Del 957: I Alingsås med Elin Wikström

v-m-publ.JPG
Så var det debatt i Alingsås konsthall, jag, Elin Wikström och konsthallschefen Pontus Hammarén som moderator.

Det dröjde inte länge förrän jag och Elin kom ihop oss vilket naturligtvis inte bara var bra för debatten utan precis det man hade räknat med. Underhållningsvärdet stiger. Nåja, skillnaden fanns främst i att Elin har en fast tro på konstens välsignelse: ”Vi får inte tappa tilltron till konsten…” Jag är inte särskilt förtjust i sådana teologiska vändningar men jag vet att det är vanliga bland konstvärldsmedlemmar. En annan sak jag lade märke till var att en välkänd reflex dök upp: ”Jag bryr mig inte om att komma med i konsthistorien.” Så talar en äkta konstnär som ingår i stamsamhället. Naturligtvis är det en ren lögn men motsatsen vore ännu värre att uttala. Självklart vill en konstnär bli en del av konsthistorien. Det betyder att man har gjort något som äger en resistens mot tiden och inte enbart är en efemär och lätt uttömd och utdömd kleinkunst.

Elin talar mycket och länge. Det visade sig helt omöjligt att begära korta svar. Hade inte moderator ingripit hade vi förmodligen stått på scenen än. De vindlande sekvenserna som aldrig vill nå sitt slut kan vara irriterande i en debatt men jag vill utan vidare förorda det. Konstnärer som talar gärna och länge är inte ovanliga och framför allt är det en väg till framgång. De mångtaliga konstnärerna finner alltid oväntat många lyssnare. Elin har lärt sig konstnärsdiskursen och behärskar den till fullo utan att egentligen säga något mer än det den invigde har hört otaliga gånger. Men precis så går det till i konstvärlden.

En principiellt viktig sak som vi krånglade om och som Elin vägrade förstå var min invändning mot långa diskursiva förklaringar. Alltså att verket in i minsta detalj försvaras och framhävs med goda och uppbyggliga sidor. Jag menade att detta både neutraliserar och gör verket mindre intressant – intill tråkigt. Elin menade att jag hade en äldre konstsyn där verket fick tala för sig själv. Jag vet inte om det gick fram men naturligtvis är min tanke att mycket av dagens konst är lättläst, alltför lättläst, även utan recept och delgivning av konstnärens intentioner. För det andra är en kraftfull diskurs ofta något som slår ihjäl de eventuella sidospår som betraktaren har funnit. Men det får tilläggas att det här avser erfarna åskådare. För en ovan publik är det annorlunda men då tror jag inte att den rätta vägen är att presentera konstnärens specifika intentioner utan istället se till att föra ut kunskaper om hur det samtida konstfältet fungerar och vad som gäller där.

Motsättningarna förhindrade på intet sätt att eftermiddagens debatt till fullo blev lyckad. Publiken svek inte och ingen av de båda debatterande konstnärerna tog illa vid sig.

oscar-g.JPG
Oscar Guermouche (han med skandalflaggan) studerar med stort intresse konsten inuti boxen.

elin-talar.JPG
Elin Wikström talar

jag-o-pontus-h.JPG
Jag och Pontus Hammarén

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 957: I Alingsås med Elin Wikström

  1. Klu Klux Konst skriver:

    KONSTEN I SIN SARKOFAG!

    En bra rapport du levererar från konstdebatten i Alingsås, Vilks. För som redan den gamle tecknar-satirikern uttryckte det: “Självkritik. Självkritik är ingenting för en kritiker. För det får han inte betalt”. Tycker du ger en samlad, sansad, bild av Elins nakenverk i konstens namn, trots hård polemik… Har du något nytt snickarjobb på gång?

    Visst är det bra att Elin står upp för sina konstverk, så som i hennes senaste Alingsås-verk, men har det inte precis samma idétänk såsom i hennes verk när hon låg (påklädd) under ett täcke i en säng i en ICA affär på 90- talet (tema: Individens utsatthet i ett samhällsperspektiv).

  2. stefan peterson skriver:

    Lars såg att du hade ett ganska trevligt samtal i Alingsås i Lördags
    En av frågorna var om provokationen inom konstvärlden.
    Vad utgör en effektiv, motiverad provokation och vad är en tom provokation
    Som om det skulle finnas något sorts automatisk likhetstecken mellan provokation och konst ?
    Visst KONST god eller dålig, kan bör/skall/måste vara provocerande i någon form.
    Men en PROVOKATION, effektiv eller tom, blir väl inte nödvändigtvis eller automatiskt Konst ?

    I detta fall är det väl ganska uppenbart att Elin Wikströms performance är en ganska tom
    provokation, ingen blir väl idag speciellt provocerad av att beskåda en naken läsande kvinna, inte ens en naken professor väcker någon större upprördhet eller ”konstnärligt” intresse.

    Men har inte både du och Elin blivit lite lurade/förda bakom ljuset ?
    Inte förstått hela anledningen till varför Alingsås publiken blivit så upprörd över just denna ganska oförargliga lilla naken show ? I ett bra konstverk, finns det väl alltid något intressantare “under ytan”.

    Den verklige “konstnären/provokatören” är nog Pontus Hammarén själv, ansvarig chef för både konsthall och museum som med benäget bistånd av heka Kultur och Fritidsnämnden,
    stänger Alingsås Museum , av ekonomiska besparings beting, samtidigt som man nu istället lägger mer pengarna på denna typ av ”performance” utställningar där en naken dam får sina ”exhibitionistiska behov” tillgodosedda i en otillgänglig röd låda i stans konsthall, sponsrad med medel ur samma kassa som det nu stängda museet. Det kallar jag en ordentlig provokation.

    Men den verkligt högklassiga och effektiva provokationen, som konstvärlden nog kan upphöja till konst (rent av bra konst) är väl att Pontus Hammarén lyckades få över 1000 personer
    (mig inkluderad) att deltaga i detta spektakel genom att frivilligt degradera oss själva från att vara seriöst intresserade ”betraktare av konst”, till att bli simpla smygtittare ”peeping Toms” klättrande omkring på stegar lika nyfikna som tonårsynglingar fluktande på nakna tanter. Ett ”konst grepp”
    som säkert kan ge Pontus H eller Elin W många guld stjärnor inom konstvärlden.
    Nästa stora, minst lika omskakande ”provokation”, av Alingsås publiken vore väl att till sommaren låta Potatisfestivalens Öltält flytta in Alstömerska magasinet och bygga om det
    till stans största Pub, ett storartat ”konstverk” som kan återupprepas under flera år framöver.
    Skulle kunna ge Alingsås Kultur och Fritidsnämnds politiker många poäng på Art Facts rankinglista, kanske rent av fler än Elin Wikström ?
    Vad tror du Lars, om en sådan motiverad effektiv Provokation ?
    Politisk “konst” av största format ? eller bara ett tomt meningslöst jippo ?

  3. Lars skriver:

    Stefan. Du vinner inte mycket på att gå igång med vulgärkritik. Vad som ofelbart blir resultatet är att du blir ett exempel på en provocerad arg skattebetalare något som gör konsten ännu intressantare. Och du är nära att vara en autentisk sådan. Förslaget med öltältet visar hur begränsat du tänker. Jag inbillar mig att du är klar över skillnaden men att du i vredesmod inte kan hålla dig.

    Jag känner också till museets belägenhet. Men vad jag har kunnat erfara finns det inget samband mellan konsthallens aktiviteter och konsthallens. Vilka är dina källor?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.