Del 1038: Komikerns tolerans och vänstermannens fraser

Postat den 2010 29 juli av Lars Vilks

Komikern Russell Brand lyckas få till det i en intervju i Expressen. Han har provat Koranskämt men sedan han har blivit bekant med att dödshot kan bli följden har han valt en annan filosofisk linje:

”Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi inte glömmer att en avgörande del av att vara tolerant är att tolerera andra människors tro och även deras intolerans. Det är underligt, men du måste tolerera att alla inte är toleranta annars är du inte tolerant.”

Såtillvida har han rätt att den tolerante bör kunna tolerera intolerans – så länge det inte har några offentliga eller annars direkta effekter. När man kommer till dödshotsläget är det definitivt slut med den sortens tolerans. I Iran och på en del andra platser hänger (eller eventuellt stenar) homosexuella eller dem som har varit otrogna. För att då visa hur tolerant man är bör man….

Den stereotype vänstermannen/kvinnan är ett alltmer påtagligt fenomen. När ett sådant exemplar kommer in på rondellhunden rafsar han/hon samman några i dessa kretsar cirkulerande fraser och uttrycker sin motvilja. Här är det skribenten Mats Parner:

”Men givetvis förekommer verkliga kränkningar i levande livet. Konstnären Lars Vilks svarade för en sådan med sin obehagliga teckning av profeten Muhammed som rondellhund, enligt LV:s utsago gjord för att testa yttrandefrihetens gränser. Ingen har dock ifrågasatt Vilks rätt att frambringa usla konstverk eller, än mindre, hans yttrandefrihet; den är vi beredda att slå vakt om med näbbar och klor.

Men det innebär inte att vi behöver se på Vilks hundgalenskaper med välvilja eller sympati. Hans rondellexperiment är enbart destruktivt och kränker muslimer utan att på något sätt kritisera deras tro i ordrätt mening. Följden blir att positionerna låses fast än ytterligare och att Sverigedemokrater och likställda kan håva in billiga poäng.

Det är för övrigt nedslående att yttrandefrihetens gränser ideligen måste ’testas’ på just muslimer.”

Parner skriver detta utifrån några texter av Ann Heberlein. Heberleins uppfattning i rondellärendet är att det inte är fråga om dålig konst utan om dålig moral. Hon delar professorn Seyla Benhabibs uppfattning om hur yttrandefriheten skall användas:

”Yttrandefrihet är en moralregel med avsikt att möjliggöra ett öppet och kreativt samtal inom och mellan grupper.”

Det låter tjusigt med att yttrandefriheten ”används”. Yttrandefriheten är fullständigt ointressant om den utnyttjas för att säga något som alla håller med om eller åtminstone att det sagda framförs med alla tillgängliga reservationer för att inte någon skall kunna bli kränkt. Det jag kan förstå med tesen ovan är att en väg att skapa förbindelser och öppningar är den diplomatiska, när man inte använder yttrandefriheten utan istället kohandlar med sina uppfattningar, kanske i bästa syfte.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 3 kommentarer

Del 1038: I kränkningstider: Pedofil granskning

Postat den 2010 28 juli av Lars Vilks

Domen mot innehav av en teckningsserie som av domstolen rubricerats som pedofilt material har lett till en del diskussion. Det skrivs t ex i Expressen.

Den svenska polisen ”anser att varje barnpornografisk bild eller film är ett dokumenterat övergrepp mot ett barn och ska behandlas som ett brottsdokument.” (www.polisen.se) De tycker också att ”tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi. Förbuden mot skildring och innehav gäller inte den som tecknar eller målar en sådan bild om den inte görs tillgänglig för andra.”

Hur klarar sig en konstnär som fransmannen Paul Armand Gette? Han finns i Konstmuseets i Malmö samlingar (SDS).

