Sålunda var jag några dagar i Norge och talade då om konst och yttrandefrihet. En sammanfattning finns här. Jag har haft en del att ta hand om. I går öppnade utställningen från Helsingborgs museums samlingar på Dunkers Kulturhus. Min uppgift har varit att skriva texter och dessutom att medverka i det lite speciella invigningstalet (mer om detta senare). Idag samtalade Bengt Adlers (som är curator för utställningen) och jag kring utställning tillsammans med en talrik publik. Se där orsaken till att skrivandet har kommit på efterkälken.
Intresset i Norge för det svenska valet och den åtföljande paniken är stort. Det saknas naturligtvis inte skadeglädje över svenskarnas försök att befria sig från stämpeln att vara en främlingsfientlig och populistisk nation, en kritik som svenskarna tidigare kunnat leverera mot sina grannländer. Och någon moteld har den svenska renhetsivern inte lyckats med. Skall man t ex kalla SD för främlingsfientligt borde man specificera vilka länder det handlar om. Att det finns gott om invandrare i SD leden är välkänt men det är invandrare med fel inställning. Å andra sidan skulle en specifikation bli rasistisk…
Inte heller har det oöverblickbara antalet debattörer och kulturpersonligheter lyckats med några nedsablingar. Förmodligen beror detta på att affekten tycks vara tillstädes i skribenternas sinnelag och när detta kombineras med en vilja att så snabbt som möjligt köra över den obehaglige uppdykaren blir det inget övertygande resultat. Min erfarenhet är att när man skall ta itu med sådana angrepp skall man i första hand tänka estetiskt och kompositoriskt. Men det tycks inte gå den här gången enär artikelförfattarna till varje pris vill lufta sin egen renhet och visa sin avsky.
För konstens del har Jessica Kempe tagit sig an de för konsten fruktansvärda konsekvensernas av SD:s kulturpolitik: ”tundran kommer”. Vi vet redan att några större ändringar inte är aktuella eller ens möjliga. Inte ens från de etablerade partierna kommer det några realistiska försök, projektet ”verklighetens folk” har t ex inte kommit någonstans trots avsevärd hjälp från upphetsade konstkritiker. Under decennier har samma oro luftats i Norge angående det betydligt större och väletablerade Fremskrittspartiet. Men det skall mycket till för att rubba konsten.
För några dagar sedan kommenterade Hanne Kjöller i DN domen mot mordbrännarna. Hon kostar på sig raden raden ”i Sverige finns unga muslimska män som utifrån en enkel rondellhund är beredda att döda”. Bland kommentarerna dyker det, som man kan förvänta sig, invändningar mot ett så främlingsfientligt uttalande:
”Jag blir innerligt illa berörd av raden ’i Sverige finns unga muslimska män som utifrån en enkel rondellhund är beredda att döda’. Hur kan dra den generaliseringen? Varför är det viktigt att på detta sätt måla ut unga, muslimska män, just den grupp som redan idag blir bemött av fientlighet just för att de är muslimer.”
Och en annan är mera fantasifull:
”Hur kan Hanne veta att männen är ’muslimska’ och varför är det relevant? Att det var rondellhundsmannens hus som tändes på kan ju vara en slump. Förresten har inte männen erkänt. Om det nu var de som tände på så är anledningen endast att de är just män, helt enligt Hannes förra text.”
Jodå, allting kan vara slumpens skördar men det är inte alltid lika troligt. Snarare har vi här ett exempel på olikhet. Dessa herrar är mycket olika vad vi är vana vid – även med generösa mått i ett globalt perspektiv – men man får nog räkna med att alla inte gillar denna differens. Jag vill ändå påstå att de båda är kulturberikande i ett kreativt perspektiv. Vad de har skapat, helt omedvetet förstås, är ett underbart filmmanus eller varför inte en musikal? ”När vi skulle bränna Ya ha deedle deedle, bubba bubba deedle deedle dum…”
Då hackaren avlägsnade storebror brännare publicerar jag den igen, lätt retuscherad.
