Del 1063: Ali Hackspett och Trondheim

Jaha, här var det hackat och klart igen. Under min färd till Trondheim dök han upp igen, Uppsalahackaren, eller för att ge honom ett passande namn, Ali Hackspett, dök upp igen efter en längre tid av passivitet. Tills vidare är det antagligen så att sidan kommer att åka lite upp och ner. I varje fall kan man konstatera att Ali Hackspett har ett genuint intresse av mina bloggfunderingar och fortsätter sin uppvaktning. Jag är inte beroende av honom men han är beroende av mig. Herr Hackspett inledde sitt projekt omedelbart efter kalabaliken i Uppsala.

Facebook förfogar jag tills vidare inte över. Det verkar hänga samman eftersom inaktiveringen skedde samtidigt som hackningen. Det enda jag har uppnått med den saken är att Facebookteamet har meddelat att de skall se på saken.

I Trondheim blev det ett seminarium, välbesökt, som handlade om samtidskonst, kvalitet och karriär. Som seminariepartner hade Jean Matthee (lärare på konsthögskolan i Trondheim) som ursprungligen kommer från Sydafrika. Hon är utbildad på Slade och Royal College och doktorerade 1994. Hennes utgångspunkt om konsten baseras på Lacan och ”desire”. Matthees insikt i teori är imponerande. En av hennes grundteser är att konstens drivkraft är konstnärens begär och att detta begär skapar kvalitet och skillnad.

Min moteld var att även tennisspelaren drivs av begär men att konstteoretikerna visar obetydligt intresse för begäret utanför konsten. Men jag förstår att man kan tänka i banorna att ett speciellt och starkt begär kan skapa kvalitet. Idealistiskt betraktat skulle en sådan teori sikta på att den konst som står sig är den som hämtar sin styrka från ett särdeles djupt och genuint begär. Dock blir det svårt att visa att så är fallet eftersom konstvärlden kommer att stå i vägen. Konsten som blir kvar i konsthistorien bygger säkert på begär men hur skulle det vara möjligt att specificera detta? Och dessutom har konstvärlden alltid rätt: Det som konstvärlden betraktar som kvalitet är kvalitet. Om någon enskild menar sig veta bättre hamnar vi bara i hybris.

Vi kom emellertid bra överens, Jean Matthee och jag. Hon har alltid varit underground och hållit en låg profil. Men hon är välkänd i Londons konstkretsar och den kombinationen är förutsättningen för att kunna fungera som underground. Hon är inte förtjust i YBA/Sensations artists som dominerade Londonscenen under 90-talet. En av hennes idéer är att hon vill lära sig konstens språk, inte minst dess teori, för att sedan ta sig förbi detta. Kanske kommer hon efter hand något upp från sin underground. Hon arbetar med text, installationer och inte minst film. En liten glimt från en av hennes utställningar finns här. Det självbiografiska inslaget är en del av hennes utställning 2011-12 i São Paulo

En förhoppning att Ali Hackspett läser bloggen innan han hackar igång. Ett gryende konstintresse kan kanske väckas. Han kan t ex fundera på det begär som driver honom.

 

Välfylld seminariesal

 

Jean Matthee föreläser

Publicerat i Föreläsningar, konstteori, Muhammedsaken | 10 kommentarer

Del 1062: Samtidskonst i Trondheim

På torsdag skall jag delta i ett seminarium som arrangeras av ArtScenTrondheim. Det blir naturligtvis i norska Trondheim och jag har bjudits in av konstnären och redaktionsledaren Per Kristian Nygård.

Seminariet kommer att handla om samtidskonst och det som jag kommer att inrikta mig på är att ge en bild av fenomenet International Contemporary Art, det som jag brukar benämna DIS (den internationella samtidskonsten). Emellertid är det ett omtvistat begrepp och min uppfattning att det är relativt lätt att beskriva och bestämma är inte på något sätt självklar.

Professorn, och tidigare medlemmen i konceptgruppen Art & Language, Terry Smith kom ut med en bok What is Contemporary Art? 2009. Så här kan man sammanfatta Smiths uppfattning:

Det är 1) konst som har producerat sedan 1980-talet, 2) globaliserad, 3) skiljer sig från modern och postmodern konst, och är 4) sammansatt med detaljerad kunskap om konsthistoriens plats i historien och i aktuella händelser. Samtidskonstens trender kan lokaliseras: ”Remodernism”, ”Retro-sensationalism” och ”Spectacularism” återfinns i de stora museerna, framträdande kommersiella gallerier, auktionshusen och spektakulära samlingar. Postkolonial konst karakteriserar biennalerna medan den utbredda ”contemporaneity” kan återfinnas i alternativa utrymmen, oberoende publiceringar och andra gör-det-själv platser.

