Del 957: I Alingsås med Elin Wikström

v-m-publ.JPG
Så var det debatt i Alingsås konsthall, jag, Elin Wikström och konsthallschefen Pontus Hammarén som moderator.

Det dröjde inte länge förrän jag och Elin kom ihop oss vilket naturligtvis inte bara var bra för debatten utan precis det man hade räknat med. Underhållningsvärdet stiger. Nåja, skillnaden fanns främst i att Elin har en fast tro på konstens välsignelse: ”Vi får inte tappa tilltron till konsten…” Jag är inte särskilt förtjust i sådana teologiska vändningar men jag vet att det är vanliga bland konstvärldsmedlemmar. En annan sak jag lade märke till var att en välkänd reflex dök upp: ”Jag bryr mig inte om att komma med i konsthistorien.” Så talar en äkta konstnär som ingår i stamsamhället. Naturligtvis är det en ren lögn men motsatsen vore ännu värre att uttala. Självklart vill en konstnär bli en del av konsthistorien. Det betyder att man har gjort något som äger en resistens mot tiden och inte enbart är en efemär och lätt uttömd och utdömd kleinkunst.

Elin talar mycket och länge. Det visade sig helt omöjligt att begära korta svar. Hade inte moderator ingripit hade vi förmodligen stått på scenen än. De vindlande sekvenserna som aldrig vill nå sitt slut kan vara irriterande i en debatt men jag vill utan vidare förorda det. Konstnärer som talar gärna och länge är inte ovanliga och framför allt är det en väg till framgång. De mångtaliga konstnärerna finner alltid oväntat många lyssnare. Elin har lärt sig konstnärsdiskursen och behärskar den till fullo utan att egentligen säga något mer än det den invigde har hört otaliga gånger. Men precis så går det till i konstvärlden.

En principiellt viktig sak som vi krånglade om och som Elin vägrade förstå var min invändning mot långa diskursiva förklaringar. Alltså att verket in i minsta detalj försvaras och framhävs med goda och uppbyggliga sidor. Jag menade att detta både neutraliserar och gör verket mindre intressant – intill tråkigt. Elin menade att jag hade en äldre konstsyn där verket fick tala för sig själv. Jag vet inte om det gick fram men naturligtvis är min tanke att mycket av dagens konst är lättläst, alltför lättläst, även utan recept och delgivning av konstnärens intentioner. För det andra är en kraftfull diskurs ofta något som slår ihjäl de eventuella sidospår som betraktaren har funnit. Men det får tilläggas att det här avser erfarna åskådare. För en ovan publik är det annorlunda men då tror jag inte att den rätta vägen är att presentera konstnärens specifika intentioner utan istället se till att föra ut kunskaper om hur det samtida konstfältet fungerar och vad som gäller där.

Motsättningarna förhindrade på intet sätt att eftermiddagens debatt till fullo blev lyckad. Publiken svek inte och ingen av de båda debatterande konstnärerna tog illa vid sig.

oscar-g.JPG
Oscar Guermouche (han med skandalflaggan) studerar med stort intresse konsten inuti boxen.

elin-talar.JPG
Elin Wikström talar

jag-o-pontus-h.JPG
Jag och Pontus Hammarén

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

Del 956: I tider av nakenhet och sex

I morgon lördag, kl 14.00 i Alingsås. Då stiger Elin Wikström ur sin kub efter en längre tid med nakenshow. Enligt konsthallschefen blir det inget spektakulärt uppstigande. Konstnären kommer att vara klädd på konventionellt sätt under debatten.

Vidare har jag fått veta att diskussionen kommer att inledas med att konstnären läser upp sina intentioner. Det låter inte upphetsande, få saker är så dystra som när konstnärerna deklarerar sina uppbyggliga intentioner, men säg den intention som har någon större verkan. Att konstnären vill genomföra detta är ändå förståeligt. Konsten handlar alltid om att det har begåtts ett brott och ofta känner den skyldige ett behov av att försöka slingra sig. Som det brukar vara i domstolarna.

Av en tradition som inte på något meningsfullt sätt kan brytas är varje konsthandling av betydelse ett överskridande. Ordningen har i någon mån brutits och från fall till fall kan det vara av mer eller mindre allvarlig art. Oftast är överskridandet så mikroskopiskt att försvaret blir omvänt; alltså att försöka hävda att ett brott har begåtts som dock inte har kunnat märkas.

Elin Wikström har emellertid begått ett brott genom att sitta naken i konsthallen. Hon vet mycket väl att det är en spektakulär gest och att den ofelbart kom att leda till reaktioner. Hon är utan vidare skyldig till att spekulera i sensationer men i konstsammanhang är sådant mycket vanligt. Olyckligt nog (eller hur man vill se det) är gesten för stark för den större publiken samtidigt som den är alldeles för svag för den initierade konstvärlden. Av pedagogiska skäl kan hon lägga fram sitt försvar genom goda intentioner för att lugna den större publiken men det tjänar egentligen inte mycket till.

