Det torde vara svårt att inte ha lagt märke till att statsminister Löfven idag meddelade sin avgång. I en av intervjuerna försäkrade han att han lämnade ett ”starkt parti” med ”stark politik” och med en ”stark budget”. Något annat kunde han ju inte säga. Löfven har gjort så gott han har kunnat och med häpnadsväckande skicklighet lyckats med att få regeringen att sitta kvar. Priset har varit högt. Kompromisserna och inkonsekvenserna har blivit för många och som symbolgestalt för Socialdemokraterna utgör han inte precis någon röstmagnet. Nu skall man leta fram någon mindre belastad förmåga och försöka att ta nya tag. Något annat kunde man knappast göra men hur som helst är frågan hur det blir med partiets framtid.
Avgången var en stor nyhet och problemet kring vad som händer i Afghanistan kom något i skymundan. Det moraliska dilemmat lär man inte få bort så lätt men hur man än gör finns det ingen bra lösning. Det är ingen hemlighet att Afghanistan inte är mycket till en samlad nation och att försöken att införa västliga idéer och mänskliga rättigheter inte har varit någon framgång. Hakelius har några välformulerade funderingar kring situationen (Expressen).
Men det går alltid att ägna sig åt frågan om vems fel det var att det blev som det blev. Karin Pettersson har sin uppfattning klar men det är svårt att se hur världssamfundet skulle ha kunnat lyckats med något bättre (Aftonbladet).
Den svenska strategin tycks vara att tala om ansvar och kombinera detta med att ligga lågt. Måhända det klokaste.
