Vid många tillfällen har jag diskuterat konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar. Ytligt sett är dagens konst en blandning av design, reklam, journalistik och dokumentär. Inget av dessa fält bär på kränkningens nödvändighet vilket alltså konsten gör – av gedigen tradition. Om det inte var så skulle konsten vara oförarglig, läcker och lite småkul. Men när konsten är inblandad är det allvar och förolämpningarna skall naturligtvis vara korrekta påhopp som dessutom måste åtföljas av en komplex filosofi.
Var och en som ser på konstlivet inser snart att det är ytterst sällan man kan tala om kränkningar – eller överskridande som är en mera neutral term. Men siktet är inställt och när det uppstår kvalitetskonst handlar det alltid om kränkning. Förr var den målinriktade kränkningen ämnad åt att ge borgarbrackorna en ordentlig utmaning. I en samhällelig inramning representerade borgerligheten kapital och överklass som härskade över arbetarklassen med vilken konstnärerna och de intellektuella ville förena sig. Emellertid visade sig arbetarklassen inte motsvara det ideal som man hade tänkt sig. Arbetarklassen försvann in i en borgerlig livsstil och fienden fick bytas ut mot den vite heterosexuella västmannen. Där befinner vi oss fortfarande. En fiende som är svårkränkt inte minst med tanke på att denne också finansierar konsten och på det hela taget är svår att skilja från konstnärerna. Den vite mannen har också fått sällskap av den vita kvinnan. Inte heller hon har visat sig hålla måttet på att vara upprorisk nog.
Med detta scenario kan man undra var konsten skall sikta. Som jag ser det är det konstinstitutionen som visserligen föreger sig som kämpande för alla förtryckta och marginella grupper men som i praktiken lever i kapitalets famntag utan att protestera. För att ytterligare visa sin liberala sida hyllar konstinstitutionerna samfällt en konstnärlig kritik av sig själv. Det kostar så lite.
Mina egna kränkningsbidrag är tre. Jag har kränkt ett naturreservat. Som det framgått i samband med 30-årsjubiléet finns det rätt många som fortfarande är djupt kränkta och inte kan avhålla sig från det gamla 80-talsutropet ”bränn ner skiten!” I praktiken är ändå denna kränkning över, utfallet i reservatet har kommit att betraktas som ett omhuldat positivt bidrag vilket är den nödvändiga utvecklingen av en konstnärlig kränkning. Ett ytterligare kränkningsprojekt är förstås rondellhunden. Här är linjerna inte klara ännu ty det ylas en hel del i cirkulationsplatserna. Vi får vänta ännu en liten innan man börjar säga ”Hur kunde man bråka om den där lilla teckningen?” Jag är övertygad om att vi snart är där.
Min tredje kränkning är mera intrikat och handlar om konstteori. Det var tänkt att jag under det här året skulle skriva samman nya texter om att konsten är en sen västerländsk uppfinning och att konsthistorien huvudsakligen består av sent tillagda readymades. Projektet har, av förståeliga skäl, blivit försenat, men det kommer.
Det har visat sig vi många tillfällen att förnekandet av konsten, t ex genom att säga ”Michelangelo och Rembrandt är inga konstnärer” skapar en aggressiv inställning hos konstintresserade. Svårigheten med att få en genuin träff i detta ämne hänger samman med att bli insläppt i den seriösa debatten. Jag har ännu inte lyckats med den saken, utan avfärdas till vidare som någon som i detta avseende kan nonchaleras. Vi får se hur det går framöver. Även i konsten dväljes kvasireligiösa övertygelser som skulle må väl av att rensas ut.
Har ni missat YouTubeversionen om konstens uppkomst (som jag gjorde för två år sedan) finns den HÄR.
Constantin Luser: Molekylorgel (14 trumpeter, 14 basuner och 7 tubor)
Rolig och fyndig men inte särskilt kränkande.
