Modernautställningen (MU10) har alltså inte mötts med någon större entusiasm från kritikerna (Copyriot har samlat en del av dessa). Sammanfattningsvis är den alltför bekräftande. Konstnärerna gör som internationella samtidskonstnärer brukar göra. De representerar en god kvalitetsnivå eller vad man skulle kunna kalla för kvalitetssäkrad samtidskonst. Sådan är det gott om. Även i Sverige; hade man av någon anledning blivit av med alla de 54 medverkande konstnärerna skulle det inte ha varit alltför svårt att finna 54 ersättare utan att kvaliteten skulle bli lidande. Det enda som förbryllar mig i konstnärslistan är avsaknaden av Klara Lidén som onekligen är ett starkt namn.
Nå, curatorerna Fredrik Liew, Gertrud Sandqvist och Lisa Rosendahl har formulerat sitt tema genom fyra frågor:
”Vad innebär det att leva i Sverige idag, och hur speglas det i konsten? Hur ser de samtida konstnärsrollerna ut? Finns det en rådande trend? Kan man ens tala om ’svensk samtidskonst’ i en globaliserad värld och hur definierar man i så fall vad det är?”
Den första frågan lämpar sig mindre väl för konstnärliga svar även om Ann-Sofie Sidén kan leverera ett bokstavligt svar genom att visa sin färd från Stockholm till Wanås på hästrygg. Bor man i Sverige kan man relativt lätt göra ett sådant videoprojekt…
Även den nästa frågan om hur de samtida konstnärsrollerna ser ut besvaras bättre genom seminarier och konstnärssamtal än genom konst. Eller om man hellre vill, genom att manifestera sig genom att visa god standardiserad internationell samtidskonst, anpassad och smidig, ger man ett helt naturligt svar: Produktionstakten är hög, kvaliteten likaså och aldrig någonsin har så många producerat så bra konst. Fast det är inte riktigt bra att det ligger till på det sättet och det är konstvärlden medveten om.
Finns det en rådande trend? Det svar som redan är välkänt är att det inte finns någon sådan utan många parallella skeenden. Men jag menar att man faktiskt kan tala om en entydig och klar trend. Den har utvecklats under en längre tid och har nu nått den punkt där den etablerat sig som allt mer tröttsam konvention: Den curaterade utställningen.
Konstnärerna kan i praktiken inte skapa några trender. Den uppgiften sköter curatorerna. De anger tema, skriver sina statement, skapar därmed den rådande trenden. Vad som gäller för alla seriösa curatorer är att den riktning det tema de anger måste vara relevant, dvs. kunna godtas av den internationella samtidskonstvärlden. Nu kretsar nästan allting kring det politiska varför konstvärldens politiska agenda kommer att styra begivenheterna. MU10 får främst sägas vara konstpolitisk, ett ämne som går för sig, men i de här formuleringarna blir det tämligen tamt. Curatorerna har lagt till att de i utställningen ser spår av upphovsmannaskap, modernistiska formvärldar och andlighet. Mycket riktigt har dessa spår en längre tid rikligt framträtt i samtidskonsten. ”Andligheten” kan naturligtvis inte landa villkorslöst eftersom även den måste inordnas i en socialkritisk ordning. Det har skett t ex genom många utställningar som berört religion.
Nu kan man tro att curatorerna är the bad guys men så enkelt är det inte. En konstnärs främsta uppgift idag är att ta sig in i den internationella samtidskonsten och för att göra det måste man anpassa sig och inte minst skapa relationer till curatorerna. Varje curator har sitt konstnärsstall och det utnyttjas när curatorn skall curatera. För konstnären är det en konstnärlig kvalitet att ligga bra till hos rätt curator. Som Peter Cornell påpekar i Expressen har Gertrud Sandqvist i hög grad lyckats med att föra fram sina tidigare studenter och lärare på Malmö Konsthögskola. Någon större motsättning mellan curator och konstnär finns inte heller. De har ungefär samma värderingar och samma synpunkter på vad som är relevant.
