Del 933: Fenomenet Sehgal på Guggenheim

Postat den 2010 1 februari av Lars Vilks

De hittills få recensenter som har uttalat sig om Tino Sehgals utställning på Guggenheimmuseet i New York är positiva eller relativt positiva. Han presenterar två arbeten, Kiss (tidigt 00-tal) med två varandra omslingrande aktörer i tretimmarspass samt ett interaktivt, eller skall vi säga uttalat och dirigerat relationellt, verk. Det senare består i att ett barn kommer besökaren till mötes och upplyser att det är ett Tina Sehgal verk samt ställer frågan ”What is progress?”. Under diskussion ledsagas besökaren till en yngling och proceduren upprepas. Och den upprepas än en gång med en vuxen som så småningom avslutar med att ange verkets titel som alltså är Progress. Det som blir kvar är upplevelse och minne. Sehgal är inte förtjust i objekt och säger sig vilja arbeta för en liten förändring inom ramen för det tekonologiska produktionssystem som han menar är destruktivt. Han har också nämnt miljöfaktorn men den tycks ha blivit mindre intressant. Ett särskilt problem är den digitala världen eftersom ett digitalt objekt är något annat än en fysisk produktion. Av någon anledning tar dock Sehgal också avstånd från det. Sehgal anser också att konceptkonstens dokumentationsiver var ett misstag.

Sehgals puristiska hållning är inte ny. Hans närmaste förebild är uppenbart Ian Wilson (f. 1940) vars arbeten handlar om ”oral communication”. Här är det samma sak, ingen dokumentation. Wilson arrangerar ett samtal med sin publik och det dokumenteras alltså inte.

Skillnaden är dock stor. Visserligen producerar inte Sehgal några objekt. Hans bakgrund är bland annat dansarens och koreografens vilkas verk endast kan registreras genom dokumentation. Men i motsats till den lågmälde Wilson är Sehgals händelser världsnyheter som även sprider sig utanför konstvärlden. Man får också tala om en objektkaraktär eftersom de helt eller delvis är koreograferade. De blir i praktiken omsorgsfullt dokumenterade genom all den text som produceras av deltagarna där naturligtvis de mest framträdande kritikerna spelar en stor roll. Fotoförbudet skapar ett aktivt intresse att överträda det. I New York Times gick det också vägen att få en bild av ”det förbjudna”.

Onekligen bjuder Sehgal på en del fyndiga idéer och måhända är den yngre generationen som är obekant med 60-talets konceptkonst fascinerade. Och ingen kan förneka att Sehgals strategi har lyckats göra honom till ett av samtidskonstens stora namn.

»I present oral communication as an object, … all art is information and communication. I’ve chosen to speak rather than sculpt. I’ve freed art from a specific place. It’s now possible for everyone. I’m diametrically opposed to the precious object. My art is not visual, but visualized.«
(Ian Wilson)

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 932: Det modernistiska famntaget

Postat den 2010 30 januari av Lars Vilks

Gränsdragningen mellan modernismen och det som kommer efteråt (postmodernismen och DIS) är en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Anna Brodow Inzaina har tagit sig an detta problem i sin recension i SvD av Per Kirkebys utställning på Galleri Gunnar Olsson. Brodow påtalar ett antal inslag i Kirkebys måleri som hon menar inte stämmer överens med modernismens konventioner. Kirkeby lägger in svarta masonitstycken, han spritsar färgen direkt från tuben, han använder sig av roller och sprayar: ”fjärmar han sig från den modernistiska tanken om penseldraget som ett uttryck för det autentiska konstnärssubjektet.”

Trots att det här har sitt intresse tror jag ändå inte att det är avgörande. En betydligt enklare väg är att använda sig av den institutionella konstteorin. Var placerar konstvärlden Kirkeby?

