konst och vi står då inför det faktum att konstvärlden inte bryr sig ett dugg om Dickies åsikter och hållbarhetens i hans teorier.

Ett annat förbud som Dicke påbjuder är att en konstnär inte kan peka på något och kalla det konst. Ett berömt exempel är Dali som vid något tillfälle skall ha pekat på några stenar och menat att de därmed blev hans konstverk. Enligt Dickie kan man inte peka ut konst på det sättet emedan det saknas artefakt och därigenom ett medium. Inte heller i det här fallet är konstvärlden lyhörd för Dickies synpunkter.

Det är lätt att inse att den institutionella teorin i den form den föreligger inte kan fungera i samtidskonsten. Samtidigt är det nödvändigt att i någon form åberopa teorin enär man annars inte kan förklara varför praktiskt taget allting kan kallas för konst. Det är nu min uppgift att få något vettigt ur det här under de kommande månaderna.

barry-all-the-things-69.jpg
Robert Barry 1969

Det här inlägget postades i Biennaler, institutionell teori, konstteori. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 934: Curator- och arbetsrapport

  1. Rikard Ekholm skriver:

    Det ska bli spännande att följa, tack.

  2. Mattias skriver:

    Mycket intressant

  3. Petter Helje skriver:

    Tack och bock.

  4. Petter Helje skriver:

    Och tack ännu en gång, tack tack.

  5. Petter Helje skriver:

    Tack.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.