Tidigare uppstod trenden utanför de centrala institutionerna och lanserades på alternativa och experimentella gallerier. Vi har sedan rätt lång tid hamnat i att den trendsättande konsten produceras och visas direkt på de etablerade institutionerna. Institutionskritik är alltid välkommet, samtliga aktörer är medvetna om att det finns en växande förlamning i institutionaliseringen. Man är också klar över att den vanligaste formen av institutionskritik är institutionaliserad. Men det hjälper liksom inte.
Curatorernas fråga om det finns svensk konst är nog inte så svår att besvara. Tills vidare håller vi oss med en svensk konsthistoria som handlar om det som är aktuellt för Sverige och svenska konstnärer. Och svenska konstnärer är de som vi uppfattar som sådana. Fia Backstrom är t ex en konstnär som främst är verksam i USA men hon uppfattas ändå naturligt som tillhörig Sverige. Det är en enkel procedur enligt den institutionella konstteorins modell: Det som den svenska konstvärlden kallar för svensk konst är svensk konst.
Marianne Lindberg de Geer har i DN klagat på utställningen och hade gärna sett Anna Odell som medverkare och kanske även undertecknad och Pål Hollender. Även andra har framfört liknande synpunkter. Curatorerna har svarat indignerat att man inte går efter skandaler och spaltkilometrar. Jag skulle nog tycka att de kunde ha gett Odell en chans. Hennes skandal är trots allt konstvärldsrelevant och det skulle vara intressant att se om hon kunde leva upp till de förväntningar som hon har skapat. Vad jag vet står Pål Hollender långt ifrån de här curatorerna så hans bortavaro är förståelig. Jag själv är naturligtvis ett i detta sammanhang helt omöjligt val.
Kajsa Dahlberg Ett eget rum/1000 bibliotek är ett av de mest framhållna arbetena i MU10. Lite märkligt kan tyckas eftersom det kom redan 2006 och då visades på Momentum i Moss där även jag deltog. Dahlberg har ställt samman anteckningar som låntagare har gjort i Virginia Woolfs berömda bok.
Pingback: Mår illa av att läsa om konst | Fredrik Arvidsson .com
Ja de vill ju inte ha några skandaler. Inga brinnande flaggor, inga smältande svenska flaggor, ingenting alls får påminna om att vi ligger i krig. Absolut inga karikatyrer får förekomma, konstvärlden vill ju inte stöta sig med massmedia eller något ännu värre. Du kan inte rita en karikatyr av Guillo som våldtäktsman och ställa ut på Moderna Museet.
Väl skrivet. Ett navelskådande utan dess like alltså. Lägger du sedan till tävlingen artfacts som underliggande motivation för konstnärerna, så får du en riktig krutdurk. Och är där vi är i samhället. Musikvärldens navelskåderi består i att fokus för populärmusik ligger på imitation idag. Idol på tv är karaoke i att härma mästarna. Som om ingen längre gjorde något eget. Imitation är navelskåderi utan dess like i popbranschen som egentligen bygger just på originalitet och till och med trulighet, Ted Gärdestad, en hel generations idol, hade inte vunnit i Idol då han inte alls var någon hyperextrovert, vilket är det enda som eftersöks i detta arrangemang, som är det enda sättet att snabbt få jobb som ny popmusiker.
Inom fotbollen är navelskåderiet domarnas otroliga arrogans inför teknik. De trodde fortfarande 2010 att de var bättre än TV på att avgöra när mål görs vilket alltså sågs av hela världen utom just domaren som kanske stod skymd på planen i stället för att se målet på tv. Och tävlingen (fotbolls-VM) var ruffigare än någonsin på grund av att mer stod på spel än någonsin. Massmedia var större än någonsin 2010. Navelskåderi kombinerat med tävling = krutdurk.
Inom religionen är det inte svårt att se parallellen, där är det islam som navelskådar – och tävlar om världsherravälde med kristendomen. Navelskåderi kombinerat med tävling = krig i det fallet.
