Del 1054: När generationerna är överens

På Artnet skriver Ben Davis om utställningen Greater New York. Den hölls i maj. Han funderar på vad som är karakteristiskt för den unga samtidskonsten och nämner något som i och för sig är välkänt men som ändå kan föranleda några funderingar:

”The major evident trait here — total eclecticism — was also a big theme of the ‘postmodern’ generation, of course. But when Gerhard Richter decided to paint in both abstract and photorealist styles at once, critics generally saw it as a polemical statement against baleful modernist specialization. For the young Greater New Yorkers, working in all styles has no meaning, it just is. Rather than a defiant act, it is more as if an art-school period of genre experimentation has been extended into a limitless default position.”

Jag kan inte helt hålla med om Davis ståndpunkt. Eklektiskt är det, men knappast omedvetet utan ett sätt att få in betydelser. Jag vet inte om de amerikanska konstnärerna är annorlunda än andra men tror det knappast. Nya stilgrepp saknas men det är lätt att förstå. Vad som än görs kommer det att kännas igen och med den produktionstakten konsten har idag kommer upprepningarna av upprepningarna att bli oundvikliga. Davis berör också problemet med bristen på generationsmotsättningar. Dagens unga konstnärer kan inte göra något uppror mot den tidigare generationen. Den möjligheten fanns under den postmoderna eran men också under 90-talet med den relationella estetiken och de olika inriktningarna som skapades kring den sociala kritiken. Nu, när vi står här 2010 tycks allting vara färdigt. När man på biennalerna blandar yngre och äldre konstnärer skiljer de sig inte åt på något avgörande sätt. I och för sig beror det på att de skrivs in i samma teman och innehåll som bildar ett järngrepp om samtidskonsten. Davis tycker sig se ett avsteg från detta ”The Big Statement” som han menar, åtminstone på sina håll, har ersatts av det föga teoretiska ”I like it”. Om detta verkligen kommer att få någon betydelse är svårt att säga men jag har svårt att tro det. Konsten får då avsvärja sig sitt samhälleliga medvetande och sitt sociala kontrakt. Det verkar inte sannolikt att det skulle kunna bre ut sig.

Här är en lustig länk som handlar om Buddha utsatt för kommersialisering och därmed kränkning.

Mycket att göra dessa dagar. Nästa lördag kommer jag att framträda på ett seminarium som arrangeras av danska tryckfrihetssällskapet: Humor, satir och yttrandefrihet. I mitt bidrag kommer bland annat att ingå en helt nygjord film inspirerad av min gamle kritiker Guillou.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010 | 2 kommentarer

Del 1053: Kalmarföreläsningen

Föreläsningen i Kalmar på onsdagskvällen blev tredje gången gillt. Det gick att genomföra en föreläsning om den konstnärliga yttrandefriheten. Alldeles okontroversiellt var det inte vilket man inte heller kan förvänta sig. Publikens sammansättning var en helt annan än i Uppsala. En muslimsk kvinna protesterade stillsamt när hon gav sig iväg sägande ”Tänk på oss som älskar Muhammed nästa gång du kränker” eller något i den stilen. Det finns en artikel i Barometern som har publicerat mer material i sin pappersupplaga.

Tidningen Östran var däremot fientligt inställd och gjorde sitt bästa för att insinuera kring konstnär Vilks begränsningar. Artikelförfattaren Bengt Roos var nog inte riktigt inläst när han påstår att ”landshövdingen Sven Lindgren och tillika ordförande i konstmuseet som för två år sedan stoppade Vilks planerade utställning innehållande iranska gaypar med muhammedmasker.”

Han lyckas alltså med att tillskriva mig Soorah Heras video och dessutom påstå att den skulle ingå i den planerade utställningen 2009. Den utställningen skulle för övrigt inte innehålla något som tillkommit efter 2006.

Några i publiken blev visiterade av polisen vilket gav upphov till en diskussion om polisen hade handlat rätt eller om de har uppträtt kränkande.

