Del 1076: Den estetiska dimensionen

I samband med Modernautställningen debatterade Rikard Ekholm med Cristina Karlstam i Upsala Nya Tidning vilket jag tidigare har nämnt. De avslutande inläggen finns inte på nätet men Ekholm refererar en del av diskussionen i ett blogginlägg.

Man lägger märke till att Karlstams avvisande är”estetiskt” betingat. Som Ekholm nämner: ”Odell och Vilks är inte ’estetiskt nyskapande’, skriver Karlstam.”

Karlstam har antagligen lite svårt att inse att estetiken inte är vad den var. Hon önskade sig ju Lena Cronqvist som deltagare i Modernautställningen. Med konceptkonsten kunde man tala om en ”icke-estetisk” konst vilket var liktydigt med att det inte handlade om effekter och uttryck renodlade genom färg och form. Likafullt tillkom estetiseringen i vidare bemärkelse, alltså sådant som blir tillhörigt konstverket. 60-talets konceptkonst kunde t ex omfatta en given projektskrivning eller teori, den kunde innesluta kritikern och dennes kritik osv. När konsten efter postmodernismen kom att prioritera innehållet framför formen innebär detta att diverse innehåll estetiseras.

Denna vidare uppfattning om estetik är inte på något sätt ovanlig eller kontroversiell. Man talar t ex utan vidare om en konstnärs estetik och menar då vanligtvis arbetssätt och teori. Exempelvis blir den relationella estetiken ett sätt att estetisera interaktiviteten i publikens deltagande. 

Vad som skapade oro även i konstvärldens led i Anna Odells projekt var just att tveksamma områden estetiserades, alltså att det innebar risk för alltför hög grad av verklighet vilket skulle kunna drabba en utsatt grupp genom att ta resurser i anspråk. Det blir då svårare att bibehålla det estetiska avståndet. Odell själv var inte medvetet ute efter detta utan önskade en instrumentell fortsättning, ”diskutera psykvården”. Men som det alltid sker med konsten är den inte bra som medel till mål. Däremot kan den suveränt utnyttjas, oftast med framgång, till att estetisera.

Säkert frågar sig någon vad estetiseringen skall tjäna till. Även detta är välkänt. Estetiseringen innebär att det skapas ett avstånd, tempot sänks, konstens komplexa diskurs överlagrar objektet, det blir tillgängligt för reflektion där intresset är något annat än själva sakinnehållet. Självklart gäller detta vanligtvis inte för icke insatta betraktare. Deras omedelbara reaktioner kan istället bli en del av verket och i sin tur estetiseras.

Mitt obetydliga bidrag i denna värld är i någon mån estetiskt nyskapande. Främst genom att jag har använt mig av estetiseringen med största konsekvens. Karlstam som klagar kan se sin klagan estetiseras såsom en ytterligare utvikning av projektet.

Konstkritikern Lars O. Ericsson som närvarade vid Uppsalaföreläsningen har skrivit en vänligt sinnad artikel från ringside. Som det alltid brukar vara är det inte de positiva formuleringarna som är intressantast. Ericsson sätter nämligen en intressant gräns där han nog inte tänker sig att estetiken har någon betydelse. Det handlar om ett yttrande av mig som efter hand har blivit välkänt. Yttrandet har hackats sönder men även i dess fulla längd framstår det som kontroversiellt. För Ericsson är det negativt:

”…säger sånt som att vi har tagit emot för många muslimer i förhållande till våra möjligheter till att bemöta dem bra. Här är han en dilettant som tycks tangera sverigedemokratiska åsikter. Men som sagt, man behöver inte gilla Vilks åsikter, för att envist försvara hans rätt att hysa dem.”

Återigen står vi inför en gräns. Du skall icke säga att det är något fel på integrationspolitiken eller att du misstänker att den inte räcker till Sakinnehållet i meningen kan tyckas vara okontroversiellt. Det bemöts inte med yttrande som ”svensk integrationspolitik fungerar strålande” eller att ”det spelar ingen roll om det rör sig många eller få när det handlar om integrationspolitikens resurser”. Naturligtvis klämmer skon genom att SD har gjort ett sådant uttalande, underförstått att det redan kostar för mycket. Att någon skulle kunna fälla ett sådant yttrande med tanken att resurserna kanske borde bli större beaktas inte. Vissa yttrande blir omöjliga att uttala eftersom de omedelbart skapar vår tids frenetiskt värsta stämpel: RASIST!

