Del 1060: Eldfängt

Postat den 2010 10 september av Lars Vilks

När det blir tillräckligt hett börjar det brinna. Så kan man säga om pastor Jones och hans Koranbränning. En liten och extrem församling får medieutrymme. För det är vad det handlar om. Skall något få symbolvärde och uppfattas som representativt vill det till att medierna eldar på. Att elda upp en Koran är annars ingen stor sak. I en artikel i New York Times, som handlar om mediernas roll, nämns bränningar som inte lett till några som helst reaktioner.

I fallet med pastor Jones hjälper det inte att presidenter och ministrar å det kraftigaste tar avstånd, religiösa fanatiker är helt okänsliga för nyanser och kontexter. Att medierna dras till det här beror naturligtvis på att de anar att det blir bråk, upplopp och dödsfall. En stor nyhet är på väg och genom att inse detta hjälper man fram resultatet.

Samtidigt levereras en mera allmän symbolbild som landar i den vanliga diskussionen om kampen mellan kulturerna och om islamofobin. Där vädras det också morgonluft. Ordförande för Sveriges Unga Muslimer framträdde i morgonteve och uttalar sig mycket abstrakt men landar i att det skall ”öppnas upp för en respektfull diskussion”. Det låter vackert men det lär inte finnas så mycket att välja på. Att införa en blasfemiparagraf kan man svårligen tänka sig, men det går att komma en bra bit på vägen genom att kräva självcensur.

I Per Bauhns och Dils Demirbag-Stens nyutkomna bok Till frihetens försvar diskuteras ingående det sekulära samhällets krav gentemot nyreligiösa anspråk. Alldeles särskilt avisas den normativa multikulturalismen. Alltså att religiösa hänsyn av kulturella skäl skall få en särställning om de är minoriteter och inte västerländska. Likheten inför lagen har i dessa fall upphört. Vidare uppmärksammas det effektiva medlet med ”strukturell rasism” där den statlige utredaren Masoud Kamali utan vidare antar att rasism genomsyrar hela det svenska samhället. Den som protesterar mot detta blir omedelbart exempel på förekomsten av strukturell rasism.

Skriften avvisas förstås i Aftonbladet medan den får ett något positivare mottagande i Expressen. Politiskt sett är idén om det multikulturella samhället fastlåst i sedan länge hårdnackade föreställningar.

Å ena sidan har vi alltså ”reta inte upp dem, de slår ihjäl folk” och å den andra ”vi måste försvara yttrandefriheten” och å den tredje ”visa respekt och (miss)bruka inte yttrandefriheten”.

Jag kan i varje fall finna tillräckliga motiv för att publicera en ny rondellhund. En publicering på en blogg skapar inte något symbolvärde. Men mitt huvudsakliga motiv är att bemöta mina kritiker som ständigt klagade på att 2007 års rondellhund var så uselt tecknad. Jag hoppas nu på att få upprättelse. En rätt ritad rondellhund torde, om jag förstår saken rätt, skänka upprättelse åt den utskällde tecknaren. Duger den här?

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 25 kommentarer

Del 1059: Dammsugen bil och sugande dam

Postat den 2010 9 september av Lars Vilks

I dagens avslutande sejour i hovrätten manade försvarsadvokaten till förståelse för brödernas handling. Vilks var medveten om vilken provokation han gjorde. Ett sådant uttalande är helt i sin ordning eftersom advokaternas uppgift är att lägga fram saken ur klientens synpunkt. Frågan är om hovrätten har någon förståelse för detta argument.

En annan sak som jag kom att tänka på är mysteriet med brödernas bil (som de lånar av sin far). Polisens tekniker fann inga spår i den. Det borde ha varit de enligt broderns berättelse när han blev körd hem av den aldrig återfunna ”Mohammed” efter den olyckliga grillnatten i Borstahusen. Den äldre brodern har naturligtvis dammsugit bilen för att ta bort alla spår men innan man hade konstruerat Muhammedhistorien. Vid första förhöret uppgav brodern att han fått besök av sin storebror dagen efter, en historia som sedan ändrades till att det var Muhammed.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om. Istället funderar jag på kraftfulla provokationer som ändå inte väcker så stort väsen. Jag tänker på Ann Liv Young, performancekonstnären som väckt betydlig uppmärksamhet och som i Artforums septembernummer har fått en stor och positiv artikel av redaktören David Velasco.

