Del 1057: Konsten att bli utslängd från en biennal

Postat den 2010 7 september av Lars Vilks

Jag kan inte låta bli att fängslas av den enkla provokation som costaricanen Guillermo Vargas ”Habacuc” fick till på den ärorika biennalen i spanska Pontevedra (avslutas 12 sep) . ”Ärorik” emedan det är den 31:a upplagan. För övrigt lär den vara okänd men icke desto mindre har den anpassat sig till biennalsystemet och curatortexten är magnifik åtminstone till sin längd. Orkar någon läsa den finns den här. Några välkända konstnärer finns med som Tania Bruguera och Regina Galindo, dessutom en svensk, Carlos Capelán.

Allt var sålunda ansatt och putsat för visuellt utbyte mellan Europa och Latinamerika när Habacuc visade sig under öppningsceremonin. Jag har skrivit om honom 2008 när hans projekt (2007) med en i ett galleri i Nicaragua bunden hund väckte genljud över hela världen och även i Sverige. Ett rykte att han cyniskt låtit hunden svälta ihjäl spreds snabbt. Djurvännernas plötsliga intresse för en av de otaliga lösgående byrackorna i Mellanamerika stod inte att ta miste på. Att man inte brydde sig om alla andra hundar var den dubbelmoral som något sticker i ögonen. Emellertid verkar det sannolikt att hunden inte alls svalt ihjäl och endast var bunden i galleriet under några timmar per dag. I övrigt sköttes den väl. I varje fall finns ett rimligt tillförlitligt dokument om den saken. För den som är intresserad kan man läsa en officiell deklaration på spanska om man på sidan söker på t ex ”Vargas”.

Nå, det är historia. Habacuc var inbjuden att visa några videor. En strängt politiskt orienterad konstnär som i detta sammanhang skulle visa sig vara felklädd. Han dök nämligen upp iförd en t-shirt med texten ”camisETA”. Ordet betyder t-shirt men som man lätt kan räkna ut skapas andra associationer. Resultatet blev att Habacuc omedelbart kastade ut ur biennalen, struken från listan.

 

Dock finns den vackra officiella filmen med invigningen. Filmen är en typisk biennalintro och allt är tjusigt och välmenande. Mycket kostymer och kultur. Efter cirka en minut kan man inte undgå att till vänster bakom talaren i talarstolen se konstnären visa sig med slående övertydlighet. ”Allt hänger samman med kontexten”, kommenterade konstnären.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 5 kommentarer

Del 1056: Att brinna i dubbel bemärkelse

Postat den 2010 6 september av Lars Vilks

De eldfängda bröderna har idag genomfört första dagen av sitt överklagande av tingsrättens dom i hovrätten. Några nya förhör görs inte utan videoinspelningarna från tingsrätten är det material som hovrätten får granska. Trots allt skulle det förvåna mig om bröderna vinner någon framgång. De måste vara medvetna om vilken skepparhistoria som de drar till med och endast föraktet för svenskt rättsväsende torde kunna få dem att hoppas på strafflättnad.

Lögnstrategin som de använder är mycket enkel: Säg så lite som möjligt. Svagheten är att det blir alltför lite kvar och alltför många ”minns inte”. Gossarna är exempel på vart religiös fanatism kan leda.

 

Här är en av mina teckningar av den yngre brodern: ”Burning Man”

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 9 kommentarer

Del 1055: Hur vi hamnade i detta

Postat den 2010 5 september av Lars Vilks

Slutet av 1960-talet och inledningen av 1970-talet var vänsterns inflytande starkt. Men majrevolten 1968 i Paris slutade med en konservativ valseger och hela den uppflammande rörelsen blev istället marxismens nederlag. Efter några år inleddes på allvar den postmoderna epoken av Jean-François Lyotard med La condition postmoderne som kom ut 1979. Lyotard hade vid den tiden blivit en framträdande marxistkritiker och han fick stor framgång med att avvisa modernismens ”stora berättelser”. En av dessa var marxismen. Den hade betraktats som en analysmodell men reducerades till en löst sammanhållen fantasi. Däremot var kapitalismen ingen stor berättelse utan en realitet.

Marxismen hamnade alltså i trångmål eftersom den skulle finna en väg att fortsätta sitt motstånd. Den väg som stakades ut, inte minst genom Fredrik Jameson som föreläste på Whitney 1982, kom att handla om nödvändigheten av att, utan att moralisera, fortsätta granskningen och analysen av det postmoderna konsumtionssamhället. En liknande attityd intog redaktionen bakom tidskriften October. Men därmed hade marxismen, åtminstone tills vidare, reducerats till att dämpa kapitalismens verkningar och ägna sig åt att förespråka en rättvis fördelningspolitik. Den liberala och delvis också den konservativa sidan hade en liknande inriktning.

Ingen utopi i sikte framåt, däremot kunde historien granskas och i görligaste mån revideras. Upplysningssamhället kunde kritiseras genom Cultural Studies, alltså det postkoloniala projekt som fick stort genomslag. Emellertid blev det inte kontroversiellt, det västerländska samhället erkände generellt sin skuld och alltsedan dess har ursäkter för kolonialhistorien hört till de dagliga företeelserna. De icke-västerländska kulturerna kunde också betraktas som alternativ till kapitalismen eller åtminstone som exempel på dess mörka sidor. Vänstersidan, som strängt taget inte har mycket att välja på, kom att långtgående försvara även förlegade synpunkter på samhälle och religion.

Vänsterns revolutionära inriktning har alltså reducerats till ett krav på rättvisare fördelning. Frågan om vem och när en sådan nota skall betalas står kvar obesvarad. För kapitalismen måste generera det nödvändiga kapitalet. Världens miljöproblem uppenbarade sig som en möjlig utväg men även här blandade sig kapitalet i leken. Företagen fann att det kunde göras goda affärer av miljöpolitik.

Eftersom västvärlden har blivit beslagen med så många felskär är det förståeligt att dess representanter tar det säkra för det osäkra och förvissar sig om att allting måste gå korrekt till i alla avseenden. Den politiska korrektheten är en ledstjärna för en tid när ingen vet vad som kan göras för att skapa större förändringar. Och konsten följer samma väg, radikal medvindskritik av historien och ett tandlöst fördömande av kapitalismen.

Lyotard avslutade sin sejour genom att sikta på det sublima projektet att rädda världen undan solens förbränning av jorden om ca 4 miljarder år. Han valde att försvara kapitalismens övertag genom att hävda att den var den bästa möjligheten att förbereda evakueringen.

 

Claire Fontaine (682), Please, 2008

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2010 | 5 kommentarer