Sådana områden är särskilt intressanta att estetisera.

 

Överdriven estetisering av föreläsningssalen i Uppsala

Svenskbladets senaste nummer i djurserien. Det verkar faktiskt som om de upprörda kommentarerna är skrivna på fullt allvar.

Det här inlägget postades i Föreläsningar, konstteori, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

20 svar på Del 1076: Den estetiska dimensionen

  1. mohammad skriver:

    Lars, Ericsson har faktiskt en poäng…

    Den svenska intergrations politikens resurser avser att för det specifika ändamålet tillfalla flyktingar och invandrare av all etnisk, religös och kulturell bakgrund.

    Genom detta förhållande är ditt kritiserade uttalande både “dilletantistiskt” och “rasistiskt” i det att du explicit skiljer ut just muslimerna som föremål för din uppmärksamhet i frågan.

  2. mohammad skriver:

    “Det var lite synd, tycker jag, att ingen riktigt ville diskutera uteslutandet av Odell och Vilks.” skriver Ekholm.

    Ja, men alldeles uppenbart förutbestämt.

  3. Lars Vilks skriver:

    Mohammad. Mitt uttalande gjordes när Aftonbladet frågade mig vad jag ansåg om muslimer i Sverige. Ganska självklart att just den saken intresserade media. Här kan man säga att Aftonbladet ställde frågan på ett rasistiskt sätt…

  4. joanna skriver:

    De etablerade partierna har struntat i integrationspolitiken, de har inte lyckats bra med att få invandrare och svenskar att samexistera.

    SDs framgångar är ett direkt svar på detta. Men de etablerade partierna säger ändå att de inte ska låta SDs frågor styra deras politik.

    Någon som tror att man kan strunta i de frågor som SD driver, och vad händer då i så fall med partisympatierna för de etablerade partierna?

    Och vad händer med sympatin för SD?

  5. mohammad skriver:

    Avancerad bortförklaring Lars, att läggas till de andra långsökta Vilks´ska icke godtagbara.

    Nu är det faktiskt dags för dig att göra en pudel kompis….

  6. Lars Vilks skriver:

    Mohammad, nu är du väl ändå långt ute. Mediernas intresse för min inställning till invandrare är begränsat till en kategori. Förresten finns det en fortsättning på historien: När integrationen inte lyckades särskilt väl, beslöt man sig för att vända förlust till vinst och utropade det mångakulturella samhället. Hela tankekedjan är för övrigt inte min utan hämtad från en känd engelskspråpkig debattör (minns ej namnet, har skrivit om honom tidigare). Det blir många som skall pudla…

  7. mohammad skriver:

    Okey Lars, jag skall inte pressa dig.

  8. Lars Vilks:
    Du skrev i ett annat inlägg: “Cronqvist är en del av den svenska modernismens konsthistoria och varför skulle hon vara med i detta sammanhang? Autentiska expressionister kan inte på allvar platsa i den projekt- och undersökningsinriktade samtidskonsten.”

    Nu undrar jag: om du sätter parentes kring din roll som utforskre av samtidskonsten och träder fram som privatperson: kan du uppskatta “autentiska expressionister”?

    Ivan Ivarsson ställs ut på Göteborgs konstmuseum nu och han drabbar åtminstone mig just genom sin användning av färg och form.

    OK, kanske detta ligger utanför den projekt- och undersökningsorienterade samtidskonsten. Men har det inte fortfarande ett värde som sådant?

    Ett värde för DIG, menar jag…

  9. Lars:
    Du skriver:

    “Estetiseringen innebär att det skapas ett avstånd, tempot sänks, konstens komplexa diskurs överlagrar objektet, det blir tillgängligt för reflektion där intresset är något annat än själva sakinnehållet. ”

    Det låter för mig som om detta handlar om någon sorts intellektuellt distanserat förhållningssätt.
    Å andra sidan innebär väl intellektuell distansering inte att man koncentrerar sig på något annat än själva sakinnehållet…

    En sak till: hur förhåller sig din estetisering till det gamla hederliga “disinterested kontemplation”-sättet att se på omvärlden?

