När det blir tillräckligt hett börjar det brinna. Så kan man säga om pastor Jones och hans Koranbränning. En liten och extrem församling får medieutrymme. För det är vad det handlar om. Skall något få symbolvärde och uppfattas som representativt vill det till att medierna eldar på. Att elda upp en Koran är annars ingen stor sak. I en artikel i New York Times, som handlar om mediernas roll, nämns bränningar som inte lett till några som helst reaktioner.
I fallet med pastor Jones hjälper det inte att presidenter och ministrar å det kraftigaste tar avstånd, religiösa fanatiker är helt okänsliga för nyanser och kontexter. Att medierna dras till det här beror naturligtvis på att de anar att det blir bråk, upplopp och dödsfall. En stor nyhet är på väg och genom att inse detta hjälper man fram resultatet.
Samtidigt levereras en mera allmän symbolbild som landar i den vanliga diskussionen om kampen mellan kulturerna och om islamofobin. Där vädras det också morgonluft. Ordförande för Sveriges Unga Muslimer framträdde i morgonteve och uttalar sig mycket abstrakt men landar i att det skall ”öppnas upp för en respektfull diskussion”. Det låter vackert men det lär inte finnas så mycket att välja på. Att införa en blasfemiparagraf kan man svårligen tänka sig, men det går att komma en bra bit på vägen genom att kräva självcensur.
I Per Bauhns och Dils Demirbag-Stens nyutkomna bok Till frihetens försvar diskuteras ingående det sekulära samhällets krav gentemot nyreligiösa anspråk. Alldeles särskilt avisas den normativa multikulturalismen. Alltså att religiösa hänsyn av kulturella skäl skall få en särställning om de är minoriteter och inte västerländska. Likheten inför lagen har i dessa fall upphört. Vidare uppmärksammas det effektiva medlet med ”strukturell rasism” där den statlige utredaren Masoud Kamali utan vidare antar att rasism genomsyrar hela det svenska samhället. Den som protesterar mot detta blir omedelbart exempel på förekomsten av strukturell rasism.
Skriften avvisas förstås i Aftonbladet medan den får ett något positivare mottagande i Expressen. Politiskt sett är idén om det multikulturella samhället fastlåst i sedan länge hårdnackade föreställningar.
Å ena sidan har vi alltså ”reta inte upp dem, de slår ihjäl folk” och å den andra ”vi måste försvara yttrandefriheten” och å den tredje ”visa respekt och (miss)bruka inte yttrandefriheten”.
Jag kan i varje fall finna tillräckliga motiv för att publicera en ny rondellhund. En publicering på en blogg skapar inte något symbolvärde. Men mitt huvudsakliga motiv är att bemöta mina kritiker som ständigt klagade på att 2007 års rondellhund var så uselt tecknad. Jag hoppas nu på att få upprättelse. En rätt ritad rondellhund torde, om jag förstår saken rätt, skänka upprättelse åt den utskällde tecknaren. Duger den här?