Idag, torsdag, när jag talade om samtidskonst för gymnasieelever fick jag frågan om det var riktigt att jag hade placerat en hundvalp i en varm bil. Denna historia, som har omskrivits tidigare, lever uppenbarligen sitt eget liv.

Publicerat i Muhammedsaken, om utställningar m m | 17 kommentarer

Del 1052: Mera om kvalitet i konsten

Om konstens kvalitet är det inte lätt att enas. Anders Johansson ger sig i Aftonbladet in i en föga övertygande formuleringsiver i detta ämne:

”Diskmaskiner har hög eller låg kvalitet, konstverk har det inte. När ordet allt oftare tas i bruk i kulturdebatten är det i sig en indikation på hur nyttoorienterad och grund hela konstsynen har blivit. Striden som sådan bekräftar det faktum att kultur har kommit att handla enbart om att tillfredsställa ett borgerligt behov. Som läsare/åskådare/lyssnare/konsument ska man, som det heter, ’få ut något’ av den kultur man konsumerar. Det är här kvalitet växlas in i kvantitet: får man ut mycket är kvaliteten hög, får man ut lite är den låg.

Men om konsten har någon kvalitet så består den i att den saknar kvalitet. Det är i själva verket därför det behövs kulturpolitik, kritiker, sakkunniga, konstnärslöner. Och politiker som håller sig på armlängds avstånd.”

Att konsten handlar om ett borgerligt behov är det ingen tvekan om. De som avgör konstens kvalitet kan utan vidare räknas dit, artikelskribenten lär inte heller komma undan. Att få ut något är naturligtvis en kvalitetsangivelse. Skriver en kritiker att han inte får ut någonting av ett konstverk är det uppenbarligen ett underkännande. Den grundläggande problematiken är enkel. När en bild eller ett objekt får tillägget konst- är det detta ”konst-” som bär på den avgörande kvaliteten. Men eftersom konstvärlden inte kan bestämma sig för vad ”konst-” skall innebära får den intresserade istället studera praxis. Snabbaste vägen är alltså att se vad konstvärlden väljer för något och då vad de väljer mest. Sådana val har visat sig vara start disponerade och följer man upp den kan man utan vidare ge en klar bild av vad som är kvalitet. Det är svårare att bestämma varför man har gjort dessa val eftersom det finns ett antal faktorer att ta hänsyn till.

Jag kom att tänka på detta när jag läste två recensioner av Ida Ekblads utställning på Bonniers Konsthall. Ekblad är verkligen på gång och har fått mycket uppmärksamhet inte minst internationellt. Dock har hon en bit kvar för fullt övertygande bekräftelse, hon står för närvarande på 8755. Bo Madestrand i DN och Sophie Allgårdh i SvD har recenserat. Båda skribenterna är måna om att framhålla att hennes skrotinstallationer är helgjutna och självständiga trots att de är fyllda av välkända referenser. Men riktigt bra är det ändå inte, trots att det är givet att Bonniers Konsthall redan genom att presentera detta har skapat en kvalitetströskel. Allgårdh tycker som sagt att det saknas något och vad detta är kan knappast förvåna någon som följer med i samtidskonsten: Socialkritiken:

”Ida Ekblad har arbetat på ett mer spännande tematiskt sätt i tidigare verk. I papier maché-skulpturer har hon utforskat National Geographics inställning till världens ursprungsbefolkningar. Mot den bakgrunden framstår utställningen på Bonniers som onödigt tandlös och det blir för stark slagsida åt det dekorativa. Det är en typ av konst vi känner igen från en del offentliga miljöer, men det blir aldrig tillräckligt vilt eller problematiserande för att övertyga i en konsthall med spjutspetsambition.”

En välkänd kvalitetsfigur: Det postkoloniala temat. Dess tid som en av de väsentliga kvalitetsnormerna är ännu inte över.

 

Installation av Ida Ekblad

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010 | 13 kommentarer