“Nowadays change means doing what the mainstream does, but doing it differently”, skriver Holland Cotter (NYT) när han tar sig an parallellaktionen till Whitneybiennalen “The Brucennial”.
Det är andra gånger den äger rum, nu under större omständigheter efter The Bruce High Quality Foundation markant är med också på Whitneybiennalen. Något måste hända och det händer också mest hela tiden.
”The word these days is that it’s impossible for artists to take an effective critical position outside the socioeconomic system called the art world. The system is all-encompassing. It absorbs all resistance. The very notion of alternative anything is a romantic illusion.”
Inget kan ske utan att konstvärlden vill det. Hur många och intressanta alternativ det än skulle dyka upp är det intet värda om de ej välsignas av konstvärlden och får sina nödvändiga stödjepunkter. Att skapa ett alternativ är alltså inte så svårt. Att få någon intresserad är desto svårare. Cotter har faktiskt en idé om hur det egentligen skall gå till:
”This means that if your defining goal is to change that system — open it up, tangle its wiring, expose its codes — you have to work from within: but really work, take what you find and seriously do something to it to make it your own.”
Så kan man kanske säga men det som avgör är om det får någon effekt. En systemförändring under uppsegling kommer att skapa en rasande kritik från stora delar av konstvärlden. Man får inte glömma att alla dem i konstvärlden som säger sig önska systemförändringar knappast kommer att leva upp till det när det dyker upp något som ifrågasätter deras uppfattningar och positioner. Det går bra för BHQF och Cotter instämmer i applåderna. Men något alternativ är de inte. Deras Brucennial är en demokratiskt blandad utställning curaterad av Julian Schnabel son Vito (f. 1986). Fadern deltar.
Whitney tillåter inte fotografering och det för mig osökt in på mitt mellanhavande med Tino Sehgal. I den föregående posten hade jag en diskussion med en anonym kommentator som menade att det var ointressant och att det var självklart att Sehgal framgångsrikt skulle kunna hävda sin copyright. Jag tror inte alls på det och knappast någon har väl undgått att se hur bildspridningen genom nätet i praktiken är omöjlig att hejda. Sehgals inställning är en ikonoklastisk uppfattning (symboler går bra men inte index och ikoner): Bilder förstör den unika upplevelsen av den verkliga händelsen. Uppfattningen är densamma som den religiösa med skillnaden att de religiösa bildstormarna har för sig att de skall rädda människornas själar från helvetet. Sehgal vill visa omsorg om de upplevelser han skapar och tror tydligen inte att publiken själv kan göra sin val. För så här är det ju: Bild- och videoåtergivningar är inte Sehgals arbete utan något helt annat (enligt vad han själv säger). Någon copyright kan han inte ha på annat sätt än när det handlar om att uppföra de verk han har skapat. Å andra sidan skulle ett försök att sätta upp dem bli en förvirrad tillställning eftersom han själv är nödvändig för att det skall bli en riktig Sehgal. Han är befriad från förfalskare eftersom ingen institution skulle godta någon annan än Sehgal själv eller eventuellt hans legitimerade galleriombud. Hans krav stannar vid att han inte önskar att hans verk skall avbildas. Men hur mycket är en enskild konstnärs önskan värd? Nu finns det till och med levande bilder från de hemlighetsfulla konversationerna som försiggår på Guggenheimmuseet.
Nå, varken Whitney eller någon annan kan hålla rent för brott mot bildförbudet. Pressbilderna finns redan överallt och för dem som tar en tur på Flickr finns praktiskt taget allt där också. Rörliga bilder myllrar det av. James Kalm är numera accepterad som kritiker. Förra Whitneybiennalen blir han hejdad vilket inte stoppade Kalm som körde med den vinnande frasen: ”The camera is off” – vilket den inte var. Hans första Whitneyrapport finns HÄR.
Från The Brucennial
