Modernautställningen (MU10) har alltså inte mötts med någon större entusiasm från kritikerna (Copyriot har samlat en del av dessa). Sammanfattningsvis är den alltför bekräftande. Konstnärerna gör som internationella samtidskonstnärer brukar göra. De representerar en god kvalitetsnivå eller vad man skulle kunna kalla för kvalitetssäkrad samtidskonst. Sådan är det gott om. Även i Sverige; hade man av någon anledning blivit av med alla de 54 medverkande konstnärerna skulle det inte ha varit alltför svårt att finna 54 ersättare utan att kvaliteten skulle bli lidande. Det enda som förbryllar mig i konstnärslistan är avsaknaden av Klara Lidén som onekligen är ett starkt namn.
Nå, curatorerna Fredrik Liew, Gertrud Sandqvist och Lisa Rosendahl har formulerat sitt tema genom fyra frågor:
”Vad innebär det att leva i Sverige idag, och hur speglas det i konsten? Hur ser de samtida konstnärsrollerna ut? Finns det en rådande trend? Kan man ens tala om ’svensk samtidskonst’ i en globaliserad värld och hur definierar man i så fall vad det är?”
Den första frågan lämpar sig mindre väl för konstnärliga svar även om Ann-Sofie Sidén kan leverera ett bokstavligt svar genom att visa sin färd från Stockholm till Wanås på hästrygg. Bor man i Sverige kan man relativt lätt göra ett sådant videoprojekt…
Även den nästa frågan om hur de samtida konstnärsrollerna ser ut besvaras bättre genom seminarier och konstnärssamtal än genom konst. Eller om man hellre vill, genom att manifestera sig genom att visa god standardiserad internationell samtidskonst, anpassad och smidig, ger man ett helt naturligt svar: Produktionstakten är hög, kvaliteten likaså och aldrig någonsin har så många producerat så bra konst. Fast det är inte riktigt bra att det ligger till på det sättet och det är konstvärlden medveten om.
Finns det en rådande trend? Det svar som redan är välkänt är att det inte finns någon sådan utan många parallella skeenden. Men jag menar att man faktiskt kan tala om en entydig och klar trend. Den har utvecklats under en längre tid och har nu nått den punkt där den etablerat sig som allt mer tröttsam konvention: Den curaterade utställningen.
Konstnärerna kan i praktiken inte skapa några trender. Den uppgiften sköter curatorerna. De anger tema, skriver sina statement, skapar därmed den rådande trenden. Vad som gäller för alla seriösa curatorer är att den riktning det tema de anger måste vara relevant, dvs. kunna godtas av den internationella samtidskonstvärlden. Nu kretsar nästan allting kring det politiska varför konstvärldens politiska agenda kommer att styra begivenheterna. MU10 får främst sägas vara konstpolitisk, ett ämne som går för sig, men i de här formuleringarna blir det tämligen tamt. Curatorerna har lagt till att de i utställningen ser spår av upphovsmannaskap, modernistiska formvärldar och andlighet. Mycket riktigt har dessa spår en längre tid rikligt framträtt i samtidskonsten. ”Andligheten” kan naturligtvis inte landa villkorslöst eftersom även den måste inordnas i en socialkritisk ordning. Det har skett t ex genom många utställningar som berört religion.
Nu kan man tro att curatorerna är the bad guys men så enkelt är det inte. En konstnärs främsta uppgift idag är att ta sig in i den internationella samtidskonsten och för att göra det måste man anpassa sig och inte minst skapa relationer till curatorerna. Varje curator har sitt konstnärsstall och det utnyttjas när curatorn skall curatera. För konstnären är det en konstnärlig kvalitet att ligga bra till hos rätt curator. Som Peter Cornell påpekar i Expressen har Gertrud Sandqvist i hög grad lyckats med att föra fram sina tidigare studenter och lärare på Malmö Konsthögskola. Någon större motsättning mellan curator och konstnär finns inte heller. De har ungefär samma värderingar och samma synpunkter på vad som är relevant.
Tidigare uppstod trenden utanför de centrala institutionerna och lanserades på alternativa och experimentella gallerier. Vi har sedan rätt lång tid hamnat i att den trendsättande konsten produceras och visas direkt på de etablerade institutionerna. Institutionskritik är alltid välkommet, samtliga aktörer är medvetna om att det finns en växande förlamning i institutionaliseringen. Man är också klar över att den vanligaste formen av institutionskritik är institutionaliserad. Men det hjälper liksom inte.
Curatorernas fråga om det finns svensk konst är nog inte så svår att besvara. Tills vidare håller vi oss med en svensk konsthistoria som handlar om det som är aktuellt för Sverige och svenska konstnärer. Och svenska konstnärer är de som vi uppfattar som sådana. Fia Backstrom är t ex en konstnär som främst är verksam i USA men hon uppfattas ändå naturligt som tillhörig Sverige. Det är en enkel procedur enligt den institutionella konstteorins modell: Det som den svenska konstvärlden kallar för svensk konst är svensk konst.
Marianne Lindberg de Geer har i DN klagat på utställningen och hade gärna sett Anna Odell som medverkare och kanske även undertecknad och Pål Hollender. Även andra har framfört liknande synpunkter. Curatorerna har svarat indignerat att man inte går efter skandaler och spaltkilometrar. Jag skulle nog tycka att de kunde ha gett Odell en chans. Hennes skandal är trots allt konstvärldsrelevant och det skulle vara intressant att se om hon kunde leva upp till de förväntningar som hon har skapat. Vad jag vet står Pål Hollender långt ifrån de här curatorerna så hans bortavaro är förståelig. Jag själv är naturligtvis ett i detta sammanhang helt omöjligt val.
Kajsa Dahlberg Ett eget rum/1000 bibliotek är ett av de mest framhållna arbetena i MU10. Lite märkligt kan tyckas eftersom det kom redan 2006 och då visades på Momentum i Moss där även jag deltog. Dahlberg har ställt samman anteckningar som låntagare har gjort i Virginia Woolfs berömda bok.