 

Paul Armand Gette: Nicky, 1980

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 7 kommentarer

Del 1037: Mångkulturen i konstvärlden

Postat den 2010 26 juli av Lars Vilks

Det mångkulturella samhället har varit föremål för en hel del diskussion här. Senast i kommentarerna på den föregående posten. Jag har vid flera tillfällen framfört min, inte särskilt originella kritik: Problemet med mångkulturen är vilka värderingar som skall gälla för alla de många kulturer som ingår i den utropade mångkulturen. Just ”utropad” är väsentligt. Dagens globala värld är en mångkultur och utan att någon myndighet utropar något sker ett intensivt utbyte mellan alla möjliga kulturer. Men först när det handlar om att bestämma grundvärderingarna i en utropad mångkultur blir det problem.

Som ett intressant exempel kan man se på den internationella samtidskonsten. Utan vidare kan man säga att den är globaliserad. Konstnärer från hela världen deltar och konstvärlden visar stort intresse för att de tidigare mindre eller obekanta konstländerna skall visas fram genom egna representanter. Däremot är det inte fråga om någon mångkultur. I konstvärlden är kulturen enhetlig, den bygger på västerländsk teori med ett antal referenser från filosofi, sociologi osv. Denna inställning delas av de medverkande, vare sig de är konstnärer, curatorer, kritiker eller något annat. I den agenda som är gällande förekommer naturligtvis mångkultur, förståelse för utomeuropeiska samhällen, kritik av kolonialismen och kapitalismen etc. Denna kritik är producerad utifrån västliga grundvärderingar och sammanfattas i de återkommande formler som meddelas: problematiseringar och undersökningar av kön, klass, etnicitet och hierarkier. De problem som kan dyka upp i världen utanför i form av fanatiska stolligheter och hänvisningar till religiösa urkunder med evighetsanspråk förekommer inte i konstvärlden annat än som något man kan tänka sig försöka förstå och respektera på stort avstånd.

Mångkultur diskvalificeras i konstvärlden genom att man ställer krav på en komplex och avancerad diskurs. Det blir ändå problem i konstvärlden när viljan att förstå det outvecklade kolliderar med västerländsk frihet, t ex då feministiska anspråk och homosexualitet kommer i kläm genom andra kulturers avvikande uppfattningar. Konstvärlden får ändå inga större problem med sådana situationer. Man kan helt enkelt undvika att fördjupa frågan och rikta intresset mot något annat håll. Konstvärlden har inget ansvar för den övriga världen. Visserligen brukar konstvärlden framhålla att den hyser ett sådant ansvar men det har inga konsekvenser. Genom sin isolering och hårt hierarkiska styrning kan man vara hur global man önskar. Situationen är givetvis inte önskvärd och det problematiska har kommit att framstå allt tydligare vilket man t ex kan se i Sinziana Ravinis recension i GP av Berlinbiennalen. Ravini markerar att det socialkritiska i konsten stannar vid att bli intern teater och vill tänka sig att det kan finnas något mera verkligt:

”Denna skådespelslogik råder både i och utanför konstvärlden. För vad gör människor som reaktion på det faktum att de lever i ett skådespelssamhälle? De startar sina egna skådespel via internet, bloggar, facebook och så vidare. De är konstnärer utan att veta om det eller söka symboliskt erkännande för det

Det är där den romantiske konstnären befinner sig – den som inte ens är medveten om sitt eget konstnärliga skapande, eller den som är medveten om det, men som inte förväntar sig något utomstående institutionellt erkännande för det.”

Jag skulle här först tillägga att den ende konstnär som är tänkbar är den romantiske eftersom konstbegreppet vilar i den ursprungsfamn som är den romantiska. Sedan är tanken på en ouppfattad undergroundkonstnär något att fundera på. Endast konstvärldens bekräftelse kan skapa en konstnär, vare sig över eller under grunden. Om det finns anspråk på att göra något som befinner sig utanför konstvärlden måste det alltid innebära att det förr eller senare skall nå fram till konstvärldens bekräftelse och därmed erövra den nödvändiga kvalitetsnivån. Om det inte sker är det inte fråga om konst.

 

Verklighet för konstvärlden i Berlinbiennalen. Roman Ondaks Zone, en interaktiv installation eller en garderob för inlämning av kläder och väskor.

Publicerat i Biennaler, debatt, konstteori, Samtidskonst, Tillståndet i konsten 2010 | 7 kommentarer