3338: Aktivistiska konstinstitutioner?

Hur skall vi hantera detta med konstinstitutionernas politiska engagemang? I samband med en utställning i Oslo menar konstnären och filmaren Ayman Alazraq att han till sin besvikelse inte märker något engagemang från konstinstitutionerna om situationen i Gaza. (Kunstkritikk)

Vad jag kan förstå är det ytterst svårt för konstinstitutionerna att bli aktivistisk. Självklart är det så att konstvärlden är vänsterorienterad och tar del i rörelser som passar samman med en sådan hållning. Alltid antikapitalistisk (bortsett från nödvändig finansiering), alltid antirasistisk, alltid dekoloniserande osv. Men mera direkt blir det svårare. Om man tar Gaza skall man samtidigt uppmärksamma Belarus. Eller Kuba, Kina, Ryssland…? Då inte att glömma bort Afghanistan som fått ett ännu värre kulturklimat än tidigare. Det finns gott om möjligheter men vem skall värdera eventuella och ”angelägna” val?

Det skulle ju kunna vara så att konstinstitutionernas främsta engagemang i första hand kunde handla om konst. Som omväxling.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

7 svar på 3338: Aktivistiska konstinstitutioner?

  1. Neuman skriver:

    Har det gjorts någon mätning av hur publiken uppskattar politiskt korrekt konst? Är antirasism, dekolonisering och whitebashing kioskvältare irl?

  2. Från Graven skriver:

    PK-konsten är väl ändå snabbaste vägen till det skattekronorna. Menskonst i tunnelbanan och rosa enhörningar för 900 000 skattekronor styck. Spelar det då någon roll vad publiken tycker? De som gillar rosa enhörningar är kanske inte så många, men de är högljudda och aggressiva och ser gärna till att din arbetsgivare informeras om att du inte ställer upp på “allas lika värde”.

  3. Lars Vilks skriver:

    Samtidskonsten räknas till den smala sektorn. Publik får man t ex med Picasso och Matisse.

  4. TL skriver:

    Var är menskonstens Picasso undrar vi alla.

  5. TL skriver:

    En s.k. konstinstutition är en del av byråkratin liksom alla andra institutioner, och har ungefär samma egenskaper och svagheter. Idag är det banal aktivism, imorgon kanske islamism, isåfall i övermorgon ingenting.

    (Se f.ö. även Jerry Pournelle’s Iron Law of Bureaucracy samt konceptet ‘self-licking icecream cone’.)

  6. Lars Vilks skriver:

    “Menskonsten” är huvudsakligen ett lokalt fenomen som engagerat en del tyckare. Första divisionens konstnärer är t ex Hito Steyerl eller Arthur Jafa.

  7. TL skriver:

    Menses longa, vita brevis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.