Smith tänker sig tydligen en konst som inte är postmodern men som finns redan under den tiden. Postmodernismen menar han är övergångsfasen från modernism till samtidskonst. Här blir det svårt att hålla saker i sär.  Vad Smith gör är att komma med ett förslag som han lägger fram för konstvärlden – som troligen inte kommer att gå med på det. Mitt eget förslag är en långt enklare modell. Vad som intresserar mig är främst att få tag på vad som gäller just nu och hur denna just-nu hållning ser ut i ett historiskt perspektiv. En viktig poäng är att låta konstvärlden själv beskriva vad som är samtidskonst.

Har konstvärlden någon institution som fångar upp och skapar DIS? Tämligen självklart handlar detta om biennalsystemet, kompletterat av andra utställningar som har liknande ambitioner. Biennalsystemet är omfattande, globalt och konstnärer, curatorer, kritiker och andra agenter cirkulerar i detta samtidigt som det tillkommer nya. Om man ser hur biennalerna är sammansatta och hur de formuleras kan man utan större ansträngning finna en hög grad av konsensus. Biennalerna relaterar sig till varandra och det är en naturlig ambition för varje biennal att lägga till något eller åtminstone ändra på vinklingarna. Att engagemanget i biennalerna centreras kring social kritik är sedan länge välkänt. Varje försök att dra sig ur detta spektrum genom att lägga tyngdpunkten i en annan riktning har misslyckats.

Men det verkligt intressanta är att det material som väljs ut, sådant som de flitiga curatorerna letar fram ur varje möjligt skrymsle, definieras genom de textmanglingar och bestämningar som curatorer, kritiker och otaliga seminarier och diskussioner åstadkommer. I detta moment skapas samtidskonsten och görs överblickbar. En hög grad av konsensus blir resultatet.

Studerar man dagens situation och sedan följer den bakåt i tiden hamnar man i det tidiga 1990-talet när konsten fick sin bestämda politiska inriktning. Den har genomgått ett antal olika positioner men utan några skarpa brott.

Skall man lyckas som samtidskonstnär är det en stor fördel att lära sig hur det här systemet är uppbyggt och vilka önskningar man kan uppfylla.

Detta är utgångspunkten för mitt deltagande i Trondheimseminariet.

 

Terry Smiths bok från 2009

Publicerat i Föreläsningar, konstteori, Tillståndet i konsten 2010 | 13 kommentarer

Del 1061: En dag i ett utdömt land

Igår var jag i Köpenhamn för att delta i danska tryckfrihetssällskapets seminarium om humor, satir och censur. Jag hade där världspremiär på min senaste film: ”Fängelse i Danmark eller Jan Guillous sexuella fantasi”. Efter det att filmen har fått Norgepremiär den 23 september kommer den att läggas ut till alla intresserade.

Bland deltagarna fanns den mycket underhållande och kontroversiella stå upp-komikern Shabana Rehman (som den minnesgode blogg läsaren kan erinra sig skrev hon om mig i Aftenposten i somras). Ett av Shabanas mest kända och fyndiga nummer, som hon berättade om, är hennes spontana lyftning av Mullah Kreka. Mullah Kreka är en suspekt herre som har slagit sig ner i Norge. Han har tidigare varit ledare för en islamistisk terroristgrupp i Kurdistan. En skojig parodi om denne herre kan ses här:

 

Nå, Mullah Kreka är 2004 på nattklubb i Oslo för att lansera sin då nyutkomna bok. Shabana Rehman som finns i publiken går upp på scenen för att jaga bort den skräck som den skäggprydde oundvikligen sprider omkring sig. Till allas överraskning lyfter hon Kreka. Den skäggprydde herren var inte alls förtjust och börjar tala på norska. Med stor bestämdhet hävdade han att sådant inte får förekomma och fruktar att en imam kan få se en bild av detta. Uppföljningen är läsvärd:

”Hans advokat, Brynjar Meling, snakket med sin klient etter hendelsen i går kveld. Meling sier han er rystet over manglen på respekt fra Reman.
– Krekar opplever det som svært sårende og krenkende å bli utsatt for dette. Shabana mangler grunnleggende respekt for andre nordmenn. Om det finnes sekulære nordmenn som synes det er greit å bli tatt på rumpa, har alle krav på respekt for sin intimsfære, enten de er muslimer eller kristne, sier Meling.
Stand-up komikeren Rehman, som selv foretrekker tittelen lift-up komiker, motsetter seg på det sterkeste at hun skal ha vært nær mullahens rumpeballer.”

Kreka anmälde Shabana för sexuellt trakasseri men vann inget gehör hos berörd myndighet.

 

 

Shabana Rehman lyfter Mullah Kreka

En annan av deltagarna var Gregorius Nekschot, karikatyrtecknare som numera, på grund av dödshot, uppträder anonymt och maskerad. Hans teckningar innehåller islamkritik och föranledde ett massivt polisingripande och arrestering 2008. Han inväntar rättegång.

 

Maskerad Nekschot visar en av de bilder som anklagats för att vara rasistisk. Monument över skattebetalaren som bär upp kostnaden för invandringspolitiken.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m | 16 kommentarer