  10. Lars Vilks skriver:

    C-G. Jag kan uppskatta det mesta. Eftersom jag ständigt föreläser i konsthistoria är jag van att återvända till alla möjliga tidpunkter och stilar. Det är en inlevelse som jag kan applicera på nästan allting. Men när det gäller t ex Ivarsson uppfattar jag hans förtjänster i dess historiska sammanhang. Det har inte någon relevans i dagens konst.

  11. Lars Vilks skriver:

    Den estetiska dimensionen är i grunden intellektuell, den intellektuella hoppbacken för sinnenas utsvävning. Distanseringen i den konceptuella världen är inte så avlägsen men mera abstrakt. När man ser innehåll och handling inom ett praktiskt register komma på avstånd är det något annat som visar sig.

  12. Lars:
    Är inte den samtidskonstärliga diskursen du talar om i grunden en i någon ganska traditionell mening filosofisk diskurs? Bokstavligen talat? Eller…

    Och var är det egentligen som händer när man reflekterar och “intresset är något annat än själva sakinnehållet”?

    Filosofer håller sig till sakinnehållet (analys av orsaksbegreppet tex) med det gör inte poeter och kostnärer?
    Vad gör Annika von Hausswolff när hon på en bild går upp i brygga mot bakgrund av ett kompakt nattmörker?
    Jag har ett bestämt minne av att hon någon gång har sagt att det faktiskt är gravitationen och kampen mot tyngden hon tänkt på när det gäller denna bild.

    Så vad gör hon egentligen? Estetiserar hon Newtons gravitationslag?
    Intresserar hon sig i så fall för något annat än sakinnehållet? Vilket sakinnehåll?

  13. Lars Vilks skriver:

    En filosofisk diskurs, jodå, men den har en längre tid mest varit sociologiskt orienterad, alltså det som handlar om samhällsanalys.

    Diskursen utgör en ram eller en ramp mot vilkens bakgrund konstverket produceras. Eftersom ett konstverk ohjälpligt bygger på att vara en singularitet kan vi inte förklara det med mindre än att det upphör att vara det som det är bestämt att vara. Konsten tänjer och rycker i språket och kommer ibland loss på något märkligt men fungerande sätt. Detta är kortvarigt ty all konst infångas och dompteras av språkliga företrädare som duktigt skall förklara vad konstnären menar.

  14. Lars:
    Är ditt rondellhundsprojekt en estetisering av det faktum att man inte kan ställa ut islamkritisk konst ens i Europa?
    Om så är fallet: innebär projektet då att man koncentrerar sig på något annat än själva sakinnehållet?
    Jag förmodar att sakinnehållet här är konstvärldens påtvingade/påtvingande gränsdragningar….

  15. mohammad skriver:

    Lars & Carl-Gustav…

    Vilka djupingar!

    Jag tror att jag letar fram mina gamla Fantomen till em-kaffet idag.

    Skulle dock inte förvåna om de genomgått en till oiegenkännlighet estetiserande metamorphose.

    Brrr…det är kanske bäst att skynda sig?

  16. Mohammad:
    Även du kan väl rocka loss på abstraktionernas himmel.
    Tycks det mig….

  17. Lars Vilks skriver:

    C-G. Den estetiseringen som utvecklade sig och som jag sedan dess utvecklar som ett processverk handlar om reaktioner utifrån den teckning som i praktiken aldrig har ställts ut. Hela förloppet kan med fördel ses som en magisk teaterföreställning.

  18. mohammad skriver:

    Lars Vilks,

    Skall man uppfatta detta som en psykologisk förträngning från konstnärens sida?

    Eller är den meta-fysiska tidsåldern redan här?

    Har det möjligtvis något med osynligt bläck från Buttericks att göra?

    Tänk så lite man vet egentligen…hålla handen Carl-Gustav, det verkar som om vi lyfter nu.

  19. OK, låt oss då lyfta…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.