Alldeles särskild uppmärksamhet har tillkommit Young genom händelserna som utspelades i februari på MOMA PS1. När det blev Youngs tur (med hennes alter ego Sherry) ändrade hon sitt program och riktade en hånfull kritik av hennes närmaste föregående kollega, Georgia Sagri. I detta moment ingick också att hon kastade kläderna och masturberade framför Sagri. En sådan scen är ytterst vanlig i Youngs program. Lika vanligt som att hon pinkar en hel del, även på publiken. Sagri blev naturligtvis sur men Young kunde förstärka sitt rykte om att göra ”starka föreställningar”. Hon mottas nu i Norge som ”geniförklarad” och hon har också varit i Sverige, t o m två gånger, på Inkonst i Malmö. På MOMA PS1 blev det för mycket för arrangören som bröt strömmen och överlämnade scenen åt ett kaotiskt mörker. Allt kan ses på Ann Liv Youngs Facebooksida.

Under sina föreställningar pressas publiken obarmhärtigt. Sitter man långt fram kan man råka ut för att bli pinkad på. Young säger att hon sedan graviditeten har svårt att hålla sig men att det ingår i programmet. Den som blir påpinkad har att ta ställning till om det var kränkande eller berikande. En svensk röst som söker sig fram till ett svar i denna intrikata fråga finns här. Även hantering och handel med fekalier ingår vilket man kan få en inblick i här. Sex förekommer rikligt under direkta omständigheter.

Hur bra är det då? Tja, konstvärlden avvaktar även om Velasco gav ett stort erkännande. De svenska framträdandena har inte väckt någon stor uppmärksamhet vare sig innanför eller utanför konstvärlden. Intressant är i varje fall att frigjordheten i tämligen extrema former och, det skall man erkänna, professionellt och välgjort. Inte för inte är hon utbildad dansare och kan konsten att instruera sina assistenter. Några av hennes huvudnummer är radikala omgestaltningar av välkända berättelser som Askungen och Snövit. Feministiskt korrekt är det dessutom även om Young inte vill kalla sig för feminist. En sådan beteckning skulle verka föråldrad. Det handlar om nakenhet och utlevelse på helt kvinnliga villkor.

Så här långt saknas det dock en övertygande diskurs. Frågan är om det kommer någon, innan dess kan hon titta långt efter att bli inbjuden till någon biennal. Det kan bli med Young som med Annie Sprinkle, en karriär i periferin.

Hur som helst är det inte så lätt som man kan tro att provocera en publik som vill ha något sensationellt – av rätt sort.

 

Ann Liv Young på scen

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 11 kommentarer

Del 1058: Nazisterna kommer

Postat den 2010 8 september av Lars Vilks

Hätsk och hotande apokalyptisk är stundom vänsterjargongen. Antagligen driver närheten till valet upp temperaturen men strukturen är ändå ungefär densamma. En position som fångar in en kategori som faller under Guillou & gelikar. Igår fick jag på facebook en utmärkt sammanfattning av den bländande konsensus som är så lätt igenkännbar. Huruvida skribenten är en eller flera eller pseudonym är svårt att avgöra.

”När det gäller den lilla grupp muslimer i Sverige har de provocerats av Lars Vilks medvetna provokation som han ’gjort i bildkonstens intresse’.

Ja, just det. Resultatet blir att de 0.1% av muslimerna som är galna (0.1% av alla folk är mer eller mindre galna) börjar hota Vilks, som blir en ’oskyldig’, ’martyr’, och förr eller senare blir han mördad, och då är pogromen igång.  Det som då händer är en reaktion på den främlingsrädsla som drivits fram av inte bara Vilks, utan alla som deltar i detta sjuka beteende, att märka ’främlingar’ som ’farliga’.

Den rädslan talar jag om.  Nazisterna bara bidar sin tid.”

Liksom Guillou laborerar skribenten med 0,1 %. Guillou utgick från en kategori på 500 000 medan facebookskribenten nöjer sig med att tala om ”den lilla grupp muslimer”. En vanlig siffra är 300 000 och även om jag tror att siffran är ren fantasi för den med sig att jag har att se upp med 300 lösgående mördare som vill göra processen kort med mig. Skribenten menar dessutom att saken redan är avgjord och jag kommer att bli vederbörligen likviderad. Denna händelse bekymrar honom föga eftersom följden, att en fruktansvärd pogrom kommer igång, helt i linje med de nazistiska excesserna, blir långt värre. Och slutsatsen är, så uppenbart, att Vilks och hans anhängare har sig själv att skylla.

Givetvis är det en överhettad valhjärna som tror sig göra Partiet en tjänst genom att skrämma facebookläsare och få dem att ändra politisk uppfattning.

Trots allt är det goda nyheter. Med sådana motståndare är det svårt att hamna i underläge.

 

En av de presumtiva 300: Min teckning av storebror brandman. Rättegången fortsätter i morgon i Malmö.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 30 kommentarer