Om konstens kvalitet är det inte lätt att enas. Anders Johansson ger sig i Aftonbladet in i en föga övertygande formuleringsiver i detta ämne:
”Diskmaskiner har hög eller låg kvalitet, konstverk har det inte. När ordet allt oftare tas i bruk i kulturdebatten är det i sig en indikation på hur nyttoorienterad och grund hela konstsynen har blivit. Striden som sådan bekräftar det faktum att kultur har kommit att handla enbart om att tillfredsställa ett borgerligt behov. Som läsare/åskådare/lyssnare/konsument ska man, som det heter, ’få ut något’ av den kultur man konsumerar. Det är här kvalitet växlas in i kvantitet: får man ut mycket är kvaliteten hög, får man ut lite är den låg.
Men om konsten har någon kvalitet så består den i att den saknar kvalitet. Det är i själva verket därför det behövs kulturpolitik, kritiker, sakkunniga, konstnärslöner. Och politiker som håller sig på armlängds avstånd.”
Att konsten handlar om ett borgerligt behov är det ingen tvekan om. De som avgör konstens kvalitet kan utan vidare räknas dit, artikelskribenten lär inte heller komma undan. Att få ut något är naturligtvis en kvalitetsangivelse. Skriver en kritiker att han inte får ut någonting av ett konstverk är det uppenbarligen ett underkännande. Den grundläggande problematiken är enkel. När en bild eller ett objekt får tillägget konst- är det detta ”konst-” som bär på den avgörande kvaliteten. Men eftersom konstvärlden inte kan bestämma sig för vad ”konst-” skall innebära får den intresserade istället studera praxis. Snabbaste vägen är alltså att se vad konstvärlden väljer för något och då vad de väljer mest. Sådana val har visat sig vara start disponerade och följer man upp den kan man utan vidare ge en klar bild av vad som är kvalitet. Det är svårare att bestämma varför man har gjort dessa val eftersom det finns ett antal faktorer att ta hänsyn till.
Jag kom att tänka på detta när jag läste två recensioner av Ida Ekblads utställning på Bonniers Konsthall. Ekblad är verkligen på gång och har fått mycket uppmärksamhet inte minst internationellt. Dock har hon en bit kvar för fullt övertygande bekräftelse, hon står för närvarande på 8755. Bo Madestrand i DN och Sophie Allgårdh i SvD har recenserat. Båda skribenterna är måna om att framhålla att hennes skrotinstallationer är helgjutna och självständiga trots att de är fyllda av välkända referenser. Men riktigt bra är det ändå inte, trots att det är givet att Bonniers Konsthall redan genom att presentera detta har skapat en kvalitetströskel. Allgårdh tycker som sagt att det saknas något och vad detta är kan knappast förvåna någon som följer med i samtidskonsten: Socialkritiken:
”Ida Ekblad har arbetat på ett mer spännande tematiskt sätt i tidigare verk. I papier maché-skulpturer har hon utforskat National Geographics inställning till världens ursprungsbefolkningar. Mot den bakgrunden framstår utställningen på Bonniers som onödigt tandlös och det blir för stark slagsida åt det dekorativa. Det är en typ av konst vi känner igen från en del offentliga miljöer, men det blir aldrig tillräckligt vilt eller problematiserande för att övertyga i en konsthall med spjutspetsambition.”
En välkänd kvalitetsfigur: Det postkoloniala temat. Dess tid som en av de väsentliga kvalitetsnormerna är ännu inte över.
Installation av Ida Ekblad
Artikel av Per Bauhn
http://www.barometern.se/ledare/kolumnister/lars-vilks-och-konstvarldens-sjalvcensur(2085195).gm
Visst är det härligt att konstvärlden brottas med ungefär samma problem som den övriga världen. Men också lite betänkligt kanske?
Många går ned sig om livet känns meningslöst eller om en motgång känns övermäktig.
Den franska fotografen/konstnären Sophie Calle gör istället konceptuella konstverk av sin ångest och sina negativa upplevelser. Män som hon varit tillsammans med har lämnat henne, istället för att gräva ned sig tar hon tag i situationen och gör spännande kreativa verk med utgångspunkt i exempelvis ett avskedsbrev.
Sophie Calle flyr inte situationen, hon transformerar om den till något upplyftande meningsfullt istället. Förutom att konst kan roa och oroa har den alltså också förmåga att vända negativ energi till nyskapade mervärden.
Livet blir en film, men det omvända gäller också för Calle. Hon höll ihop med en kille, också det här förhållandet var dåligt. De åkte till USA och gjorde en film om sin roadtrip, filmprojektet blev deras förhållande och liv.
När Calle blev stämd vid ett tillfälle, mottog hon beskedet glatt och berättade att hon skulle göra en konstfilm av rättsprocessen, då lades den ned.
(Kolla in nästan alltid lika intressanta Kobra på SVT Play, Kobra sommar, avsnitt 3)
Jag läste artikeln i Barometern det bästa som skrivits om denna sak på länge. Jag har försök få in ett inlägg i flera tidningar på deras sidor för tyckande läsare. Än har ingen tryckt vad jag skrivit, Varför kan jag undra? Jag är kritisk och det gäller konstvärlden och hur man tar sig fram i den och det gillas inte av ”makten”
Pingback: Kunstavisen » Blog Archive » Kvalitet i kunsten
För mig som inte vet mycket om vad bra konst är utan
får utgå från mina egna spontana känslor inför ett verk,
så känns Ida Ekblads målningar som ett stereotypt
kopiat av Hybbles nedsända bilder av Galaxer och
Nebulosor o dyl.
Att momentumet sedan har piggats upp med lite kvarglömt
städmaterial, ger det dock inte mer att bita i.
Ursäkta åsikten.
MOHAMED, MUHAMOUD ELLER MEHMET! VALET ÄR DITT!
Kärt barn har många namn.
Sossarna har Abdikani Mohamed på sin lista till Landstingsfullmäktige i Stockholm
De nya sossarna, dvs gamla moderaterna, har Mohamoud M. Enow på sin Riksdagslista
Det civilisationsfientliga Miljöpartiet har den turkiska varianten Mehmet Kaplan som kandidat till Sveriges första sultan
Dessa är bara några av alla muhammedanonister som redan infiltrerat det politiska systemet i Sverige och fler är på väg.
RÖSTA PÅ EN MUHAMMEDANFRI LISTA
RÖSTA PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA
Alla konstnärer är medvetna om att kvaliteten oavsett story har sin utgångspunkt i hur denne till form och innehåll jobbar med det tvådimensionella eller rumsliga materialet.
Detta gäller i sammanhanget, allt från de klassiska konsterna till samtidskonstens videoinstallationer över fotografiet och filmen, som en medveten konstnärlig handling.
Ida Ekblads installation ger, som jag ser det, ett konstnärligt moget, stabilt och självsäkert uttryck, leksamt publikfriande i målningarnas dominerande blå och vita partier och djärvt kitschigt och fritt åt det dekorativa hållet i betonggjutningarna.
Mycket zen, meditativt, återhållsamt, vilsamt och städat…snyggt gjort av Ida som dock ser lite trött ut.
Mohammad. Först måste det sägas att alla konstnärer anser inte att estetiken är utgångspunkten. Konceptkonsten på 60-talet visade många exempel på att man ville visa att konst var möjligt utan något estetiskt intresse. Den estetiska medvetenheten är därmed varken nödvändig eller tillräcklig för att skapa konst. Däremot är det vanligt. Ett problem är att varje designer eller dekoratör har sammma inriktning. I konsten har estetiken aldrig varit ett direkt självändamål utan fungerat genom att överskrida de befintliga estetiska ramarna, något som kunna skilja konsten från design/dekoration. När det inte längre finns sådana möjligheter har konsten istället kommit att handla om det sociala och politiska, ett innehåll som både i sig själv och som inpackat samsas med estetiken som ändå är en underordnad faktor.
Ekblad kan alltså inte på allvar klara sig genom den sortens skrivningar som du förordar. Det luktar modernism lång väg. Därför får hennes verk beskrivas på annat sätt. Det finns en hel del recensioner som visar hur detta går till.
Det på bilden är precis det som gör att jag är ganska ointresserad av konst. Jag hade inte gjort det bättre själv i de format och tekniker som hon gjort men det är ändå ett hoprafs som tusentals personer skulle klarat. Kort sagt för dålig verkshöjd.
Jag har många tavlor här hemma.
Några ärvda, vackra.
Några nya, av mig själv införskaffade. För övrigt vackra de med.
Men de är olika sorters tavlor. Och representerar för mig i mitt liv, helt olika saker. Ja, jag skulle t o m kunna säga att de kommer från helt olika världar.
Ja, så det nog…
Chaan: Verkshöjd har inget att göra med hur svårt konstverket är att tillverka, utan om det skiljer sig från något som redan är gjort och har verkshöjd i sig självt.
Ska se Idas uställning på Bonniers idag. Kul att hitta lite kommentarer om den.
Pingback: Ida Ekblad på Bonnierskonsthall « Börjes konstblogg