För att komma in i postmodernismen skulle en trovärdig dekonstruktion och distans till modernismen tillskrivas konstnären. Som jag har diskuterat tidigare på den här bloggen kände sig många i 80-talets måleri kallade och några av dem blev också bekräftade. Kirkebys stora tid var just 80-talet när han ingick i Michael Werners stall i Köln tillsammans med bland andra Georg Baselitz, A. R. Penck, Markus Lüpertz, Jörg Immendorff. Werners gossar har i längden inte riktigt stått sig som särdeles radikala. Med tiden har det eventuella avståndet till modernismen försvunnit. För man skall inte räkna bort det enkla förhållandet att modernismen inte är statiskt utan att man i de kretsarna inte har något puritanskt förhållande till penseldrag och ovanliga materialval. Det som verkligen räknas i modernismen är att vara äkta i en tro på något genuint visuellt. Alltså inga dekonstruktioner eller ”som om”. Efter hand har det blivit tunt med representanter för ett uttalat Postmodernt/DIS-måleri och de som finns, som t ex Gerhard Richter och i någon mån Sigmar Polke, accepteras av båda sidor.

Kirkeby har stått sig något sämre än de övriga profilerna i Wernerstallet. Jag vill mena att hans måleri tillhör den sort som inte på allvar kan försvara sig som dekonstruerande eller fake-måleri. En av hans trogna vapendragare är sedan länge Donald Kuspitt vars profil alltid har varit modernistbenägen. Han brukar se (text) de nordiska skogarna och den mystiska naturen i Kirkebys bilder – på fullt allvar. Man kan föreställa sig att Kirkeby passar Robert Storr och det framgår också av den artikel han skrev i samband med konstnärens utställning på Tate i fjor. För övrigt en god introduktion.

Men Kirkeby har i hög grad både varit och uppfattats som en experimentell konstnär. Han var med i Fluxus och Joseph Beuys var under en längre tid hans mentor. Till slut blev han alltmer lik en modernistisk målare och där hamnar de flesta. Martin Kippenberger har däremot klarat sig och det får man också säga om Albert Oehlen som fortfarande betraktas som inflytelserik i samtidskonsten med ”bad-painting”.

oehlen-40-procent-2008mind.JPG
Albert Oehlen 40 % 2008

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 2 kommentarer

Del 931: Det går lite upp och ner

Postat den 2010 29 januari av Lars Vilks

Om vi nu föreställer oss min placering som chef för Moderna (som kommer att byta namn till ModernaModerna), finns det ett hinder som är mäktigare än alla andra: Hotbilden. Jag lever med en hotbild och den förstärkning som dök upp i januari indikerar att det inte är en kurva som med tiden kontinuerligt försvinner. Ingen stor affär skall göras av den här saken men under de veckor som har gått meddelas jag från behörigt håll hur min hotkurs utvecklas. Diplomatiskt kan jag säga att den går lite upp och ner. Exakt hur den ser ut vid en viss tidpunkt bör inte offentliggöras eftersom det kan föra med sig mindre goda effekter.

Skulle man tillsätta en chef med avancerad hotbild på en riksangelägen institution? Hur skulle man garantera personalens och besökarnas säkerhet? Bara det faktum att om man gjorde en sådan tillsättning skulle man skapa ett attraktivt terroristmål. En ytterligare sak som ligger till last är naturligtvis hur jag har uppnått denna status, alltså genom politisk inkorrekthet. Ni ser själva, registret är omfattande. Men jag låter mig självfallet inte nedslås av sådana småsaker. Först återstår att se om jag lyckas vinna primärvalet.

Det slog mig att det finns fördelar med en konstnär på Moderna nämligen att använda sig av institutionen som ett konstnärligt material. Projekten skulle naturligtvis inte utföras som i egentlig mening konstnärliga handlingar utan istället beröra sådant som man länge önskat: Att visa upp konstinstitutionen, göra den, som man brukar säga, mera transparent. Sådana operationer skulle också bli lågbudgetsatsningar. Möten om utställningar, ekonomi med mera skulle göras tillgängliga för publiken och förmodligen skulle detta vara både intressant och sensationellt. Jag är helt övertygad om att möten som handlar om kommande utställningar, inköp och finansiering skulle dra stor publik och dessutom vara en internationell sensation. Tillgängligheten kan enkelt utökas genom storbildsskärmar i utställningslokalerna. Institutionskritik som är värd namnet.

vmind.JPG
Headhunted
(Just vid detta tillfälle äger benämningen headhunted en starkare innebörd än vad brukligt är.)

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 6 kommentarer