Ett betydligt intressantare verk hade vi fått om konstnären inträtt i sin kub iförd nätstrumpor och högklackade skor samt ägnat tiden åt en ivrig läsning av de Sades Justine. Där kunde hon ha häktat på höstens debatt om romanen. Bland andra har Åsa Linderborg gjort sin stämma hörd.

En kraftfullare satsning i detta ämne står Christoph Büchel för när han nu visar sin sexbar i Secession i Wien. Swinger’s Club alltså som kan ägna sig åt sina erotiska förströelser när konsthallen är stängd. Under öppettiderna får besökarna finna nöje genomvandra de rikt dekorerade lokalerna och eventuellt förfasas över vad man ser och alla de tankar som kan väckas angående vad som händer efter stängningsdags. När man passerat detta syndens näste kommer man till den vanliga delen där Gustav Klimts permanenta Beethovenfris är placerad. I denna ingår också nakna damer som en gång i tiden väckte anstöt hos några mindre frisinnade borgare.

Nu är det anstöt igen och dem på högerkanten förfasar sig. Som brukar ske talar man om de statsbidrag som utbetalats både från schweiziska och österrikiska statskassor. Jämfört med dramat i Alingsås är det större omständigheter och en helt annan volym. Dessutom skrymtas det inte: Här ingår utan omsvep SEX. Konstnären är klok nog att inte gå ut med några uppläsningar av sina intentioner. Sådant kan dämpa ivern eftersom projektet trots allt kommer att landa i en relativt präktig korrekthet. Swingers är ju en marginell grupp förbunden med queer vilka ömt vårdas av både konsten och de vänsterradikala. Ingen fara i vassen, konstvärlden är inte skakad, blott några konservativa politiker finner saken mycket intressant.

buchel-vienna-perf-10.jpg
Från Büchels performance i Secession

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

Del 955: ”Ett svagt illamående”

Fortfarande kan det vara värt besväret att examinera ett konstutspel med motsättningen konst eller/och kultur. I Horace Engdahls essäsamling ”Ärret efter drömmen” finns hans artikel från 1996 där han skriver:

”Kulturen är en gemensam tillgång, ungefär som språket. Den kan odlas. Den kan i någon mån fördelas och spridas, kanske till och med administreras. Icke så konsten. Den uppträder oväntat och gynnas inte av någon planering. Ingen, inte ens konstnären, förfogar över den. Den lånar sig inte till att plåstra om sociala skador. Kanske river den i stället upp nya sår. Den är borta innan den upptäcks: hallstämplad konst är redan kultur, eller snarare övertäckt av kultur.”

Men en sådan ingång är det inte mycket som hamnar i konstboxen. Vi kan t ex vara säkra på att vi befinner oss i kulturen när kritikerna jublar. Lee Lozano på Moderna och Tomás Saraceno på Bonniers konsthall är alltså exempel på kulturyttringar.

Engdahl har t o m diagnostiserat symptomen som uppträder när en kritiker stöter på det avvikande: ”Det är som ett svagt illamående, ty det är en fordran som är främmande för den sociala kropp i vilken kritikern valt att leva för att överleva.” (”Kritiken och dess dubbelgångare”, 1992)

Hårda teser som gör det ännu längre mellan konstframträdande. Om det är så att Engdahl har rätt i vad han skriver, och det har han nog, borde konstnärerna inse att deras uppgift är att skapa detta illamående hos kritikerna. Vilket inte är lätt eftersom de är inställda på att bevaka sin gard. Den får inte falla ner eller leda till ett våldsamt puckla på.

På tisdag öppnar utställningen ”Miss Landmine” på Armémuseum i Stockholm. Världen sorteras uppenbarligen efter don, innehåller något minor, då är det Armémuseum som tar hand om konsten. Evenemanget ”Miss Landmine” kommer från Norge och konstnären Morten Traavik. Det handlar om kvinnor som har invalidiserats genom landminor men som här för möjligheten att delta i en skönhetstävling. På norska kulturrådets årskonferens 2008 ingick projektet som ett exempel på konferensens tema ”Den farliga konsten”. Samma sak här som Engdahl talar om. Hur kan konst vara farlig om den blir omhändertagen av norska kulturrådet med invigningstal av kulturministern?

”Miss Landmine” ställer dock till lite oreda. Projektets relationella karaktär gör att det i betydande utsträckning hamnar utanför konstvärlden. I Kambodja förbjöds den med motiveringen att den inte var värdig för de handikappade. Jag deltog själv i ”Den farliga konsten” (se tidigare inlägg) och minns att entusiasmen inte var överväldigande. På konferensen, alltså inom konstvärlden, var motivet att det blev feministiskt fel att använda skönhetstävlingen som form. De deltagande kvinnorna var inga korrekta feminister och arrangören borde också ha förstått att en sådan tävling är kontraproduktiv i ett feministiskt perspektiv. Mot denna argumentation finns den uppmärksamhet som riktas mot problemet med landminor. Så finns det något att diskutera. Om det är tillräckligt för att framkalla ett svagt illamående hos de svenska kritikerna återstår att se.

miss-landmine.jpg
Dubbla Miss Landmine

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer