Del 1036: Älgskyttarne mångkulturell omfamnade

Det kristna kärleksbudskapet har idag fått utrymme i DN-debatt. Illavarslande nog är en av artikelförfattarna Peter Weiderud som inte precis gjort sig känd som övertygande debattör. Debattartikeln förordar att ”vi” skall älska muslimen och juden genom en nyfiken multikulti entusiasm. I artikeln följer man upptrampade stigar: det finns en muslimsk kultur och en judisk. Några nyanser tycks inte existera i dessa gruppbildningar. Den första fråga utifrån denna generalisering är hur det är beställt med kärleken dessa grupper emellan. Huru mycket älskar muslimen juden? Och vice versa.

Det generaliserande konceptet mångkultur är inte mycket att hänga var sig i en julgran eller i en minaret. Grunden är som bekant att mångkultur ger en enkel och omedelbar vinst. Kan man inte hantera integrationsproblemen utropar man mångkulturen och ser problemen som intressanta fördelar genom att de definieras som berikande kulturinslag. Det viktigaste momentet brukar inte nämnas, nämligen vad som inte är mångkultur i ett mångkultursamhälle. Att upprätta mångkulturen, att definiera de medverkande och att ange vad som skall gälla för samtliga ingående är inte mångkultur.

Det enda konkreta exempel som med iver förs fram i artikeln är halal- och kosherslakt. Här, menar skribenterna, har de brutala svenska älgjägarna något att lära genom att visa mild skonsamhet. Konsekvensen skulle kunna bli så här: Avrättandet av älg bör lämpligen ske genom att dess halspulsåder skärs av. En älgjakt med nyfikenhet för den berikande mångkulturen bör alltså bestå i att först infånga älgarna och därefter avskära deras halspulsådror. Denna metod skulle vara betydligt angenämare för djuren. För säkerhets skull bör det ske i Guds eller Allahs namn. Med detta skulle vi kunna uppfylla skribenternas trosvissa postulat: ”I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.”

 

Med halal- och koshermetoder kan älgjakten bli mångkulturell

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst | 30 kommentarer

Del 1035: En professor försöker finna en förklaring

Först ett tack till den kommentator som gjorde mig uppmärksam på Åke Sanders artikel om rondellhundens mysterium. Den aspekt som en professor i religionsvetenskap innehar är ett icke oväsentligt bidrag till konstprojektet. Just denna synpunkt, att bli en del av projektet, är något som Sander inledningsvis nämner som ”en ovilja att bli indragen”. Dock skrev han och blev indragen. Hans andra reservation är om en forskare i religionsvetenskap kan säga något intressant om konst.

Det får nog sägas att Sander hamnar i svårigheter när han skall reda ut vad konstnär Vilks är ute efter. Han använder sig av lösryckta citat från min och Martin Schiblis bok Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Jag har där skrivit en del om provokationen och om vikten av att skapa uppmärksamhet. Provokation är en del av en mäktig konstnärlig tradition. För varje betydande konstnär är det av vikt att kunna dokumentera att det förelegat någon form av provokation. Alltså reaktioner som följd av nyskapande och överskridande. Men samtidigt är det avgörande att provocera på rätt sätt. Den som provocerar på fel sätt kommer att drabbas av konstvärldens avståndstagande. Att skapa uppmärksamhet är en självklar inställning för en samtidskonstnär. Utan uppmärksamhet är en konstnär helt marginaliserad. 

Nå, i mitt fall begår jag en provokation som är felaktig och som inte ger mig några fördelar i konstvärlden. Mitt projekt gör mig visserligen känd i konstvärlden och i världen utanför men min karriär som samtidskonstnär gynnas inte. Sander, som inte äger någon djupare inblick i hur den samtida konstvärlden fungerar trampar på med sitt fyrkantiga resonemang och ställer upp fyra möjliga förklaringar till vad Vilks är ute efter:

”1) debatten om yttrandefrihet kontra censur, 2) debatten om Civilisationernas Krig mellan Väst och islam, 3) ett medvetet försök att provocera, kränka, misstänkliggöra och exkludera islam och muslimer, med andra ord som ett uttryck för islamofobi, eller 4) diskursen att göra Lars Vilks till en ’stor samtidskonstnär’.

Han slutsats är att prioriteringsordningen är den omvända. Först och främst vill alltså Vilks bli en ”stor samtidskonstnär”. Som jag nämnde ovan har Sander grovt missförstått hur en sådan skapas. Sedan drar han alltså till med den gamla islamofobikäpphästen. Konstnär Vilks var helt enkelt ute efter att håna och kränka oskyldiga människor. Han medger att projektet har gett upphov till en del intressanta diskussioner men kommer sedan fram till att sådana debatter endast leder till nedslående resultat. Han hänvisar till Geert Wilders framgångar i det senaste valet i Nederländerna. Alltså: Om man diskuterar Islam kommer sådana diskussioner att leda till oönskade valresultat. Debatter om islamism, om övergrepp i religionens namn bör sålunda inte föras eftersom de leder till ökad islamofobi.

Det förefaller mig som om Åke Sander kan skaka hand med Peter Weiderud. Två givna medlemmar i brödraskapet för stringent logik.

 

Professor Sander får en plats i konstprojektet

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 11 kommentarer

Del 1034: Det är inte alltid lätt att kränka rätt

Signaturen Wolfenstein menar sig ha kommit på ett sätt att kränka Vilks: ”Jag vet vad som skulle behövas för att kränka Lars Vilks. Köp alla kvarvarande exemplar av http://www.trykkefrihed.dk/kob-lars-vilks-verdensberomte-tegning.htm och elda upp dom.”

Jag har svårt att se detta som en egentlig kränkning. Klart att det är ett kränkande beteende men som konstnär och som projektledare av mitt konstprojekt skulle jag inte kunna se detta som annat än en fördel. För det första menar skribenten att bladen skulle köpas in och därför bli en välkommen inkomst för konstnären. När de sedan eldas upp blir det uppenbarligen utrymme för att göra en ny upplaga och förmodligen med ökat intresse. Sådana inhopp kan lugnt besvaras med ”Härliga tider, strålande tider.” Man skall skilja på materiell och symbolisk kränkning. En materiell kränkning som att våldföra sig på någon eller förstöra dennes egendom är en helt annan sak än att kränka något som har ett symboliskt värde (t ex ära, heder, identitet, självkänsla).

När vi nu är inne på det här med eld… Det är ju inte bara Wolfenstein som intresserar sig för eldning. De båda gossarna som prövade den röde hanen kunde faktiskt ha lyckats med att även fullfölja Wolfensteins förslag. Vid det tillfälle när de båda marodörerna försökte sig på en mordbrand fanns större delen av den ovannämnda teckningsupplagan liggande i huset. Om mordbranden hade varit framgångsrik skulle också dessa grafiska blad ha gått upp i rök. Vad jag därvid hade förlorat hade främst varit mödan att signera 700 blad. Men i övrigt hade det varit den minsta av alla förluster vid det här tillfället.

På Newsmill har Christer Sturemark gått i svaromål gentemot Peter Weiderud. Uppgiften att nedsabla Weiderud är inte särskilt svårt. Om Weiderud kan man säga att han är mer religiös än intellektuell. Jag föreslår att han skaffar sig en bra spökskrivare när han skall ge sig in i debattartiklarna.

 

Nimis närmar sig att bli 30 år (den 31 juli). Just nu restaurerar jag det här tornet ”AF” (Ascendentens funktion)

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, Nimis | 18 kommentarer