Paret de Geer har ju flytt huvudstaden slutligen för Östersund. De har väl gett upp konstetablissemanget? Odell har jag undrat över – är hon konstnär? Eller är hon bara konceptualist än sålänge? Hon är ju utbildad men har hon gjort något konstverk värt att ses eller är det bara fabeln om Västerbron (ren läsning egentligen)?
Har funderat en del på utställningen, läst katalogen och tänkte besöka Moderna igen innan jag skriver något (i bloggen). Nu har jag även en bra text att hänvisa till, tack!
Tycker ditt förslag om Odell var bra.
Det ligger väl inom nuvarande samhällelig acceptansnivå.
Och ett ämne som lite ”står i tur”?
Sen tycker jag ju att även du bör vara med – men det är ju två helt olika samhällsrörelser, även om de är parallella.
Men det ena ger kanske ändå det andra i slutändan?
Låt oss hoppas på det! 🙂
Jag undrar om Sveriges något provinsiella läge har någon betydelse för vad som är tillåtet inom konstens rådande gränser eller om konstvärlden nuförtiden får ses som så globaliserad att det inte spelar någon roll var man geopolitiskt befinner sig.
-Funderingar från en konststudent i London som nyligen intresserat mig för geografiska skillnader och dess påverkan på den konstnärliga praktiken.
Erik. Det är samma agenda i Sverige som på den internationella arenan. Däremot har den svenska konstscenen varken originalitet och kraft att profilera sig i ett större sammanhang.
Det är ändå väl bra, på sitt sätt kanske?
Har man det bra, så tryter kraften till ”förnyande”.
Och pauser är väl alltid välbehövligt?
Man behöver liksom alltid hämta andan lite ibland, innan man kan fortsätta… vare sig man är svensk eller varhelst man nu än ”kommer ifrån”.
London får man väl säga är det center för samtidskonst som är starkast idag. Såg en tv-dokumentär om det. Medverkan på den årliga Frieze-festivalen (nu till exempel) verkar vara do-or-die som nykomling i branschen.
Do-or-die. Verkar rätt trendigt? Lite som Idol, Robinson, mm?
Det är svårt att utmana på allvar idag, då ”utmaning” är så inne. Åtminstone så länge man håller sig inom utmanar-ramarna… ;-D
Ja att Frieze Art Fair är väldigt trendigt utgår jag ifrån. Dock uppfattar jag det inte som en tävling i stil med Idol, Robinson och Artfacts. Det kostar däremot att ställa ut på Frieze. Det har också funnits längre än nämnda tävlingar. Hela 90-talet utspelade sig också innan ”allt” blev tävling. Klart att det är kamp för uppmärksamheten, det går inte att vara konstnär utan. Det verkar inte direkt finnas någon annan konstutställning i Europa som kan ge ett snabbt genombrott som konstnär. Men nej de där tävlingarna som pågår i media (tv och internet) är nog inte jämförbara. De allra flesta konstnärer deltar nog för att de utökar kundkretsen mer än det kostar att vara med, men utan att slå igenom brett. Det är väl också som en gammaldags marknad (fair) där man säljer årets produktion direkt till kunden. Men en sak har väl Frieze gemensamt med tävlingarna du nämner = bara någon enstaka går därifrån som segrare varje år. Vet inte riktigt var jag fick det ifrån men det var väl den underliggande tonen i dokumentären – att det faktiskt är sån status att delta att det nästan är jämförbart med tävling – dock är ju inte formatet i sig en tävling. Vet inte om det finns olika ställen att ställa ut på – jag kan tänka mig att bästa läget är att ställa ut rakt fram innanför entrédörrarna om det går? Kanske hyr de bara ut bättre platser till några de känner till sedan tidigare? Säkert skulle en vinnare på en sån utställning ha ett par riktigt stora verk också som blickfång.
Ber om ursäkt, Frieze Art Fair har bara funnits sedan 2003. Freeze var tydligen en engångsutställning 1988 också i London. Det finns alltså ingen rak koppling mellan dessa om jag förstått det bättre efter påläsning.