Vilks.net

Jag har funderat lite på frågan om vad som är svensk konst, en fråga som ingår i Modernautställningen. Att svensk konst är en svensk angelägenhet under större delen av konsthistorien är inte långsökt. Om vi utgår ifrån att den svenska konsten börjar med Parisinvasionen från 1870-talet är systembilden inte så komplicerad. Man kan börja något tidigare men det spelar ingen större roll. Svenska konstnärer söker sig till konstmetropolerna och tar till sig det som försiggår där. Sedan åker de hem och erbjuder detta för den svenska publiken. I många fall målar man svenska landskap eller svenska motivkretsar. Den första stora generationen från förra sekelskiftet med Carl Larsson, Anders Zorn, Bruno Liljefors är inte särskilt radikala men de målar Sverige och blir nationalmålare. Konsten blir modernare och ger också större motstånd när modernismen bryter fram och efter hand blir lanserad av svenska konstnärer i hemlandet. Allt detta är en angelägenhet för Sverige. Det går inte att exportera det man redan har importerat. Följden blir också att Sverige inte lämnar något bidrag till den allmänna konsthistorien. Det gäller för övrigt hela Norden, bortsett från Edvard Munch.

Ingen påtaglig förändring kan märkas förrän vi kommer till 1990-talet. Och vi skall en bit in på detta. På 1993 års Venedigbiennal försöker Lars Nittve föra fram Truls Melin (som är med i MU10). Han är först övertygad om att Melin skall slå i Venedig, sedan märker han att det inte sker. Hans förklaring är att publiken aldrig känner igen några svenskar medan den känner igen internationella storheter. Säkert riktigt.

Efter postmodernismen förlorar New York och USA sin hegemoni och det uppstår konstcentrer på andra håll. Samtidigt växer biennalerna fram – och curatorerna. Biennalerna blir internationella vilket betyder att de skall fyllas med konstnärer från så många länder som möjligt. Det är ett högst väsentligt sätt att förnya konsten. Med Sovjetunionens fall blir öststaterna en ny intressesfär. Och i denna internationella värld finns det också utrymme för svenska konstnärer. På kort konstitueras Den Internationella Samtidskonsten och den som inte tillhör denna räknas ej på allvar. Sverige har en hög produktion av internationella samtidskonstnärer, de är väl uppdaterade men någon stor roll har de hittills inte spelat. En förklaring är att svenskarna tillhör den generella kategorin, alltså konstnärer som inte är exotiska i någon intressant bemärkelse. Öststaterna är t ex exotiska genom att de kan göra projekt om hur det var på kommunismens tid eller vad som skedde därefter. I Norden har Danmark av någon anledning klarat sig bäst.

De svenska konstnärerna gör naturligtvis inte någon ”svensk konst”. Det är inte aktuellt att återge och projektera svenska landskap eller svenskhet i någon bemärkelse. De gör relevanta projekt och man får säga att det är rätt många som har hyggliga positioner i den hårda konkurrensen. Svenskintresset kvarstår dock. Trots allt tal om att man inte bryr sig om det nationella är det en ständig källa till nationell stolthet när någon svensk lyckas. Det påminner om svenska ishockey- och fotbollsspelare som spelar i utlandet. Sportnyheterna förtröttas aldrig att visa upp när några av dessa har gjort mål i utlandet. Den svenska konstvärlden fungerar på ett liknande sätt. Och man skall komma ihåg att de allra flesta internationella svenska samtidskonstnärer trots allt verkar i Sverige. Jag tror inte man behöver bekymra sig om framtiden för vad som skall skrivas in i den svenska konsthistorien. Det som sker i Sverige genom svenska konstnärer eller svenskar som lyckas väl internationellt kommer att utgöra denna historia.

Öyvind Fahlström är väl det enda svenska namn som har intagit en något så när framskjuten plats i konsthistorien: Dr Schweitzer’s Last Mission