Det kristna kärleksbudskapet har idag fått utrymme i DN-debatt. Illavarslande nog är en av artikelförfattarna Peter Weiderud som inte precis gjort sig känd som övertygande debattör. Debattartikeln förordar att ”vi” skall älska muslimen och juden genom en nyfiken multikulti entusiasm. I artikeln följer man upptrampade stigar: det finns en muslimsk kultur och en judisk. Några nyanser tycks inte existera i dessa gruppbildningar. Den första fråga utifrån denna generalisering är hur det är beställt med kärleken dessa grupper emellan. Huru mycket älskar muslimen juden? Och vice versa.
Det generaliserande konceptet mångkultur är inte mycket att hänga var sig i en julgran eller i en minaret. Grunden är som bekant att mångkultur ger en enkel och omedelbar vinst. Kan man inte hantera integrationsproblemen utropar man mångkulturen och ser problemen som intressanta fördelar genom att de definieras som berikande kulturinslag. Det viktigaste momentet brukar inte nämnas, nämligen vad som inte är mångkultur i ett mångkultursamhälle. Att upprätta mångkulturen, att definiera de medverkande och att ange vad som skall gälla för samtliga ingående är inte mångkultur.
Det enda konkreta exempel som med iver förs fram i artikeln är halal- och kosherslakt. Här, menar skribenterna, har de brutala svenska älgjägarna något att lära genom att visa mild skonsamhet. Konsekvensen skulle kunna bli så här: Avrättandet av älg bör lämpligen ske genom att dess halspulsåder skärs av. En älgjakt med nyfikenhet för den berikande mångkulturen bör alltså bestå i att först infånga älgarna och därefter avskära deras halspulsådror. Denna metod skulle vara betydligt angenämare för djuren. För säkerhets skull bör det ske i Guds eller Allahs namn. Med detta skulle vi kunna uppfylla skribenternas trosvissa postulat: ”I en integrationsprocess behöver olika kulturer brytas mot varandra så att samhället kan utveckla en gemensam högre kultur.”
Med halal- och koshermetoder kan älgjakten bli mångkulturell
